Irena av Cire 11 – slutet

9 januari 2008

Hon sprang ner till stallarna och tog en häst. Hon brydde sig faktiskt inte om vilken. Hon bara tog en. Med sin stora mage hade hon en del problem med att komma upp, men till slut gick det och hon red ut genom portarna för att sedan rida genom staden och sen lämna den bakom sig när hon kom ut på fälten utanför staden. Där manade hon på hästen till trav och styrde mot… ja, vad? Hon visste inte, för det fanns ingenstans där hon hörde hemma längre. Allt var lika mörkt som när hon stått vid N’Gai flodens kant, visserligen var där ett par meter emellan kanten och vattnet, men iallafall.

För ett ögonblick kom hon att undra vad det blivit av Eirin. Hästen hom ridit när hon rymt, hästen som tagit henne över floden och hållt henne sällskap. Hon hade haft med henne in i staden men när hon vaknade hade Eirin varit borta. Irena hade inte tänkt på stoet sedan dom hoppat. Sen hade hästen bara blivit ett slags transportmedel och sedan hade hon försvunnit. Tårarna rann fortfarande men nu med förnyad styrka. Irena grät för sig själv, sitt öde, men också för Kimë, Aderyn, Eirin, sitt ofödda barn och för sista gången sina döda släktingar. Hon grät för världen.

Hon red planlöst på den främmande hästen, men när solen började sjunka vände hon tillbaka.

Skulle hon mörda sin make för att hämnas sin klan eller skulle hon låta honom leva och fostra deras barn tillsammans med honom? Vad skulle hända med barnet i annat fall? Vad skulle hända med henne om hon hämnades? Men hon älskade honom och hade svurit honom trohet in i döden och att hon skulle följa honom dit. Hur skulle hon kunna…? Vad skulle hon göra?
– Vad ska jag göra?! skrek hon förtvivlat åt himmelen och bad en bön om svar. Men inget svar kom. Valet var hennes och ingen annans. Och konsekvenserna skulle bli hennes att bära.

Hon anlände till staden kort efter skymningen, just som portarna stängdes. Hästen var utmattad och likaså var Irena, men hon hade åtminstone gjort ett val. Det svåraste valet i hela hennes liv. Och detta beslutet hade inte bara handlat om hennes liv. Det hade handlat om människor hon älskades liv. Människor som ännu inte fötts skulle påverkas av det. Men tårarna hade tagit slut och rann inte längre. Hon släpptes utan frågor in genom slottets portar och red raka vägen till stallarna där hon lämnade hästen till stalldrängarna, därefter styrde hon stegen mot slottet. Hon strövade genom korriorerna men kände ingenting längre. Allt låg utanför hennes händer.

Hon hittade Aderyn i det kungliga gemaket där han satt med en bok, precis som första gången hon såg honom. Han såg upp på hennes sammanbitna gestalt med dom där smaragdgröna ögonen och frågade:
– Vad är det älskling?
– Gav du ordern om att Haydens Klan skulle utplånas?
– Vad…? Började han förvirrat.
– Svara! Sa hon obevekligt.
– Men snälla…, han gjorde ett försök till men avbröts.
– SVARA MIG! Skrek hon åt honom.
– Ja.., sa han tyst. Men det är ingenting jag är stolt över.

Svaret var det hon fruktat men hon var lättad över att han inte ljög för henne. Svaret innebar att hans öde skulle fullbordas den här natten, men han hade åtminstone inte ljugit. Det var allt hon kunde tänka på när hon drog kniven hon haft gömd i klänningen. Den chockade Aderyn hann inte säga något innan hon borrade i kniven i hans bröst och blodet fläckade hennes dyrbara klänning, men hans läppar formade frågan ”Varför?” innan han gav upp andan.

Irena reglade dörren och gick ut på balkongen. Det var ett antal meter till marken. Tanken som plötsligt slog henne var överväldigande. Hon tittade ner. Skulle hon våga? Hon tittade på liket av Aderyn innan hon nickade för sig själv. Jo, det skulle hon. Fullt medveten om vidden av sina handlingar klev hon upp på stenräcket. Hon förbannade sin själviskhet och det faktum att hon inte bara tog två liv inatt, utan tre, men tänkte inte låta det stoppa henne. Hon skulle få sitt straff i livet efter detta, och förhoppningsvis skulle Aderyn och barnet sedan förlåta henne.

Med det som sista tanke tittade hon upp mot himmeln, lutade sig ut och föll.

Kimë fick sin hämnd till sist, men den var föga tillfredsställande och bara några dagar senare tog även han sitt liv genom att hänga sig.
Så slutade historien om Irena av Cire. Irena Haydensnya, Prinsessan Irena och Irena Mördaren.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *