Irena av Cire 08

9 januari 2008

Från den dagen smet Irena ut en kort stund varje dag bara för att se sig omkring och allt som oftast träffade hon på Aderyn i biblioteket, dit hon oftast gick för att titta på böckerna. Dom pratade bara kort, men samtalen kunde handla om allt mellan hästar, krig, mat eller vädret. Irena fann honom lät att prata med och intelligent. Han lärde henne saker utan att tänka på det och hade han en enorm utstrålning. Han verkade trivas i hennes sällskap också, men egentligen kunde man inte utläsa så mycket av vad han tänkte. Dom kom varandra närmare på ett vänskapligt sätt och snart gick Irena ut längre stunder bara för att kunna prata med Aderyn. Hon glömde tiden, men lyckades med bedriften att inte bli sedd av någon annan.

Kimë var orolig för henne, samtidigt som hans egna tankar på hämnd började formas till planer som sammanföll väl med Irenas motiv för hämnd och hennes okunskap om vem som fällt ordern. Han sade dock inget om detta till Irena för det fanns inget sätt att säga det och det passade inte in i planerna så en kväll när hon just kommit tillbaka till rummet sa han till henne:
– Jag tänker resa härifrån. Jag ska ut på gatan och se om jag kan ta reda på vem som mördade din familj.
Med ens kände sig Irena mycket skyldig eftersom hon inte tänkt på dom sedan hon blev sjuk. För när hon blivit frisk nog att göra något hade hon träffat Aderyn, och lyckan som kom i samband med hans sällskap hade fått henne att glömma allt annat.
– Okej, svarade hon med en likgiltig ton i rösten. Res du, jag väntar här.
Han nickade och lämnade rummet bara ett par minuter senare då Irena lade sig för att sova. Hennes tillstånd hade blivit mycket bättre men hon sov fortfarande mycket.

Några dagar senare träffade Irena återigen Aderyn i biblioteket. Denna gången satt han dock längre in och hon hade problem med att hitta honom först. Och han satt inte på en av dom vanliga hårda bänkarna utan i en slags stoppad stol eller något. Aderyn kallade det ”soffa” så Irena fick väl tro honom när han sade att den var skön, för hon satte sig istället på golvet. Men då flyttade Aderyn ner och satte sig brevid henne.
– Jag sitter hellre brevid dig än över dig, sa han och log mot henne.
– Men…, började hon att protestera tills Aderyn satte ett finger framför hennes mun, i en gest att vara tyst.
– Det behövs inte, jag bryr mig inte om det där.
Så kysste han henne mjukt och tog hennes hand i sin. Irena kände sig knäsvag, men insåg att innerst inne kände hon samma sak för honom, som han för henne. Och när han milt drog med henne mot ”soffan” sade hon inte emot.

Flera månader efter detta första bevis på deras tysta kärlek satt Irena på sängen i det lilla rum där hon fortfarande bodde. Dock hade helaren slutat att komma då hon blivit fullt frisk. Nu satt hon där och kände sig gruvligt illamående och med huvudet fullt av misstankar om vad som var orsaken. Och hon visste att hon hade rätt i samma ögonblick som hon såg sin profil. Efter den morgonen klädde hon sig alltid i vida klänningar eller tunikor, för hon hade blivit begåvad med en garderob full av kläder. Visst hade det behövts, men det gav henne en känsla av att vara köpt. Något hon uppskattade desto mindre. Men efter en vädjan från Aderyn hade hon accepterat det.

Samma eftermiddag mötte hon Aderyn i biblioteket som fortfarande var deras mötesplats. Det första hon sade till honom var sanningen:
– Jag väntar barn.
Först var han stum men sen reste han sig, drog upp henne på fötter och höll om henne hårt. Inga ord behövdes för att förstå hans reaktion, men han var ändå tvungen att fråga:
– Är du säker?
– Ja…, var det säkra men dröjande svaret.
Dom satte sig ner, hållandes händer, och Aderyn avslöjade den hemlighet hon hela tiden misstänkt att han hade. Han var prins. Hon kunde inte hålla tillbaka sin förvånade och förfärade reaktion på hans avslöjande. Det förändrade allt trots att det inte borde förändra någonting.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *