Hur Agajan fann Soskation

7 december 2009

Han hette Agajan och var en äventyrare. Nu var det så att han var i tjänst hos en viss kung för att utföra tolv stordåd, och ett av uppdragen var att hämta en sköld vid namn Soskation. Efter lite efterforskningar red Agajan iväg till östliga trakter i det land där detta utspelas, Rokkana. Han kom vad det led till en bäck där han stannade och snarade röding, som han sedan grillade över sakta eld.

– Finns det något bättre än nyfångad, nygrillad fisk? utbrast han när han åt.

Efter maten studerade han sin karta, satte sig i sadeln, lämnade farvägen och slog in på en stig, kom till en ravin, ledde hästen genom denna och red vidare över en ljunghed. Vid pass en halv timme senare fick han i fjärran se en stupande klippvägg med en portöppning; han tänkte att detta torde vara Farians palats, platsen som skulle husera den gåtfulla skölden. Det hade han fått veta under sina efterforskningar.

Agajan red närmare. Porten flankerades av pelare, två höga granitkolonner under en frontespis, allt övervuxet med lavar. Han klev av hästen och lämnade den, tog sig uppför en trappa med gamla, nötta, mossbelupna stenar, och gick så in genom porten som saknade dörr, det var bara att kliva på. Men man fick samtidigt känslan av att man närmade sig något heligt, och därför något farligt; Agajan rös.

Han kom in i en grotta som lystes upp av ljus vars källa man inte kunde se. När han gått en bit kom han till en större, ekande sal med släta väggar; där fick han syn på en mildrik man med elegant vitt hår och vita tatueringar i ansiktet, klädd i gul kaftan och sittandes på en tron av polerad grönsten.

– Är du Farian? sa Agajan.

– Det stämmer. Är du Agajan? Är du här för skölden?

Agajan frågade sig hur mannen kunde veta hans namn och uppdrag, men höll god min och svarade jakande. Allt Pao berättat om denne Farian var att han var väktare till detta tempel; ingen visste hur gammal han var, var han kom ifrån eller vilkens hans uppgift var i denna värld, förutom att vakta skölden Soskation.

Farian förde Agajan till en annan sal. I dess mitt stod fyra tjurstatyetter, ordnade i glipor som formade ett kors.

– Det här, sa Farian, är provet. Du ska röra dessa statyer, vilka av dem bestämmer du, så att porten öppnas. Förstår du?

– Nej, inte riktigt, sa Agajan. “Röra dem” sa du, hur då?

Farian gick närmare de fotshöga bronsstatyetterna. Han pekade på skårorna, där de stänger som statyetterna vilade på löpte ner:

– Du ser dessa skåror. Du ska putta statyerna längs dessa skåror; gör du det på rätt sätt öppnas porten till kammaren där Soskation förvaras.

Han pekade mot bortre delen av grottan, där det fanns en granitdörr infogad i klippväggen. Där bakom fanns skölden, målet för detta tredje uppdrag.

– Men du får bara ett försök. Begrips?

– Ja, sa Agajan, betraktade statyetterna och funderade. Röra dem så att porten öppnades, röra en, röra alla, bara ett försök, hm…

Han ställde sig mitt bland tjurarna, i korsmitten. Så fick han en sedvanlig ingivelse, la sig ner, placerade vardera foten och vardera handen mot en tjur så att alla berördes. Den gamle betraktade det hela utan att röra en min.

Agajan skred till verket, tog spjärn och puttade iväg tjurarna, alla på en gång. Varje statyett fördes då iväg längs sin skåra; det gnekade av metall mot sten och det rumlade i berget, ljudet av ett uråldrigt maskineri som vaknade till liv – och se! Granitdörren öppnade sig.

Agajan reste sig, skådade hur stenporten lyftes rakt upp, in i en skåra i klippan. Farian kom fram, la en hand på hans axel och sa:

– Gratulerar, du löste gåtan! Det finns nämligen en hemlig lära förknippad med tjurarna. Varje tjur symboliserar en egenskap: förnuft, intuition, tapperhet och medkänsla. Saken är den att människan inte klarar sig med endast en av dessa, alla måste till för ett fullkomligt liv. Utan förnuft blir hon galen men utan intuition vet hon inte när hon är framme – och utan tapperhet vågar hon inget, men utan medkänsla förlorar hon sitt hjärta.

– Hur då, menar du? sporde Agajan som inte förstod hur detta hängde ihop med hans i och för sig kloka bravad. Kan du ge något exempel?

– Låt säga att du vill lösa något problem, sa den gamle, detta görs enklast med förnuftet; du analyserar. Men du klarar dig inte enbart med förnuftet, intuition måste ibland till för att nå den där sista biten till problemets lösning, man måste anlägga en helhetssyn. Omvänt: enbart med intuition når man inte lösningen, man måste även sätta sig ner och tänka igenom problemen steg för steg. Bena upp dem i sina beståndsdelar.

– Jag förstår.

– Gör du? Då förstår du kanske också att tapperhet måste balanseras med sympati; för mycket tapperhet gör dig hjärtlös, men för mycket sympati gör dig handlingsförlamad.

– Kloka ord.

– Onekligen, min son. Nu kan du hämta skölden.

Agajan nickade och gick in genom den port som öppnats när tjurarna flyttats. Men här måste vi kanske stanna upp ett tag och fråga oss hur han egentligen kom på lösningen, han måste ju fråga Farian efteråt vad det hela betydde. Men svaret är helt enkelt att han, som nämnts, handlade helt på en ingivelse han fick; Agajan beslöt sig för att putta alla fyra statyetterna på samma gång, eftersom det verkade vara den mest eleganta lösningen.

Agajan gick in genom porten. I det lilla gemaket där bakom hängde något på grottväggen: en sköld med tvär översida och spetsig nederdel, gjord av brännförgylld brons. Det var Soskation; han plockade ner den, tog den och återvände. Skölden var tung, vägde sina modiga arton pund, och hade på baksidan ett handtag i mitten och en armring.

Väl tillbaka i salen var Farian försvunnen – så Agajan lämnade helt sonika stället och gick ut i friska solen, red tillbaka till Maldorion och överlämnade skölden till den kung han var i tjänst hos. Och sedan utförde han alla övriga stordåd, alla tolv stycken det gällde, men det är en annan historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *