Izamelias löfte -03

9 mars 2007

“Som en kommentar till detta stycke tänker jag bara meddela att jag istället för att skriva mej, dej och sej, skriver jag nu mig, dig och sig. Jag behöver träna på det, så det kan förekomma lite blandade former av orden i texten.”

Izamelia attackerade och parerade, attackerade och parerade. Hon förbannade huvan hon hade på sig som skymde sikten och hästens träns hade hon släppt för länge sedan. De var överallt runt om henne, tre stycken på samma gång. Hon hörde att Derec skrek någonting i bakrunden, men inte vad han skrek. Hon slog svärdet ur en av anfallarnas hand och snärtade snabbt till den andra med flatsidan av svärdet i huvudet. Han segnade ihop på marken. Den tredje hann knappt få upp sitt svärd igen förrän hon attackerade honom. Hon slog snabbt svärdet ur hans hand och lade svärdsspetsen intill hans hals.
– Ingen rör sej ett enda steg till för då ryker huvudet på er vän! gormade hon och stirrade ilsket på Derec som stod på sidan och såg alldeles förfärad ut. Den som hon slagit i huvudet låg på marken och den tredje hade släppt sitt svärd som den varit i färd med att ta upp och stod nu blick stilla.
– Izamelia…började Derec försiktigt.
– Tyst med dej! Du ljög för mej! Izamelia riktade hela sitt raseri mot honom. Har du ingen heder alls? Så snart jag huggit huvudet av honom, hon nickade mot mannen som stod med hennes svärd mot hans hals, blir du den näste på tur.
– Izamelia, låt mej förklara! sa Derec desperat. Hon skakade av ursinne men nickade ändå kort, vad skulle han komma med för lögner den här gången?
– Jag ljög inte alls för dej, vi är goda. Varför mina vänner anföll dej kanske dem kan svara på. Han nickade mot mannen som stod framför Iza. Varför attackerade ni henne, Tirian? frågade han. Tirian harklade sej innan han började tala.
– Jo vi hörde steg borta i skogen och sedan hörde vi din röst. Vi var säkra på att det var någon som kidnappat dej och gick till attack, han suckade. Det var inte meningen att skada någon, inflikade han sedan snabbt.
– Inte skada någon?! gormade Derec, nu nästan argare än Iza själv. Om Izamelia hade varit aningen oskickligare med svärdet skulle ni ha dödat henne! Tre mot en? Och ni skadade någonting, hennes förtroende mot mig, sa Derec och såg på Tirian med kalla ögon.
– Förlåt Derec, sa Tirian och såg med bedjande ögon upp mot Iza. Snälla döda oss inte, jag svär vid min mors heder att vi inte är onda. Iza såg på Tirian och sedan på Derec, sedan på mannen hon inte visste namnet på som stod en bit bort. Hon nickade kort och tog bort svärdet från mannens hals men hon behöll det fortfarande höjt.
– Om ni ens understår er att ljuga, kommer jag inte att skona er en gång till! sa hon sedan och stoppade ner svärdet i skidan. Derec andades lättat ut.
– Jag lovar dig Izamelia att vi inte kommer att försöka döda dej. För övrigt kanske jag ska presentera dig för mina vänner.
– Hon som ligger på marken heter Adair, han som står där borta heter Carem och Tirian vet du redan vem det är. Iza spärrade upp ögonen, den som hon slagit ner var en flicka! Även hon hade som Iza huva på sej. Carem och Tirian knäböjde över henne och blaskade hennes ansikte med vatten. Carem hade svart hår och mörka ögon, Tirian däremot var blond och grönögd. Iza böjde sej ner över Adair, hon började vakna till litegrand. Över kinden hade hon ett rött märke som varslade om vad som hade hänt. Izas ögon fastnade på en bäck i närheten, hon tog tag i Zupans träns och började leda honom mot bäcken. Han drack sej otörstig och sedan band hon honom vid ett träd. Derec kom fram till henne.
– Jag vill bara säga att jag är ytterst ledsen att det blev så här, Izamelia. Tror du att du kan lite på mig igen? frågade han hoppfullt.
– Kalla mig Iza, Derec. Jag vet inte om jag kan lita på dig igen.
– Din satmara! skrek en pipig men gäll röst bakom Iza. Hon vände sej om och började nästan skratta. Adair var kort även för att vara människa men såg lika arg ut som ett åskmoln. Nu stirrade hon ilsket på Iza medans hon kände på svullnaden på kinden där Izas svärd träffat. Nu ser jag ju hemsk ut! skrek hon med den gälla, pipiga rösten.
– Tyst med dig Adair! sa Derec. Du ska vara glad att Iza slog dig med flatsidan av svärdet och inte med eggen, då hade du sett hemsk ut vill jag lova. Adair tystnade men stirrade ilsket på Iza, sedan vände hon sej om och satte sej vid elden.
– Bry dej inte om henne, sa Carem. Hon är alltid kinkig med hur hon ser ut. Adair fnyste borta vid elden. Tirian satte sej bredvid henne och började badda hennes kind men hon viftade undan honom.
– Det där kan jag göra själv! fräste hon. Tirian vände sig mot dem och himlade med ögonen. Derec tog Izas hand och ledsagade henne till ett av tälten.
– Här sover jag, sa han. Du får antingen dela tält med mig eller Adair.
– Dig, sa Iza snabbt. Jag har ingen lust att dela tält med Adair. Hon verkar ha ett hiskeligt humör. Han skrattade.
– Jo, det är det minsta man akn säga om henne, men hon är en förträfflig svärdsfäktare för att vara människa, sa han med ett menande ögonkast till Iza. Synd bara att du slog ner henne innan du hann märka det. Men packa in diina saker i tältet nu, så ska jag gå och ordna lite mat till dig. Iza skulle just säga att hon minsann kunde skaffa mat själv men han hade redan gått iväg. Så hon gjorde som han sade och packade in sina saker i hans tält. Derec kom tillbaka med ett spett med grillad hare på.
– Här, sa han och räckte fram det till henne. Iza högg in på köttet, hon var hungrigare än hon trott. Efter att hon hade ätit upp satte hon sig med de andra vid elden.
– Izamelia, varför är du här ute i skogen ensam? frågade Tirian. Iza tog ett djupt andetag innan hon berättade allting som hade hänt från början, hon lämnade bara ute den lilla detaljen att hon var en alv. När hon var färdig var klockan långt efter midnatt och de gick in i tälten för att sova.

Nästa morgon vaknade Izamelia av ett högt brölande utanför. Hon och Derec hade vaknat samtidigt och båda två rusade samtidigt ut ur tältet för att se vad det var för något.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *