Izamelias löfte -01

26 februari 2007

– Jag är leden men jag kunde inget göra, den tjocka alvkvinnan såg medlidsamt på Izamelia som bara stirrade ner på hennes fars likbleka ansikte. Hennes starka modiga far, död? Det var bara en mardröm, ett ond hemsk dröm!
– Du kunde visst ha gjort något, sa hon sedan långsamt. Han var stark! Han kunde ha klarat det! Rösten steg till ett skrik på slutet.
– Det fanns ingenting att göra, Izamelia, sa kvinnan. Han var så illa däran när jag hittade honom. Han låg och yrade i sängen. Izamelia såg med trådränkta ögon på den tjocka alven framför henne.
– Du kunde visst ha gjort något, men du är alldeles för lat! skrek hon sedan innan hon tvärvände och störtade ut ur den lilla stugan som varit hennes hem sedan nästan femton år tillbaks. Hon sprang och snubblade, skrapade upp sina knän innan hon slutligen kom ut ur den lilla byn. Hon sprang ända bort till havsklipporna. Där sjönk hon utmattad ner på stenarna och grät. Hon grät tills hon inte hade några tårar kvar. Allt var den förbaskade sjukans fel!Sjukan som slukat så många liv och nu hennes fars liv. Den hade kommit till landet för nästan ett halvår sedan. Först till de i söder och sedan hade den spritt sej uppåt. Den hade drabbat flest människor, sedan älvorna. Och nu sist alverna. Iza svalde hårt och såg återigen ut på de skummande vågorna. Så lätt det vore, tänkte hon, så lätt det vore att bara kasta sej ut för berget och försvinna ner i djupet och aldrig komma tillbaka. Men hon tog sej samman, hon ville inte dö. Hon var stark, hon skulle hämnas på den som skapat sjukan. För naturlig var den knappast. Alla människor, älvor och alver hade försökt botat sjukan med allt de kunde komma på, vissa hade till och med offrat människor till gudarna för att dem skulle rädda jordborna från sjukan. Men ingenting hade hjälpt. Alverna hade börjat läsa igenom alla skriftrullar dem hade i hopp om att det tidigare skulle ha stått något om sjukan och ett botemedel men än hade ingenting hittats. Izas tankar vandrade återigen till hennes far. Hennes enda levande släkting i livet var död. Det gick inte att förstå. Det kunde helt enkelt inte vara sant. Det här är en ond dröm, tänkte hon. Ingenting mer. Men innerst inne visste hon att när, om hon skulle gå tillbaks till byn skulle hennes far fortfarande ligga blek och stilla på sin bädd, eller uppe på ett bål till hans begravning. Iza blinkade bort tårarna som börjat komma igen. Den som skapat sjukan måste vara mäktig, men jag ska ändå hämmnas, tänkte hon beslutsamt.
– Jag lovar dej far, att jag ska leta rätt på den som skapade sjukan och dödade dej och många andra, jag lovar att jag ska hitta ett botemedel, eller dö på jakten efter det, viskade hon med ansiktet vänt upp mot himlen. I detsamma kände hon några regndroppar i ansiktet. Det regnade. De kalla regndropparna kylde ner hennes varma, salta ansikte efter att hon gråtit. Hon reste sej på sina halvt bortdomnade ben och undrade hur länge hon kunde ha suttit där.
När hon kom tillbaks till byn igen växte klumpen i halsen. Hon försökte blinka bort tårarna och svälja bort klumpen men det gick inget vidare. Till slut lät hon tårarna rinna fritt. De andra kanske trodde att det var regn. I utkanten av byn såg hon att det höll på att resas ett bål, för hennes far. Det skulle brinna dåligt i det allt mer tilltagande regnet. Himlen sörjer för min far, tänkte hon och gick sedan fram till bålet och började hjälpa till. Hon sa inget och ingen sa något till henne heller. Hon kände att hon inte skulle klara av att prata nu. Fem alvkvinnor kom bärande på en bår mellan sej, de hade gjort i ordning hennes far inför den sista resan till den Andra Sidan. Egentligen skulle Iza också ha gjort det men hon vände bort ansiktet när de bar hennes far förbi henne. Hon orkade inte se honom just nu.
Bålet brann som väntat dåligt men till slut hade elden fått tag om allt, veden, pålarna och hennes far. När allt som återstod var aska sopade kvinnorna ihop det och spred sedan ut det i skogen. Iza sopade aska mitt på platsen där hennes far brunnit, det var hennes plikt och det var hon skyldig sin far. Hon gick bort till skogen och hällde ut det. Hennes far hade varit jägare och när dem dog hällde man ut askan i skogen, en fiskares aska hällde man i havet. Och alla kvinnors aska hälldes ut bredvid deras man. Eller om dem inte hade haft någon man, på det ställe man trodde att de hade önskat det.
– Izamelia? Det var Dreduir, ledaralven för deras klan, norra alvklanen. Hon nickade, det var allt hon förmådde sej till.
– Vi är alla här ledsna å dina vägar men eftersom du inte är gammal nog för att bo ensam så måste du bo hos någon annan, bli adopterad. Skulle du vilja bo hos Fârith? Iza såg bort mot Fârith, det var en snäll gammal kvinna som varken hade man eller barn, men ingen skulle någonsin kunna ersätta hennes far.
– Jag har inget emot Fârith men jag ska inte stanna här. Jag ska ta reda på vem som skapade den här sjukdomen och finna ett botemedel. Iza såg stadigt upp på Dreduir som suckade.
– Jag accepterar ditt beslut men du kan inte ge dej av idag, tills vidare får du bo hos Fârith, sa Dreduir med en röst som inte gick att säga emot.
– Men i morgon, så ger jag mej av, sa Iza och gick bort till Fârith.
– Du är mycket modig, och dumdristig, sa Fârith och började gå bort mot sin stuga. Iza följde efter. Fârith var så klok, hon lät henne vara ifred när hon behövde det. En annan alv skulle ha frågat och varit i närheten hela tiden.
Nästa morgon vaknade Iza med svullna ögon, hon hade legat och gråtit tyst emot kudden kvällen innan. Hon steg upp och hälsades med en kort nick av Fârith som redan hade klivit upp och kokat gröt. De åt under tystnad och det var först när båda ätit upp som Fârith tog till orda.
– Jag förstår att det inte går att stoppa dej men tänk ändå över ditt beslut och ta med dej de här, sa hon och räckte Iza ett elddon och ett halsband. Det var ett lätt smycke som föreställde en urgammal magisk bokstav. Det var gjort i koppar som glänste med en varm röd glans. Iza tog smycket på sej och det kändes trösterikt och magiskt.
– Det är ett smycke efter min farmor, sa Fârith. Hon sa att när jag behövde det mest, skulle jag ta på mej det. Jag har aldrig använt det, och lär heller aldrig göra det så då ger jag dej det istället. Du kan ha mer nytta av den. Iza stoppade ner elddonet i fickan på sin klänning och kramade sedan om Fârith hårt.
– Tack, viskade hon. Jag ska ta väl vara på det.
– Ta vara på dej själv med, du är viktigare än ett halsband, sa Fârith och reste sej upp. Marion har säkert en gammal reseklänning kvarlämnad efter sej. Marion var Fâriths syster och reste runt, med jämna mellanrum hälsade hon på sin syster i byn. Fârith höll upp en enkel, kort djuplila klänning framför sej. Duger den här? frågade hon. Iza nickade och tog den på sej. Smycket hon fått syntes inte för urringningen var inte speciellt djup, det var hon glad för. Det kändes tryggare att veta att bara hon visste om att det fanns där. När hon packat allt hon skulle ha med sej i en liten tygväska, elddon, mat och en vattensäck av oxhud kramade hon Fârith en sista gång och gick sedan ut ur stugan. Hon satt upp på den häst Dreduir skänkt åt henne att resa med.
– Vart tänker du färdas? frågade Dreduir.
– Först till huvudstaden där ska jag fråga efter en vis person som kanske kan hjälpa mej att ta reda på vem som skapat sjukdomen och sedan tänker jag söka upp den personen. Dreduir nickade och han sa sedan:
– Glöm inte att dölja öronen bara, det är ovanligt med alver i huvudstaden. Iza nickade, hennes spetsiga öron som var typiska för alver skulle väcka stor uppmärksamhet om hon lät dem synas. Hon fick väl linda ett tygstycke runt huvudet för att dölja dem när hon kom fram. Hon sa farväl till alla innan hon började rida västerut, mot huvudstaden Tìsano. Hon såg sej om efter att hon ridigt en bit. Nej, det fanns inga skäl för henne att stanna här i byn, hon hade ingen släkting kvar i livet och hon var ämnad för något annat än bara ett liv i en liten by utan några familjemedlemmar.
– Hej då, viskade hon och vände sedan blicken framåt igen. Nu skulle hon leta upp någon som kunde hjälpa henne. Hon skulle besegra sjukan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *