Huset

30 oktober 2007

En natt så är jag ute och går i skogen, jag är på väg hem från en vän och det är en genväg att gå längs den här mörka skogsstigen så att jag kommer hem fortare än att ta vägen som går runt skogen.
Jag är insvept i en lång kappa och har vantar på mig eftersom det är höst och dessutom så är det mitt i natten. Efter en av vägkrökarna på skogsstigen så uppenbarar sig plötsligt ett hus vars tak höjer sig över de mörka, dystra trädtopparna. Huset verkar ligga en bit bortåt stigen så jag styr stegen ditåt eftersom jag alltid varig nyfiken av mig.

Jag är säker på att det inte hade varigt ett hus där när jag gick till min vän så jag blir väldigt förvånad och stannar, efter en stunds vandrande på stigen, en bit från huset för att kolla närmare på det underliga huset.
Huset är gammalt, stort och har ett litet torn byggt på den högra sidan av huset. Vita gardiner hänger i trasor innanför de sneda fönsterluckorna som en gång såg ut att ha varigt av polerat trä. Fönsterluckorna hängde dessutom på snedden och gnisslade med ett spöklikt ljud samtidigt som de sakta rör sig i nattens kalla, kyliga vind. Taket är fullt av någon sorts mossa som lyser och det får hela taket att lysa med ett spöklikt, sjukt och grönaktigt sken som också lyser upp omgivningen runt om huset. Månen är full och lyser på den molnfria himlen med ett vitaktigt sken som inte riktigt tyckts nå det kalla och ogästvänliga gamla huset.

Jag ryser till och skärskådade huset igen, det är svartmålat och fönstren har inget glas och påminner om ögonen på en döskalle som stirrar ut en och jag känner mig iakttagen av det kusliga huset med sina mörka, tysta och tomma fönster.
Grinden är stängd, ”phu” tänker jag lättad, och en låg mur höjer sig vid sidan av skogstigen medan jag sakta går närmare. Verandan på huset är skev och dörren ligger på den sneda verandan, som den rycks ur sina gångjärn av en stark och obeveklig kraft.
När jag kommer fram till grinden så blåser den upp med ett raspande, gnisslande ljud och kedjornas rasslande ljud fyller skogen samtidigt som den kalla vinden ökar i styrka och löven blåser upp runt mig och det verkar som vinden försöker att knuffa in mig genom grinden, in till huset.
Innanför grinden så är det en väl krattad grusgång som går upp emot husets dörr och allt innanför grinden är upplyst av den gröna, bleka och lysande mossan på taket.

Den väl krattade grusgången hör inte alls bra ihop med husets skrämmande och kusliga utseende och jag drar omedvetet jackan tätare om mig samtidigt som jag går emot de rasslande kedjorna som hänger i grinden.
Det låter som om kedjorna kallar på mig med spöklika, nästan ohörbara viskningar som tycktes komma från den gnisslande grindens kedjor och huset som står innanför den kalla, svarta grindens metall.
Viskningarna har återuppväckt min nyfikenhet så jag börjar sakta röra mig mot grinen.
När jag går förbi grinden så fortsätter jag sakta upp emot huset på den vackert krattade grusgången, medan jag går upp mot huset så uppenbarar sig en sliten, vissen och av lukten att döma: ruttnade trädgård vars växter sakta rör sig och prasslar i nattens kalla vind.
Då ser jag flera vita, skinnande saker som fladdrar och rör sig borta vid husets veranda…

Jag stannar tvärt och ser på de vita sakerna som skimrande rör sig borta vid huset, då hör jag ett skri och ett vansinnigt kacklande skratt som stiger upp emot himmelen samtidigt som ett ljussken uppenbarar sig i ett av tornfönstren och flera skuggor avtecknar sig emot ljuslågan innan den försvinner och det kacklande vansinnesskrattet fortsätter att fylla huset och dess omgivning.
Vinden har nu lugnat ned sig till en sakta smekande vind medan rösterna och de vita, skinnande sakerna sakta börjar röra sig fram emot mig och jag fylls av fasa och bestämmer mig för att fly fältet och så jag vänder mig om och springer så fort jag kan tillbaka mot grinden.
Dröm om min fasa då jag upptäcker att grinden är igenslagen och låst, ”den måste ha slagit igen medan jag gick upp emot huset” tänker jag både bedrövad och skräckslaget.
Det vansinniga kacklande skrattet återvänder och då inser jag att jag är fångad…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *