Irena av Cire 05

12 december 2007

Dagar förflöt. Irenas tillstånd vände mot det sämre och dag för dag blev det värre. Hon flöt omkring i medvetslöshetens dimmiga vatten och pendlade mellan feberyrande vakenhet och stilla medvetslöshet. Ibland fanns Kimë där, men oftast var det hennes döda familj som besökte henne. Ibland sade dom saker till henne, saker som hon aldrig kom ihåg, men oftast var dom tysta. Irena själv märkte inte mycket av sin sjukdom. Hon yrade mest hela tiden och var fullständigt förvirrad. Hon verkade till och med tro att hennes familj levde.

Kimë satt hos henne nästan dag och natt. Med jämna mellanrum försökte han mata henne med soppa, men hon fick inget i sig. Allt som oftast slog hon bort skeden i tron att det var något annat. Det ledde till att hon magrade och blev kraftlös. Kraftlösare än vad bara febern skulle ha gjort henne.

Bådas tidsuppfattning försvann. Irenas förvandlades bara till dimma och tiden upptogs av visioner. Kimë var för upptagen med att vaka över sin skyddsling för att bry sig om vilken tid det var. Kanske var det morgon, kanske var det kväll. Vilken skillnad gjorde det? Vilken tid det var skulle inte hjälpa Irena. Och Kimë kunde inte heller. Men vågade han ta risken att kalla på en helbrägdagörare? Skulle denne i så fall prata vid mun och avslöja dom, eller vara tyst och bara sköta sitt jobb – att rädda liv? Viktiga frågor som alla plågade Kimë.

Han baddade hennes panna med en fuktig trasa när hon vaknade och var klar i huvudet för första gången på dagar. Det mörka håret var tovigt och smutsigt men låg utspritt som en vacker solfjäder över kudden.
– Kimë? Var det första ord hon yttrade och för honom lät det som den ljuvligaste musik.
– Ja. Jag är här, svarade han lågt och fattade hennes hand.
– Kommer jag att dö?
Den enda frågan han förväntat sig att inte behöva svara på. En klump formade sig i halsen och hindrade honom från att svara.
– Jag bara tänkte, fortsatte hon obarmhärtigt. Att om jag ska dö… Då skulle jag vilja dö nu. Här. Fast egentligen… vill jag inte dö.
Hon föll tillbaka ner i medvetslösheten och febern tog ett nytt järngrepp om den nu ganska bräckliga kvinnan.

Han fick beslutsångest, men lämnade inte Irenas sida för en sekund om han kunde undvika det. Just nu var hon viktigare än allt annat. Till och med viktigare än hans egna motiv för hämnd.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *