Irena av Cire 09

9 januari 2008

Efter det höll sig Irena ifrån Aderyn. Hon kunde bara inte förmå sig att möta honom, men hon visste att han satt i biblioteket varje dag, för hon hade gått förbi och tittat efter. Hennes mage växte sakta men säkert och snart skulle det inte gå att dölja längre. I så fall skulle hon vara tvungen att sitta i rummet dag in och dag ut, och det var inget hon klarade. Det skulle driva henne till vansinne att inte kunna gå någonstans. Sålunda satt hon där och tänkte ganska mycket, även om hon försökte gå ut en liten stund varje dag. Hoppfulla tankar avlöstes av tvivel som genomborrade hoppet likt pilar. Eller som en vas som möttes av golvet och slogs i spillror. Tusentals spillror som till slut sammanfogades för att möta golvet än en gång. Irena måste ha svar. Hon var tvungen att möta honom förr eller senare. Visst, hon förstod hans ståndpunkt och varför han inte sagt något. Men det hjälpte inte mot känslan att ha blivit förd bakom ljuset.

Hon mötte honom i biblioteket där han satt och väntade på henne. Han såg alldeles förstörd ut, ögonen hade mörka ringar under sig och han verkade blek.
– Har du inte varit ute alls? frågade Irena och slog sig ned, lite ovigt, brevid honom.
Han satt tyst, men verkade lite hoppfull nu när hon var där. Irena tog till orda igen.
– Aderyn, jag vet inte vad jag ska göra. Om jag föder det här barnet kommer det aldrig att komma någonstans, för jag har inget att ge. För att inte tala om att det är en kunglig oäkting. Och visst sätter Cirer lika värde på alla barn, men jag tillhör inte dom längre. Säg mig vad jag ska göra!
Orden som forsta ut ur henne var som en flod som släppts lös. Fördämningen hade brustit och nu var tårarna ohejdbara. Irena lät dom långsamt rinna nerför hennes kinder.
– Gift dig med mig, svarade Aderyn plötsligt. Bli min drottning när jag tillträder tronen.
Irena var mållös. Och ännu mållösare blev hon när Aderyn tog fram en ring ur sin ficka, ett tecken på att han planerat att fria till henne ett tag.

Dom gifte sig senare samma vecka, under protester från Aderyns föräldrar – vilka dom struntade i. Det blev en ceremoni i all tysthet och utan den sedvanliga ståten, men det gjorde den nästan vackrare. Gitfemålet var förstås inte uppskattat av befolkningen som avskydde det faktum att Irena var en Cire, men dom hade ingenting att säga till om, bevisligen eftersom Aderyn avfärdade alla protester.

Kimë hade tillbringat dessa månader med att i lugn och ro planera sin hämnd i minsta detalj. Han var ledsen för att tvingas utnyttja Irena i sina planer, men ansåg det nödvändigt och passande, nu mer än innan, eftersom hon nyss gift sig. Något som Etienne berättat då hon kom på ett av sina besök. Hon kom varje vecka och berättade det senaste skvallret från staden.

Han fortsatte med sin plan tills den var nära nog perfekt. Det enda problemet var att han inte längre var säker på om han ville använda Irenas tillit på detta sättet. Han tvivlade på att han skulle klara det, men var ändå tvungen att genomföra det, för nu var allt nästan färdigt. Det var bara sista delen i planen som var tvungen att genomföras innan hans hämnd var fullbordad.

Kimë tänkte med sorg på sin döda dotter och fru och minnena kom tillbaka som om det hänt i samma stund: Hans dotter hade stått utanför huset dom ägt och skrattande sprungit upp och ned för gatan. Gatan hade varit full av folk och det hade varit svårt att ta sig fram den där dagen. Hans dotter hade smitit ut och befann sig någonstans i massan, men han kunde inte se henne. Eller jo, där var hon! Och då hade paniken brutit ut någonstans längre upp på gatan. Alla hade sprungit omkring och hon bara knuffades runt. Hon var ju bara fem år gammal. Och sen hade hästarna kommit, och där mitt i gatan hade hon stått, gråtandes. Hästarna hade kommit och på den första hade prinsen suttit. Den som ridit ner den lilla flickan mitt i gatan. Och hanhade inte stannat. Inte ens vänt sig om. ”Ina!” Hade han skrikit, men det hade varit för sent. Hon var död redan efter att första hästen passerat. Och hans fru hade slutat att äta av sorg och en vecka senare hade hon tagit självmord genom att hugga sig med en kökskniv. Prinsen Aderyn hade förstört hans liv! Hans liv hade slagits i spillror och det hade varit oreparerbart… Tills nu. Tills Irena kommit med sin hämnd. Tills han långsamt förgiftat henne med örter i teet. Örter som gav hög feber och gav hallucinationer. Inte kunde Kimë backa ur nu. Inte nu! Inte någonsin!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *