Irena av Cire 07

17 december 2007

Det var Kimë som fick sköta om Irena. Helaren dök upp kanske en gång i veckan, och det bara för att se hur Irenas tillstånd var. Efter det gick han igen. Han skrev alltid ner något på ett pergament, men ville inte berätta vad det var. Kimë slutade att fråga efter den tredje veckan, då Irena återvann medvetandet och kunde äta igen.
På den fjärde veckan var hon uppe ur sängen och gick korta rundor i rummet för att sedan sova. Sova var något Irena tycktes spendera väldigt mycket tid med. Själv tyckte Kimë, hade han inte fått sova särskilt mycket på sex veckor. Men för Irenas skull försökte han vara stark och inte visa någon trötthet utåt. Och så kom den dagen då han somnade och Irena vaknade. Hon tittade sig först omkring i rummet och konstaterade att hon var väldigt pigg och att dörren ut var olåst.

Irena var självklart ganska trött på det lilla rummet vid det här laget, och därför tog hon sig för att se sig om. Ingen hade brytt sig om att berätta för henne var hon var eller varför hon inte skulle lämna rummet, så för henne tycktes det uppenbart att gå på upptäcktsfärd i dom stora korridorerna. Det vill säga tills hon blev för trött och somnade på en bänk i ett rum fyllt med böcker.

När hon vaknade satt någon brevid henne och tittade i en bok. Förvånad som hon var över att det fanns någon mer här reste hon sig snabbt och gjorde sig beredd att lämna rummet. Istället för att fortsätta att intressera sig för boken fixerade främlingen, en man, henne med smaragdgröna ögon och gjorde en gest som vad henne att sitta ner.
– Vem är du? Frågade han och drog en hand genom sitt, upptäckte Irena, blonda hår.
– Jag…, började hon, men rodnade så kraftigt att det syntes till och med på hennes kinder. Jag…, jag är Irena Haydesnya. Eller… hmm…
Samtalet fortgick en stund och den huvudsakliga strukturen på det hela var fråga, svar, fråga, svar. Den främmande mannen ställde frågorna och Irena svarade, men kom sig aldrig för att ställa några frågor förrän mannen sade:
– Jag bor här.
Då utbrast Irena, innan hon han hejda sig:
– Här? Ingen människa behöver väl ett så stort hus.
– Men detta är inget hus, svarade han. Detta är ett slott.
Detta svaret gjorde Irena stum av förvåning. Vad var ett slott? Var det inte samma sak som ett hus? Hon korsade armarna över bröstet och intog en slags försvarsattityd.
– Vad är skillnaden? Undrade hon missnöjt.
– Tja… storleken? Föreslog han och såg något generad ut. Jag heter förresten Aderyn.
Med dom orden reste han sig och lämnade henne ensam på bänken.

Det tog en stund att hitta tillbaka till rummet, men när hon väl gjorde det, fann hon att Kimë var vaken och satt med ett surt uttryck på henne säng.
– Var har du varit?
– Jag gick bara och såg mig omkring lite grann. Förlåt.
– Vet du hur orolig jag blev!
– Jag bad om ursäkt. Nu ska jag lägga mig.
Kimë aktade sig från sängen men såg fortfarande sur ut.
– Du kunde ha råkat illa ut. Du vet inte ens var vi är.
– Vi är på ett slott och mannen som äger det här ”slottet” heter Aderyn. Jag träffade honom. Räcker det?
Kimë såg överraskad ut men sa inget mer. Aderyn? Var inte det…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *