I hopp om ett löfte

9 februari 2009

Mitt namn hindrade mig från att obemärkt smyga sig igenom portarna. Mitt namn. Jag sänkte benet som jag precis tänkt sätta i stigbygeln och vände mig om. Barfota i nattlinnet sprang hon fram till mig. Håret var ovanligt rufsigt, vad hade hon gjort med det?
”Vad gör du här?” Utbrast jag halvt förvirrat, halvt ilsket. ”Vad tycker din man om att du springer omkring…”
”Vart ska du?” Avbröt hon mig. Åh, den rösten. En blandning av orolighet, undran och nyfikenhet… Jag slöt ögonen för att endast kunna lyssna. Så längesedan… Så öppnade jag ögonen igen, såg ned på hennes sköra ansikte. De mandelbruna ögonen gick inte att ta fel på. Orolighet. Vad var hon orolig för? Så bräcklig hon såg ut. Vart hade den envisa, irriterade flickan tagit vägen? Mina känslor längtade. Längtade efter ett äventyr för länge sedan… Jag vände bort ansiktet.
”Kalasin, gå in”, väste jag genom sammanbitna tänder för att hålla kroppen under kontroll. Jag tvingade mig själv att slappna av, att andas djupa andetag. Om hon förstod hur hennes närvaro påverkade mig… ”Snälla.”
Jag kände hur hon sänkte blicken. Hur hennes kropp blev tveksam. Jag känner henne för bra. Varenda detalj.
”Vart ska du?” Något vilt blixtrade till i ögat. Något som endast få såg. Vilka mer läste hennes känslor såsom jag gjorde? Hennes syster? Mannen hon gift sig med? Hur förstod han henne egentligen? Åter vek jag av med blicken, nu i min färdriktning.
”Jag har ett möte med Corléu”, min röst var låg. Jag kände en svag ilska. Att han ens vågade…
”Återvänder du?” Flickan avbröt mina tankar igen. Flicka. Hon lade handen mot min kind. Värmen fick mig att rycka till. Hon drog snabbt undan handen. Kyla…
Återvända. Ordet betydde så mycket för mig. Jag försökte mig på ett leende.
”Jag återvände ju förra gången”, det var svårt att få rösten att låta lättsam. Hennes ansikte förblev orörligt. Inte en reaktion över det jag sagt. Jag vände bort blicken och kramade min hästs tyglar för att kunna släppa något på känslorna. ”Gå in nu.”
Kyssen kom som en chock. Skrämmande. Jag tvekade i rädsla. Min kropp hade stelnat, min hand darrade. Glädje. Nej. Jag tillät mig inte att glädjas. Inte heller att hålla om henne eller dra mig undan. När hon väl släppt mig satt jag upp på min häst. Hon grep efter min hand.
”Lovar du?” Hennes blick var bönfallande. Vad försökte hon göra? Vad tänkte hon? Kalasin… Varför? Varför gjorde hon detta? Det var… fel. Helt… Åh, varför gick inte tankarna att kontrollera längre? Ilska. Ilska…
Ett löfte. Jag bröt… Jag tvingade mig själv att se på henne, och småle.
”Lovar.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *