I skuggan av skogen

25 maj 2010

Hans röda ögon lyste i det svaga ljuset från fullmånen när han blickade ut över skogen, det täta lövverket tillät bara en liten del av ljuset sippra igenom, ljusfläckarna dansade över hans bleka muskulösa kropp när löven följde vindens viskande befallning. En vindpust fick hans långa mörka hår att fladdra, han drog ett djupt andetag och ett leende spred sig över hans tunna läppar, vinden hade fört med sig doften av människa.
Han visste att det inte var någon vanlig människa, de hade slutat besöka hans skog för länge sedan, de visste att det inte var stor chans att komma tillbaka ut ifall man trädde in i den, de visste att han fanns i skuggorna. Nu var det bara människor som trodde att de hade en chans att döda honom som klev in i dunklet under trädens mäktiga kronor. Han fruktade inte dem, det enda han fruktade var den brännande beröringen från solen och eldens fladdrande lågor. De svaga som gjorde patetiska försök för att döda honom skrattade han åt, deras vapen var patetiska. Trodde de verkligen att det gick att döda den mäktigaste varelsen i världen med pålar av trä? Eller ännu löjligare, vatten och vitlök?

Han rörde sig ljudlöst genom skogen, under den tid han levt där hade han lärt känna stenarna, gjort allianser med träden och blivit vän med marken. Ingen av varelserna lade något större intresse vid honom när han flög fram genom skogen, eller så märkte de honom inte. Han spände sina muskler och kastade sig smidigt upp i ett träd, därifrån hade han uppsikt över människan som gjorde intrång i hans skog. Människan rörde sig klumpigt och nervöst, han ryckte till varje gång vinden fick löven att prassla och lukten av svett fyllde skogen runt omkring honom. ”Vad gör du i min skog människa?” hans skrovliga röst ekade genom skogen och fick fåglar att förskräckt lyfta från sina platser i träden. Människan snurrade förskräckt runt och försökte avgöra varifrån rösten hade kommit. Han tog ett språng till ett annat träd och betraktade roat människans panikslagna ansiktsuttryck och desperata försök att avgöra var hotet befann sig.

När människan inte gjorde någon ansats att svara utan bara fortsatte att se panikslagen ut insåg han att det inte skulle bli lika kul som med de mer erfarna människorna som inte fruktade honom i början. Dem brukade han lura att gå i sina egna fällor och bryta ner dem tills de bad om sina liv innan han dödade dem, men det verkade inte behövas med denna människa. Han hoppade ner från trädet och landade ljudlöst bakom människan. ”Hade du tänkt svara?” människan snodde snabbt runt men frös när han såg den okända mannen stå framför sig. Han försökte att stamma fram någonting till svar, när han inte lyckades så föll han ned på knä och började mumla någonting på latin samtidigt som han höll upp ett litet kors i ljustträ som han hade runt halsen. ”Den där träbiten kan inte hjälpa dig” sade han och gick fram och slet korset ifrån människan, ”det finns ingen gud, det är upp till var och en att ta hand om sig själv” han slöt handen och öppnade den sedan och lät bitarna från det som var kvar av korset falla till marken framför människan. Människan tystnade och hans ögon blev helt tomma. ”Patetiskt” mumlade han och vred med en snabb knyck på handen nacken av människan och sprang sedan därifrån, han hade tappat matlusten.

Tack för att du läste! Ge mig gärna lite konstruktiv kritik, just nu tränar jag på att bli en bättre skribent och vill därför höra vad det är jag ska förbättra! :)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *