Interstellär sörja

5 januari 2016

Med ett monotont ljud slöt sig slussdörren sakta bakom honom när han kom in på kommandobryggan. Hans stålklädda fötter fick gallergolvet att skramla när han gick och drog ofrånkomligt allas blickar mot honom. När de insåg vem föremålet för deras uppmärksamhet var vände de skyndsamt bort blicken igen och fortsatte nitiskt med vad de hållit på med innan han kom. De visste mycket väl vad han tyckte om folk som inte gjorde sitt jobb ordentligt.

                             Han styrde stegen mot själva ledningscentralen längst fram på bryggan precis intill det enorma hologramfönstret som lät dem se vad som fanns i skeppets färdriktning. Skeppet hade givetvis inte några riktiga fönster; ett krigsfartyg av deras kalliber hade ingen användning för sådant. Det var en lyx endast förbehållen de rika knösar som färdades omkring i galaxen enkom för sitt höga nöjes skull. Dessutom var de inte särskilt praktiska vid interstellära resor i överljusfart då man ändå inte hann uppfatta vad som försiggick. Då fanns det andra sätt att hålla reda på kurs och omgivning.

                             ”Fearm!” sade han barskt så fort han kom fram till ledningscentralen.

                             En av männen som satt vid styrpanelen ryckte till och reste sig snabbt, varpå han gjorde honnör.

                             ”Ja, överste?”

                             ”Hur ser situationen ut?”

                             Fearm tvekade ett ögonblick, som för att tänka igenom vad han skulle säga, innan han drog efter andan och fick ur sig alltihop i en strid ström av synnerligen sammanhängande ord:

                             ”Hela styrkan är på plats, sir, helt enligt planen så som den framlades innan avfärd, sir, med några smärre korrigeringar efter sent inkomna uppgifter och ett par smärre tekniska problem, sir.”

                             Inte förrän här drog Fearm ett nytt andetag.

                             ”Smärre tekniska problem?” sade översten frågande och såg Fearm i ögonen, eller rättare sagt in i den punkt av hjälmvisiret där dennes ögon torde vara.

                             ”Inget allvarligare problem, sir, endast ett av skeppen som hade problem med den ljusomledande skölden. Sir.”

                             ”Med skölden!? Menar du att fienden kan ha sett dem?”

                             Fearm svalde hårt och stramade till sin hållning.

                             ”Föga troligt, sir, problemet rättades till när vi fortfarande var flera zverkler ifrån planeten, sir, fortfarande i överljusfart, sir. Sir, enligt given information är de inte så pass tekniskt utvecklade att de skulle kunna detektera vår armada på ett sådant avstånd, sir, än mindre ett enstaka fartyg. Sir.”

                             ”Låt oss hoppas att så är fallet”, sade översten. ”Då så, om nu armadan är i position är det väl bara att inleda invasionen. Quorn!”

                             ”Ja, överste?” Mannen bredvid Fearm reste sig upp varpå Fearm, en aning lättad, satte sig ner igen.

                             ”Vidarebefordra ordern om framryckning inom femtio chatz till hela armadan!”

                             ”Ja, överste!”

                             Quorn satte sig åter och började knappa in meddelandet i det sammanlänkade systemet. Kort därpå började färdklockan ticka nedåt från femtio chatz.

                             ”S-sir!” stammade plötsligt Fearm fram.

                             Översten, som var helt inne i tankar på invasionen och hur han skulle organisera byggandet av utposten, rycktes ur sin tankebana av Fearms skarpa stämma.

”Vad!?” sade han irriterat.

                             ”Jo, sir, vi får in något på sökarna, sir, det verkar vara någon form av kod, sir.”

                             ”Vafalls, från planeten? Är det ett meddelande? Du sade att det inte var troligt att de hade upptäckt oss.”

                             ”Det är nog inte ämnat för oss, sir, men det ser oroväckande ut. Enligt dekrypteringsenheten verkar det röra sig om någon sorts nedräkning, sir. Siffrorna, om det är vad de är, sir, verkar enligt mina beräkningar räkna nedåt mot ett nollvärde i en hastighet av tre enheter per chatz, sir.”

                             ”En nedräkning? Till vad?”

                             ”Jag vet inte, sir. Signalen sänds ut från flera källor, sir, och via olika våglängder, men likväl samordnat. Sir.”

                             ”Hur många chatz rör det sig om?”

                             ”Enligt mina beräkningar, sir, handlar det om sextiofem chatz. Sir.”

                             ”Intressant. Quorn! Avbryt ordern om framryckning!”

                             ”Får jag fråga varför, överste?” undrade Quorn förbryllat.

                             ”Ett infall. Vi skall överrumpla dem. Vad det än är de räknar ner till så skall vi slå ned över dem när tiden är ute. Hur lång tid tar det för oss att bryta igenom planetens yttre atmosfär?”

                             ”Knappt femton chatz, sir”, sade Fearm.

                             ”Då så. Gör så här, samkör ordern om framryckning så att den ges femton chatz innan deras kodsignal når sitt nollvärde.”

                             ”Uppfattat, överste!”

                             Quorn skrev genast in de nya orderna i systemet och med ens var det full rörelse på bryggan när all personal gjorde sig redo för framryckning. Översten vände sin blick mot hologramfönstret där den blågröna planeten syntes tydligt. De befann sig på planetens skuggsida och des stjärna bildade en skinande krans runt hela dess omkrets. Här och var syntes små ljuspunkter på planetens yta, förmodligen där dess invånare var samlade. Enligt uppgift uppgick planetens dominanta livsform till uppemot tio miljarder, plus minus ett par miljoner, en ansenlig mängd framtida rekryter till Imperiets enorma härskaror. Visserligen skulle de behöva manipuleras en aning, men det var en lätt match. Ett litet chip inplanterat i ryggraden, vilket uppgifterna angav att de hade – tack och lov – skulle råda bot på alla egna tankar.

                             ”Femton chatz!” ropade Fearm ut samtidigt som skeppet krängde till.

                             Planeten kom närmre i en avsevärd takt. Snart upptog den större delen av hologramfönstret och fick därigenom ringen av ljus från dess stjärna att försvinna då skeppet befann sig i dess direkta skugga. Skeppet styrde rakt mot en av de många ljusansamlingarna, enligt uppgift ett av lokalinvånarnas större fästen.

                             ”Tio chatz!”

                             Snart, mycket snart, skulle han upphöra med att vara överste för att istället axla manteln som guvernör över den nya kolonin. Inom bara några dzen skulle kommunikationen mellan Imperiets kärna och den nya kolonin vara upprättad och de första rekryterna deporteras.

                             ”Fem chatz!”

                             Översten återvände från sina tankar. Nu var det nära.

                             ”Fyra chatz!”

                             Skeppet började kränga när det anpassade hastigheten till planetens dragningskraft.

                             ”Tre!”

                             Nu var det nära, han kände suget i magen precis som alla andra gånger han genomgått denna procedur.

                             ”Två!”

                             ”Var beredda nu!” utropade han med blicken fixerad på fönstret.

                             ”Ett!”

                             Han kunde urskilja enstaka ljuspunkter i nätet som bredde ut sig framför honom.

                             I nästa chatz hände alltför mycket på en och samma gång. Översten uppfattade enstaka ljuspunkter som plötsligt slog ut på planetens yta och i samma ögonblick som Fearm skrek ”Noll!” var det som om striden redan hade brakat loss. Planeten formligen kokade av ett bombardemang i alla upptänkliga färger, som om den plötsligt vaknat till liv. Det tog översten blott ett chatz att inse vad som var å färde.

                             ”Avbryt framryckningen!” skrek han med en antydan till panik i rösten.

                             ”Vad är det som står på, överste?” undrade Quorn förbryllat.

                             ”Vad som står på!? Vänd blicken från dina tangenter, karl, och titta! De går ju till motvärn! De har sett oss! Jag har aldrig varit med om ett sådant bombardemang! Avbryt!”

                             Skeppet krängde till när det plötsligt bromsade, för att sedan sakta dra sig tillbaka i ljuset av explosioner nedanför.

                             ”Jag får in en signal, sir!” utbrast Fearm. ”Något slags meddelande, sir.”

                             ”Är det en uppmaning till kapitulation?”

                             ”Jag vet inte, sir, dekrypteringsenheten jobbar för fullt, sir.”

                             ”Hur kunde våra spanare ha undgått deras planetförsvar?” sade översten bittert för sig själv.

                             ”Jag får fram något, sir.”

                             ”Vad står det?”

                             ”Jag förstår det inte, sir!”

                             ”Läs!”

                             ”Det står, eh, ’Gott nytt år’, sir. Vad betyder det, sir?”

                             ”Jag vet inte, men jag tänker inte stanna och ta reda på det. Ge order om full reträtt!”

                             ”Ja, sir!”

                             Skeppet drog sig tillbaka i hög fart och saktade inte in förrän det lagt två zverkler mellan sig och den aggressiva planeten. Här gav översten order om halt för att invänta resten av armadan, innan koordinaterna lades om inför färden tillbaka till Imperiets kärna. Planetens invånare hade uppenbarligen varit väl förberedda och invaggat dem i falsk säkerhet, för att sedan slå till med allt vad de hade. Som tur var hade översten haft huvudet på skaft och räddat dem från katastrofen. Det som dock retade honom allra mest var fiendens brist på ödmjukhet. Gott nytt år? Pyttsan!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *