Irena av Cire 01

11 augusti 2007

Begravningen var egentligen ingen begravning, det var en massgrav, ett sätt att snabbt få undan liken efter bekanta, släktingar och familj innan deras kroppar började ruttna. Den unga kvinnan som stod närmast skulle ha fördragit det gamla sättet, likbålet. Att elda upp kropparna och låta askan flyga med vinden. Men hon hade egentligen inget att säga till om, hon var för ung än. Istället tog avlägsna släktingar, som hon aldrig hört talas om innan, hand om bestyren rörande begravningen, begravningarna. Och även om hon såg oberörd ut, liksom alla andra som var där, var hon utom sig av sorg. Hela hennes klan låg där, hennes familj, vänner och bekanta, hela hennes liv. Men hon var en Cire. En av hästfolket, vandrarna, eller vad folk nu ville kalla dom. Hon skulle klara det här, utan att visa en endaste känsla, inte en känsla innan hon var ensam. Då skulle hon gråta, men först då.

Det var över lagom till kvällningen, när mörkret sakta sänkte sig och solen gick ner bortom horisonten. Enstaka stjärnor började skymta på en djupblå hösthimmel och prasslet av torra löv och vindens sus i träden nådde hennes öron. Skyndsamt, utan att röja sig med ett enda ljud, smet kvinnan in i skogen. Hon skulle hålla sin egen ceremoni. Ceremonin i fråga var kort, men den band henne hårdare än något annat till ett öde som hon inte visste något om än. Utan brådska lindade hon handen som hon skurit i. Där hon fått blodet ifrån. För en blodsed, en S’ai, krävde blod. När hon lindat handen tog hon den nedblodade jorden och hällde ner den i en liten blåtonad flaska. Ett utsökt arbete, helt utan skavanker. Gjort av en mästare. Hennes far.

Hon tog god tid på sig att gå tillbaka. Hon skulle ändå inte vara där längre än natten ut, sen skulle hon ge sig av. Helt inne i sina funderingar missade hon att hon var förföljd. Det märkte hon inte förrän personen avslöjade sig genom att fråga:
– Var det verkligen nödvändigt?
Hon hoppade till, men fann sig snabbt.
– Ja, svarade hon med en vacker men sorgsen stämma. Det var verkligen nödvändigt.
– Nåja, muttrade främlingen – en man – med sin mörka stämma. Låt gå, men du ska vara borta innan soluppgången, annars släpper dina fränder inte iväg dig.
Hon nickade, det visste hon redan. Hon hade förstås sina aningar om vem mannen var också. Och det var absolut sant det han sade även om hon visste det. Men det var bra att han var på hennes sida åtminstone. Ett tyst knak avslöjade att han lämnat henne med sina tankar igen. Lika bra det.

Väl tillbaka i lägret började hon genast med förberedelserna inför sin nära förestående färd. Hon packade kläder, små matpaket som räckte till en måltid vars, hon tog många sådana, inte tänkte hon gå hungrig, kartor som hon “lånade” från någon annans packning, och pengar, det var nästan det viktigaste, att hon hade pengar. Efter att hon tyst gått igenom dom flesta packningar på jakt efter något annat användbart tog hon en lång dolk, lika lång som hennes underarm, ett antal tunna knivar hon kunde gömma innanför kläderna utan att dom syntes och en kort båge, samt ett koger med lite drygt tio pilar. När allt var lastat i sadelväskorna, det som skulle vara där, och sadelväskorna var på plats på det sandfärgade stoet, Eirin, var det dags att ge sig av. Flera timmar hade gått och dagbräckningen närmade sig, men det var en sak till hon skulle göra.

Tyst smög hon genom det tillfälliga lägret, och stannade till vid varje ljud. Snart skulle hon behöva rida. Hon var tvungen att skynda sig.

Den sista biten sprang hon. Utan att tveka kastade hon sig upp på hästryggen. Hon hade ju trots allt vuxit upp där, så man kunde inte förvänta sig att hon skulle rida dåligt. Eller ha ett par trix i beredskap. Hon hade lämnat en lapp, ett litet kort brev.

Ni vet varför jag har försvunnit, och ni vet att det skulle hända, förr eller senare.
Jag kommer att ta vara på mig, var inte alltför oroliga, trots allt, jag tillhör inte er klan.
Irena Haydensnya

Kort och koncist. Irena Haydensdotter. Inget av Cire. Inget band till dem längre. De skulle förstå det. Hon hade ingen klan längre. Cirer hämnades inte. Hon skulle. I hjärtat och till utseende skulle hon alltid vara en Cire, men i övrigt.. Och när dem upptäckte hennes avfärd skulle hon vara utom räckhåll. Utan tvekan sporrade hon Eirin i galopp. Dom var på väg. Bakom dom gick solen upp bakom bergen. En ny dag randades.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *