Irena av Cire 06

17 december 2007

En vecka passerade utan att Irena blev bättre och inget Kimë gjorde hjälpte. Hon kunde inte svälja någon mat, inte ens soppa. Hon drack knappt något vatten. Febern gick upp hur mycket han än baddade med blöta trasor. Till slut insåg Kimë att Irena inte skulle överleva utan hjälp från en helbrägdagörare och hur mycket det än tog emot att göra det var han tvungen att skaffa en. Det var bara ett problem… hur fick man tag på en helbrägdagörare? Kimë hade aldrig använt sig av någon innan.

Han skickade bud till en av sina närmaste vänner, en kvinna vid namn Etienne, och hon avlöste honom när han, för första gången på två veckor, begav sig ut för att försöka få tag på en helbrägdagörare. Men ingenstans fanns en sådan att finna och som ett sista hopp begav han sig mot slottet. Kanske skulle där finnas någon som åtminstone visste hur man skulle ta kontakt med en helare.

När han bankade på den stora ekporten hördes en röst uppifrån bröstvärnet.
– Försvinn tiggarpack!
Trevligt bemötande, tänkte Kimë ironiskt och svarade:
– Jag måste tala med en helbrägdagörare, herrn. Det där ”herrn” var förstås inte något allvarligt från Kimës sida, men det verkade åtminstone blidka vakten.
Efter en kort överläggning med den blidkade vakten släpptes Kimë in för att få tala med slottets egen helare, en mager man med allvarlig uppsyn och ett par slipade glas framför ögonen.

Efter att ha fått höra om den unga kvinnans tillstånd skyndade helaren efter sin väska med diverse instrument. Alla såg livsfarliga ut enligt Kimë som visade vägen till Irena, men han fick väl lita på att mannen visste vad han gjorde. När dom kom in i rummet satt Etienne med ryggen mot dom och snyftade.
– Vad är det? Undrade Kimë lågt.
Det oväntade besöket och den låga, men välbekanta rösten, fick henne att hoppa till. Hon hade inte hört dem komma.
– Irena…, snyftade hon och försökte hålla tillbaka tårarna. Hon slutade andas för någon minut sen.
Kimë rusade bort mot sängen och föll på knä brevid och försökte hitta pulsen. Helaren hade satt ner sin väska och föste milt undan Kimë innan han undersökte om irena andades, vilket hon inte gjorde.Då höjde han handen och lät den sedan falla som ett hammarslag på Irenas bröst. Kimë som inte förstod något svor och försökte hindra mannen, som struntade i honom och bara fortsatte tills Irena plötsligt började andas. Då sade mannen:
– Jag tar henne med mig för observation. Hon kan inte stanna här.
Och utan att vänta på svar svepte han in henne i filten som tjänat som täcke och lyfte upp henne. Utan att titta bakåt på den förvånade Kimë befallade han att någon skulle ta hans väska. Etienne räckte väskan till den handlingsförlamde Kimë och föste honom mot dörren.

Väl uppe vid slottet igen följde Kimë mannen i hälarna som en hund. Helaren gick igenom otaliga gångar innan han gick in i ett ljust rum med glasfönster och lade Irena på en mjuk säng som redan var färdigbäddad. Till Kimë sade han:
– Hon behöver tvättas i kallt vatten och sedan kläs i rena kläder. Hon kommer att behöva en del örter. Jag ska personligen brygga te på dom, för det är väl allt hon kommer att kunna svälja misstänker jag?
Kimë nickade och mannen fortsatte.
– Du kommer att få vaka över henne dag och natt. Hon är huvudsakligen ditt ansvar. Mat till dig kommer att levereras dagligen, men jag råder dig att inte lämna rummet.

Så började perioden på Irenas tid i slottet. Och den skulle bli längre än någon anat.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *