Inte bra, sa Brendan

4 mars 2009

General Brendan granskade med viss skepsis planen som hans belägringsingenjörer hade tagit fram. Han var inte särdeles förtjust i idén, men hans överordnade började bli otåliga. Belägringen av Cartack hade dragit ut på tiden – i hela tretton månader hade de motstått Ferrecs trupper – och de förbannade nordmännen ville inte kapitulera. Inte nog med att de tycktes ha outtömliga tillgångar av såväl mat som vapen, nej, nu kom även bud om att Galban i väster hade skickat förstärkningar till Cartack. De väntades anlända inom bara några veckor och skulle staden över huvud taget falla var Brendan tvungen att göra något drastiskt, nu på en gång. Och detta var den bästa idé hans ingenjörer kunde komma på? Det var ett skämt!

”Ni kan inte mena allvar?” Brendan såg ingenjör Lerris i ögonen med höjda ögonbryn.

”Jo, general”, svarade ingenjören och nickade menande. ”Vi har diskuterat saken ingående, flera gånger.”

”Och gått igenom det teoretiskt”, tillade en mager ingenjör som hette Nickter, men som ironiskt nog vanligen kallades för Nykter på grund av att han tenderade att dricka ett glas eller två för mycket om helgkvällarna. ”Planen är idiotsäker.”

”Att det fungerar i teorin betyder inte alltid att det fungerar i praktiken”, sa general Brendan, som fortfarande inte var övertygad.

”Åh, men vi har tänkt på den praktiska biten också, general”, sa den tredje ingenjören – Nykters raka motsats när det gällde kroppsformen – vars namn Brendan aldrig lyckades lägga på minnet. ”Om generalen bara vill betrakta den här modellen…”

”Har jag gjort något annat den här morgonen?”

”…så kan han själv se hur det hela fungerar”, fortsatte den korpulente ingenjören, så exalterad att han inte lät sig hejdas av en sådan småsak som att en general avbröt honom. Han pekade med en liten pinne på modellen på bordet. ”Floden har varit frusen i tre år, men islocket har aldrig varit tunnare än nu. Det är ju allmänt känt att staden tar sitt vatten från floden, inte sant?”

General Brendan kunde inte annat än nicka, så långt hade ju ingenjören rätt.

”Svåra tider kräver drastiska åtgärder”, sa Nykter och ryckte pekpinnen ur sin kollegas hand.

”Men vi måste ju tänka på det etiska i det hela”, sa general Brendan. ”Har ni tänkt på den biten?”

Ingenjör Lerris tog pekpinnen från Nykter, som på det viset berövades sitt ögonblick av triumf.

”Självklart, general”, sa han och pekade på modellen av staden. ”Giftet gör människor svårt sjuka, men är inte dödligt – annat än i extrema fall – dock blir de garanterat sängliggande i minst två veckor och försätts därigenom ur stridbart skick. Staden blir vår på bara ett kick och Galbans förstärkningar kan ta sig i brasan.”

”Bieffekterna är dock att boskapen sannolikt kommer att stryka med”, inflikade Nykter. ”Men på det sättet kan vi helt klart räkna bort fiendens kavalleri.”

”Men är inte hästar väldigt motståndskraftiga djur?” frågade Brendan.

”Vanligtvis, ja, men av någon anledning inte i dethär fallet”, sa den matglade ingenjören vars namn Brendan inte mindes.

”Vi vet inte vad det beror på, general”, sa ingenjör Lerris. ”Det bara är så.”

”Okej”, sa generalen och gned sig om hakan. ”Om vi nu säger att vi sätter er plan i verket, hur går vi i så fall till väga?”

”Ah, jag trodde aldrig att ni skulle fråga, general”, sa Lerris och höll pekpinnen på betryggande avstånd från Nykters lurpassande händer. ”Om vi slår upp isen här” – han pekade på en punkt en halv kilometer nordväst om deras egen position och strax söder om staden – ”kan vi hälla ut giftet i skydd av skogen. Tack vare att floden flyter så långsamt kan vi dessutom göra det nattetid, på det viset når giftet stadens vattenreservoarer lagom till gryningen.”

”Osedda av stadens vakande ögon”, inflikade Nykter, som hade gett upp sina försök att roffa åt sig pekpinnen och pekade istället med ett finger. ”Sedan är det bara för våra trupper att knalla fram till porten och slå in den. Förlusterna lär inte bli överdrivet stora för någondera sidan.”

”Och hur lång tid tar det för giftet att verka?”

”Vi kan räkna med att hela staden är sängliggandes inom loppet av tre dagar”, sa den tredje ingenjören som, i brist på pekpinne, fattade Nykters hand och pekade med den på staden. ”Sedan har deras kung inget annat val än att kapitulera.”

”De har ingen kung”, sa general Brendan.

”Åh, ja då blir det förstås lite knepigt för honom att kapitulera.”

Tystnaden som följde var så besvärande att Brendan kände sig nödgad att säga något:

”De har en hövding…”

”Hm”, sa Nykter. ”Ja, det kanske fungerar.”

”Sedan har deras hövding inget annat val än att kapitulera.”

Lerris såg triumferande ut när han så sinnrikt drog den slutsatsen. General Brendan suckade bara.

”Nåväl”, sa han sedan. ”Eftersom er plan nu är så idiotsäker – och eftersom jag själv blir pryglad om staden inte är erövrad inom två veckor – kan vi väl sätta den i verket. Då undrar jag bara, var får vi giftet ifrån?”

”Åh, det kan jag svara på”, sa Nykter och viftade upphetsat med handen. De båda andra ingenjörerna nickade motvilligt. ”Det är nämligen så att det framställs främst av saven från nävertallens rötter, och som ni vet vimlar det av nävertallar här. De övriga ingredienserna står att finna i vår egen arsenal.”

”Då så, då vill jag att ni genast framställer tillräckligt med gift för att det skall räcka till hela staden. Jag vill att det skall vara färdigt inom tre dagar.”

”Ja, general”, svarade de unisont och började prata sinsemellan.

”Då så, mina herrar”, sa ingenjör Lerris, som vanligtvis tog befälet. ”Fem tunnor borde räcka, men vi säger sex för säkerhets skull.”

”Vi kommer att behöva åtminstone trettio nävertallar”, sa Nykter.

”Snarare fyrtio…”

Generalen lämnade tältet och gick ut i den kyliga kvällsluften. Varför man nu ville bo i detta kalla, ogästvänliga land kunde han inte begripa. Men, kung Aftonstjärne ville utvidga sitt rike och då var det bara att lyda. Han såg sig om över axeln en sista gång när han hörde slammer och svordomar inifrån tältet, innan han styrde kosan mot mattältet. De var aningen virriga, hans belägringsingenjörer, men de var de bästa inom sitt område och han räknade fullt och fast med dem. Dock kunde han inte göra sig kvitt känslan av att det var något de hade förbisett.

* * *

”Försiktigt med den där”, snäste ingenjör Lerris åt sin fetlagda kollega. ”Inga droppar får gå till spillo.”

”Lätt för dig att säga”, frustade denne, ”du kånkar ju inte på någon tunna.”

”Därför att jag var smart nog att lägga den på vagnen.”

”Den fick ju inte plats på vagnen!”

”Undanflykternas mästare.” Lerris himlade med ögonen.

Det var mitt i natten och nästintill becksvart där de traskade fram genom skogen, på en stig som var precis så bred att den smala vagnen, dragen av deras starkaste oxe, nätt och jämnt tog sig fram obehindrat. Soldaterna och arbetarna som eskorterade dem fick dock ibland gräva bort stora stenar eller hugga bort knotiga rötter som hamnade i vägen för vagnens hjul.

”Har ni sett något?” frågade Nykter och Lerris vände sig häftigt mot honom.

”I det här mörkret!? Du är inte riktigt klok, det var den dummaste fråga jag hört på läng… Aj!”

”Vaddå?” frågade Nykter och kröp ofrivilligt ihop en aning. ”Är det ett bakhåll?”

”Nej, den dumma oxen klev på min fot!”

”Det gjorde jag inte alls”, svarade deras runde kamrat. ”Och att du har mage att kalla mig för oxe, din gamla stropp!”

”Nej, det var oxen, du vet? Stor, svart, långa vassa horn i pannan som förvisso är avsågade nu… vänta nu här… ’din gamla stropp’, vad menar du med det!?”

”Det var ju för att du kallade mig för oxe, fast du egentligen menade en annan oxe med pannor som inte är horn utan avsågade…”

”Kan ni vara tysta”, fräste Nykter. ”Vi är framme vid skogsbrynet.”

”Hur vet du det?” frågade de andra i kör.

”För att det inte är några träd här.”

”Åh…” De båda andra såg sig förundrat omkring.

”Tänka sig”, sa Lerris. ”Då kanske det är bäst att vi sätter igång?”

”Ja sannerligen”, sa Nykter. ”Grabbar! Ni är redo när vi är det…”

”Menar du inte: ’vi är redo när ni är det’?”

”Som om du vet vad jag menar…”

De avbröts av ett sprickande ljud. Du kanske har hört hur det låter när man hugger ett hål i isen med ett spett? Nåväl, detta var ljudet av ett tiotal spett som högg hål i isen. Arbetarna hade satt igång medan soldaterna bildade en ringmur av sköldar och spjut runt dem. De tre ingenjörerna ställde sig för att övervaka arbetet på varsin front.

”Hörrudu Galpitonorix, du kan ställa ifrån dig dendär tunnan nu”, sa ingenjör Lerris till sin kraftige kollega.

Galtiponrix”, rättade denne och såg det närmaste förnärmad ut. Eller rättare sagt, han skulle ha sett förnärmad ut om det inte hade varit så mörkt.

”Bah, inte undra på att ingen någonsin kommer ihåg ditt namn… Aj!”

”Vaddå?” utbrast Nykter och snurrade runt. ”Är det ett bakhåll till?”

”Nej! Du och dina bakhåll, det har aldrig varit något bakhåll. Det var den där oxen som ställde tunnan på min fot! ’Vid den blinde Castos svarta ögon’…”

”Oxe!? Hör här din gamla stropp!”

”Såja, nu ska vi inte träta”, försökte Nykter. ”Tänk på fienden, de kanske ligger och lurar i ett…”

”Det finns inget bakhåll!” utbrast Lerris som med sin kollegas motvilliga hjälp äntligen hade frigjort sig från tunnan.

”Vi är igenom!” ropade en av arbetarna och de tre ingenjörerna slutade med ens att träta. ”Ah, utmärkt”, sa Lerris och rättade till sin skinnkrage. ”Då så…”

”Börja tömma tunnorna!” ropade Nykter och tog orden ur munnen på Lerris.

”Jaja”, sa Lerris. ”Töm tunnorna, men gör det fort, eller må Erexar förvandla er alla till sniglar.”

General Brendan stod på en kulle och betraktade solen som steg upp i öster. I norr kunde han skymta en bit av Cartacks yttre mur bakom skogsranden, snötäckt och tindrande i det glödande morgonljuset. Vad underbart det skulle bli att lägga staden under sig, han skulle själv inkvartera sig i hövdingens eget residens under den tid de stannade i staden för att invänta order söderifrån. Han andades in den svala morgonluften och vände sig mot sitt läger. Där var det redan full fart. Stallmästarna hade tagit ut kavallerihästarna för att låta dem dricka av det svala flodvattnet som i sakta gemak flöt fram norrifrån. Man hade varit tvungen att hugga upp vakar i isen för att de skulle komma åt att dricka. Bågskyttarna stod på en snötäckt äng och… rann ned norrifrån.

Floden rann ned norrifrån… från staden, där vattnet tillvaratogs på sin väg ned från bergen… Norrifrån!? Generalens ansikte tappade all färg medan han såg hur alla hans kavallerihästar sörplade i sig av flodvattnet.

”Inte bra”, sa han för sig själv. ”Inte bra, inte bra… inte bra!” Det var det, han visste väl att ingenjörerna hade förbisett något. Framför hans ögon föll den första hästen ihop på isen. ”Inte bra…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *