I skogsbrynet

16 december 2008

Rött hår och rött anteckningsblock. Hon visste hur hon såg ut där hon satt ihopkrupen på bänken med pennan redo: en ångestunge med stor halsduk och svarta kläder, bara lukten av ett billigt café fattades. Joggarna och tanterna med sina stavar sneglade på henne när de passerade. Antagligen skrattade de lite när de kom hem: jo, hon satt där idag igen och väntade på att ett litterärt mästerverk skulle ramla ner från himlen.
Eller var det egocentriskt att tro att de tänkte på henne alls?
Själv glodde hon på mannen med hatten. Han hade dykt upp för tre dagar sedan och slagit sig ner på en filt, precis där en smal stig ledde in i skogen. Hon såg aldrig hans ögon, men när hon hukade över sitt block och låtsades skriva var hon säker på att han tittade på henne också. Hon började tänka på honom som Hatten.
Jo, hon satt där idag igen och väntade, men inte på att ett litterärt mästerverk skulle ramla ner från himlen. Hon väntade på att det skulle komma ut ur skogen.

När den första snön föll och blandade sig med bläckblommorna blev hon orolig. Den hade aldrig varit så sen förut. Varje morgon tittade hon efter spår i snön, men de enda hon såg var från människor och små djur. Hon svettades i täckjackan. Var den död? Eller hade Hatten skrämt bort den?
Hon hade kommit före Hatten idag. När han kom klivande genom drivorna, nu med en campingstol istället för en filt, ställde hon sig ivägen.
”Vad gör du här?”
Han tittade på henne tyst, sedan skrattade han. Tusen små rynkor sprang över hans ansikte.
”Det vet du väl. Samma som du.”
”Men den är min!”
”Jag skulle tro att den är sin egen. Flytta på dig nu.”
De pratade inte med varandra på resten av dagen. När skymningen drog en rosa linje över horisonten reste hon sig för att gå hem. Det var löjligt att vara författare i alla fall. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Men då hördes hasande små steg i snön. Hon svängde runt och hejdade sig. Där var den. Och den pratade med Hatten.
Tomten lutade sig mot Hatten och de såg väldigt förtroliga ut när den viskade i hans öra. En orm vred sig i hennes mage när hon mindes hur det var att ha den gråe lille tomtens skägg mot sin kind, när han viskade med raspig röst om magiska länder, enhörningar och fäder som mördade sina söner. Hornet, det var hennes debutroman. ”Bara sjutton år!” hade pressen trumpetat. Nu väntade Sveriges ungdomar på uppföljaren och hon hade inte skrivit ett ord.
Tomten vände sig mot henne och vinkade. Sedan gick den tillbaka in i skogen och Hatten fällde ihop sin stol.
En sekund stod hon som förstenad. Men jag då?
”Vänta!” ropade hon sedan och sprang efter.
Tomten började också springa, en grå trasselsudd som smälte ihop med skuggorna. Hon jagade honom tills hon inte kände igen sig längre, i mörkret och snön. Men han var kort och hon var den rastlösa sortens författare, hon kunde springa länge precis som Joyce Carol Oates. När hon knappt kunde se den länge stannade den.
”Okej då”, flämtade den. ”Okej.”
Hon flämtade också och sjönk ner på knä i snön. Tomtens ansikte tycktes lysa lite. När hon såg det så nära tyckte hon att den var lik Hatten, med små ögon och stor näsa.
”Du”, sade den. ”Jag är klar med dig. Rådgivning för en bok, inte mer. Det är så det funkar.”
Hon försökte greppa vad den hade sagt. Det sved i ögonen, men hon fräste: ”Kunde du inte sagt det på en gång då, istället för att hjälpa den där jävla Hatten?”
Tomten började skratta så att det raspade i dess lilla strupe.
”Jag har inte övergivit dig för Hatten. Han är min uppdragsgivare. Han informerade mig om nästa person som behöver min hjälp.”
”Men jag… ”
”Kom igen”, sade tomten. ”Är det inte dags att växa ifrån ’men jag då’? Du behöver inte mig längre.”
”Jo!”
”Nej. Var det jag som skrev Hornet åt dig, kanske? Nej, det var du själv. Jag sorterade bara idéerna åt dig och fick dig att tro att du kunde.”
”Men jag tänkte …”
”Jo, jag vet vad du tänkte. Samma sak som alla andra. Ni tror att jag planterar något magiskt frö i era tröga skallar, att det är jag som gör att ni kan skriva. Varför har ni så svårt att förstå att det är ni själva som gör jobbet? Jag har sparkat blivande författare i röven i femtio år och jag har fortfarande inte förstått varför ni hellre vill tro att boken är min än er egen. Människor!” Tomten trutade med läpparna. ”Det var trevligt att jobba med dig, men hem med dig nu.”

Med vårens första grönska gick hon ut igen. Jo, hon sitter där igen, tänkte kanske joggarna och tanterna med sina stavar. Men hon väntar inte längre.

Det här är en gammal uppgift från kreativt skrivande-kursen förra året som jag hafsade ihop en morgon efter ungefär två timmars sömn. Men jag tycker att den blev lite söt ändå.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *