Irena av Cire 03

22 augusti 2007

Ai’lak var en stor stad, och där fanns fler människor än Irena någonsin sett förut. Några av dom jäktade förbi och bevärdigade henne inte en blick. Andra kastade rädda och kanske lite nyfikna blickar, men dom flesta blickarna var fyllda av förakt. Det brände som eld i nacken på henne och håret där stod nästan på ända. Kylan från människorna runt omkring henne var nästan påtaglig. Dom tyckte inte om att hon var här.

Hon var på väg till palatset när det hände. En sten i ryggen. Hon stannade. Ytterligare en i nacken. Snart haglade stenarna över henne. Men hon stod envist kvar. Inte kunde hon visa sig svag. Inte här av alla ställen. Hon visste att hon borde skynda där ifrån och ta sig till palatset för att be om hjälp med sin hämnd. Men inte. Hon stod där hon stod, som om fötterna fått rötter och rotat sig i jorden. Så småningom blev dom djärvare och kastade större stenar. Samtidigt som dom blev fler. En sten i pannan. En annan strax ovanför örat. En precis där revbenen möts. Svarta prickar dansade för hennes syn. En sten slog henne i tinningen. Synen blev svart och Irena förlorade medvetandet.
Folkmassan fick plötsligt kalla fötter och skyndade bort. Lämnade henne åt sitt öde.

Senare gick en man förbi, men stannade vid synen av den dammiga och smutsiga flickan. Någon hade spottat på henne. Och hon bara låg där. Uppenbarligen medvetslös. Han lade huvudet lite på sned och betraktade henne. Skulle han eller skulle han inte. Det tog inte mer än ett par sekunder att bestämma sig. Han gick fram och hukade sig. Prövande petade han på henne. Ingen reaktion. Då lyfte han helt enkelt upp henne och hivade henne över sin axel. Varpå han fortsatte att gå som om inget hänt.

Irena vaknade upp i en någorlunda mjuk säng. Hon hade ingen aning om var hon var, men hörseln sade henne att hon var ensam i rummet. Därför vågade hon sig på att öppna ögonen lite grann, men beredd att stänga dom vid minsta tecken på att någon annan var närvarande. Hon befann sig i ett ganska stort rum, men det fanns inga fönster. En källare kanske. Hon var inte riktigt säker. Själv låg hon på en madrass på golvet. Men det verkade fungera som en säng. Något annat syntes inte till i rummet. Jo, ett par lådor och ett matlagningsställ. Hon antog att det fanns ett avträde eller så bakom lådorna. Hon kunde ju inte tro att personen eller personerna som bodde här annars skulle bo utan det.

En rörelse fångade hennes blick och omedelbart slöt hon ögonen. En röst skrattade lågt.
– Jag trodde att du skulle få syn på mig innan, sa den. Och förresten kan du lika bra titta, jag tänker inte skada dig eller något. Och jag vet att du är vaken.
Irena insåg att hon var besegrad. Hon visste likväl som främlingen att han hade sett henne medan hon tittade runt.
– Kan jag få lite vatten, bad hon tyst.
Främlingen, en man lade hon märke till, kom fram till henne och gav henne en vattenflaska. Hon drack tacksamt ett par klunkar och efter en stund några till. Sen gav hon tillbaka flaskan.
– Vem är du? Var är jag? Och varför är jag här? Frågorna var många och hon ville ha svar på dom allihop. Synd bara att hon inte kunde få det samtidigt.
– För det första…, svarade mannen, …jag är Kimë, också känd som Mito eller Jahe. Det brukar bero på vem som frågar. För det andra; Du är i en jordkällare, mitt hem. Och för det tredje; Du är här för att jag plockade upp dig från gatan för två dagar sen. När du verkade ha blivit stenad eller något. Du hade iallafall åtskilliga blåmärken och ett eller annat fult sår. Och innan du frågar något mer vill du kanske veta att du och dina kläder är tvättade, alla dina saker är kvar, och nej, jag har varken rört dig eller dina saker. Det var min kusin som lappade ihop dig.
Irena suckade av lättnad när hon hörde det sista, för ett ögonblick hade hon blivit väldigt orolig. Men till sin förskräckelse upptäckte hon också att hon hade ett bandage runt huvudet, samt kände hon något runt bröstkorgen. Svagt frågade hon om hon var allvarligt skadad och om hon verkligen sovit i två dagar. Som svar fick hon ett lågt skratt och en tillsägelse att ligga stilla medan han hämtade mat. Hon tolkade det som ett jakande svar på båda frågorna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *