Irena av Cire 04

22 augusti 2007

Det dröjde några dagar innan hon blev uppsläppt ur sängen. Men när hon väl kom upp fick hon tillsägelsen att hålla sig still och ta det lugnt. Detta fick henne att muttra mindre eder om sängar, skador och överbeskyddande främlingar, trots att Kimë egentligen inte var så mycket av en främling längre. Hon hade ägnat sin vakna tid åt att fråga ut honom och visste nu i stora drag det mesta om hans liv. Det hade visat sig att han var lite av en småtjuv, men Irena hade inget annat val än acceptera det. Annars fanns det ett val, gatan, och hon var inte riktigt i form för det. Visserligen hade han inte berättat allt, men hon tog hellre sina chanser med honom än med någon annan.
Själv hade hon inte berätta så mycket, men några saker hade hon nämnt. Egentligen förundrade det henne att Kimë var en tjuv. Han såg bra ut och hade dom flesta förutsättningar för att kunna gifta sig med en vacker kvinna och få små och lyckliga barn. Han hade ljusbrunt hår och bruna ögon. Han var normalt byggd, men aningen längre än medellängden.

En kväll när dom åt middag ställde Kimë en fråga som fick Irena att nästan sätta i halsen.
– Vem är det du hämnas?
– Jag… jag ska hämnas min klan. Min familj. Tonfallet var lågt, men klart. Hon konstaterade att det inte var lönt att ljuga. Men frågade iallafall:
– Hur visste du att jag skulle hämnas någon?
– Du pratar i sömnen, ibland gråter du, och några gånger har du skrikit att du ska hämnas. Han lät saklig, men där bakom sakligheten fanns en liten gnista av nyfikenhet.
Irena visste inte vad hon skulle svara. Uppenbarligen hade hon avslöjat sig utan att själv märka det. Dom avslutade måltiden under tystnad och lät saken bero, men den natten drömde Irena om familjens död.

Hon smög fram genom skogen, det var mörkt. Hon skulle ha varit tillbaka för längesedan. Men jakten hade dragit ut på tiden. För att bevisa sin duglighet SKULLE hon ha med sig ett byte tillbaka, det bara var så. I en liten glänta stod en hjort och hennes kid. Irena höjde bågen och siktade, men något fick hjorten att lyfta på huvudet och sedan springa med kidet precis efter. Irena hade missat sin chans. Hon vände tillbaka. Det skulle inte vara lönt att jaga mer.

Ju närmare lägret hon kom, desto tydligare var lukten av rök och snart kunde hon även höra skrik. Utan tvekan skyndade hon på stegen. Hade elden brutit lös? Var det rövare? Ovissheten gnagde i henne och hon skyndade på stegen ytterligare. Snart kunde hon se ljuset från ett brinnande läger. Ljuden av skrik var alldeles tydliga nu. Det brann. Irena sprang för att hinna ner och hjälpa till att släcka elden. Men den syn som mötte henne på höjden ett par hundra meter från lägret var allt annat än hon väntat sig. Hon hade klar sikt sånär som på ett ovanligt högt träd. Där nere red främlingar i mantlar och huvor – hon trodde iallafall att det var huvor – omkring och bokstavligt talat slaktade skrikande kvinnor och barn. Hon undrade var hennes far var. Var han kvar där och slogs för sitt och dom andras liv, eller var han död? Hon förmådde inte röra sig. Var hennes mor och syskon bland dom döda? Eller hade dom kanske lyckats fly? Hon vågade inte hoppas på det.
Bilderna började flimra för hennes inre. Och intryck hon känt tog över.
Skrik. Rök. Brand. Ljus. Kvävande. Rädsla. Oro. Förlamad. Mörker. En avgrund som vilja dra ner henne. Skrik. Hennes skrik.
Hon vakande av sin egen hjärtslitande gråt och det skrik som helt ofrivilligt lämnat hennes läppar. Brevid henne satt Kimë och såg ut som om han skulle börja gråta i vilken sekund som helst. Vad hade hon sagt?
– Jag ska hjälpa dig att få din hämnd, svor han. Vad som än händer ska jag hjälpa dig att få din hämnd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *