Irena av Cire 02

11 augusti 2007

En ung kvinna sporrade sin häst till att springa ytterligare fortare. Vinden rev och slet i hennes kläder och det svarta flätade håret. Dom var på väg mot ett stup, men vad brydde hon sig om det. Antingen så klarade dom hoppet, eller också föll dom och dog. Inget hade hon att leva för, allt hon en gång hållit kärt hade gått förlorat. Tårarna som trängdes i ögonvrårna på dom grå ögonen gjorde synen oklar och dimmig. Hennes kopparbruna hy lyste i solskenet. Stupets kant kom närmare för varje sekund. Dom tog språnget, och landade tryggt på andra sidan. Det var inget litet stup. Dom hade nätt och jämnt klarat det. Med skakande händer fick hon hästen att sakta ner och stanna. Hon gled smidigt av det ståtliga djuret.

Strupen snördes plötsligt samman och den unga kvinnan sjönk ihop på marken under våldsamma snyftningar. Hopplösheten tog tag i henne och den första tanken som föll henne vettig var att kasta sig utför stupet. Där nere forsade N’gai-flodens kyliga vatten. Vilken välsingnelse skulle det inte få vara att kasta sig ut, för att sväva och sedan möta sitt öde i den floden?

Efter den första dagens strapatser hade Irena gett upp om att hålla tillbaka sina känslor. Hopplösheten och sorgen hade blivit som ett infekterat sår. Mesta tiden kändes det som om hon skulle drunkna. Sorgen bara låg där, och den kvävde henne. Om känslor hade varit synliga skulle Irena varit insvept i den mest ogenomträngliga grå dimma, och den skulle varit så tjock att varje andetag var en plåga. Men detta var första gången hon grät. Här var hon alldeles ensam i sin sorg. Stoet, Eirin, kunde ju inte känna samma sak som Irena gjorde. Åtminstone trodde hon inte det. Hon grät länge, tills det inte fanns en enda tår kvar. Den där känslodimman lättade en aning. Hon torkade sina tårstrimmiga kinder och snörvalde ett par gånger innan hon reste sig.

Lite tveksamt tittade hon sig omkring. Det hade gått en vecka sedan hon lämnade efter begravningen och egentligen hade hon ingen aning om var hon var. Åtminstone inte sådär precist på kartan. Hon visste vilken flod hon var vid, det fanns många hemska historier rörande den floden, och beskrivningarna av omgivningen räckte mer än väl. Men hur långt var det till närmaste stad? Hur långt var det till huvudstaden? Det var dit hon ämnade sig, så hon antog att det var dit hon ville veta avståndet. Hon drog fram en karta ur packningen. Då slog det henne att hon inte visste exakt var vid N’gai-floden hon befann sig heller. Då skulle en karta vara värdelös. Bittert stoppade hon tillbaka den igen.

Eftersom hon visste åt vilket håll huvudstaden låg begav hon sig åt det hållet. När dom närmade sig fick hon väl fråga någon efter närmare instruktioner. Inget hon såg fram emot, dom skulle förmodligen bara stirra på henne och göra tecknet på ondska över bröstet. Men, för att se det som kanske kunde vara positivt, hennes hy hade inte riktigt den där mörka nyansen utan en lite ljusare. Kanske kunde folk tro att hon var hälften hälften och vuxit upp hos ”rätt” förälder. Om inte dom trodde det instinktivt fick hon väl ljuga. På ett eller annat sätt skulle hon ta sig till huvudstaden och göra upp med den som var ansvarig för hennes nuvarande liv.

Tyst började hon sjunga där hon gick, för det gjorde hon, och ledde hästen.

Se månen som glittrar i vattnet
Se silverdimman som döljer en dröm
Se stjärnor som blinkar på himlen
Se rosor som vaggar i sömn

Hör fåglar som kvittrar i träden
Hör lärkan som drillar så vacker och ljuvt
Hör örnen som skriar i vinden
Hör sedan hur tonen dör ut

Det var en gammal barnvisa som ofta sjöngs för barnen när dom skulle sova. Den var vemodig, men vacker. Och den passade Irenas humör perfekt.

Den tredje dagen nådde hon huvudstaden Ai’laks stora portar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *