Izamelias löfte -04

13 mars 2007

Derec och Iza snubblade ut ur tältet och möttes av en älgmamma och hennes unge. De stod mitt i gläntan och mamman brölade högt och skrapade med foten i marken, det var tydligt att hon skulle anfalla något. Derec dök svärande tillbaka i tältet för att hämta sitt svärd. Iza skulle just följa efter honom när ett gällt skrik skar genom skogen, Adair hade fått syn på älgarna. Nu stod hon utanför sitt tält och stirrade med vilt uppspärrade ögon på älgarna. Hon skrek igen ett fasansfullt skrik och Iza höll för öronen. Tydligen tyckte älgen också att det var hemskt för plötsligt tvärvände hon och galopperade ut ur gläntan. Derec kom ut ur tältet med svärdet i högsta hugg men sänkte det när han förvånat konstaterade att älgen försvunnigt.
– Vad hände? frågade Derec förvånat. Jag var säker på att den attackerade dig så som du skrek, Adair.
– Hennes skrik skrämde bort den, svarade Iza. Derec slängde in svärdet i tältet igen och gick fram till Adair.
– Hur är det? frågade han. Adair snyftade till.
– Jag var säker på att en skulle attackera mej! sa hon och torkade sej i ögonen. Iza gick in i tältet igen och klädde på sig sina kläder utanpå den tunna särken hon sov i, hon kom på att hon inte hade haft någon huva som dolde öronen när hon rusat ut för att se efter vad det var som brölat. Men eftersom ingen reagerat antog hon att ingen hade märkt att hon var en alv i tumultet. När hon kom ut igen hade Adair gått in i tältet och de andra hade också börjat klä på sej. Derec gick in i tältet när Iza gick ut. Hon gick bort till Zupan och de andra hästarna.
– Hejsan, sa hon lågt och smekte honom över nosryggen. Snabbt synade hon honom men han såg helt okej ut. Det verkar som om älgen inte rörde er, fortsatte hon. Hon såg en borste ligga på marken en bit bort, antagligen någon ur lägrets borste. Iza borstade snabbt av Zupan. Hon stoppade ner borsten i sadelväskorna som satt fast i sadeln när hon borstat färdigt honom. Snabbt sadlade och tränsade hon Zupan och gick bort till den lilla bäcken strax utanför gläntan. Hon väntade tills han druckit sej otörstig och hon drack sedan själv ur vattnet. Hon passade på att fylla sin egen fältflaska med vatten innan hon gick tillbaks till gläntan. Där var alla på väg att sitta upp på hästarna. Tälten var nerplockade och brasan var undanröjd, inte ett spår fanns kvar som visade att det var några som slagit läger där. Iza satt snabbt upp på Zupan och de red iväg. Först red Derec tillsammans med Tirian och sedan kom Adair. Carem och Iza red sist.
– Så Izamelia, vart hade du tänkt få tag på någon vis person i huvudstaden? De enda visa personer jag känner till är kungens spåmän och enligt mej pratar de bara en massa strunt, sa Carem och skänklade på sin häst som hade saktat in.
– Jag vet inte, erkände Iza. Jag har aldrig varit i huvudstaden förut. Men på något sätt måste det gå. Carem såg tveksamt på henne men sa inget mer.
– Hur långt är det kvar tills vi når huvudstaden? frågade Iza Carem efter att de hade ridit i tystnad ett tag.
– Jag vet inte, det är Derec som har koll på sådant, svarade han. Iza travade fram till Derec i täten och upprepade frågan.
– Ungefär en dagsmarsh. Vi kan vara framme innan kvällen om vi fortsätter i det här tempot, men om vi travar en bit så kan vi kanske vara framme redan innan det. Iza nickade och stannade där hon var i ledet. Adair hade nämligen börjat prata med Carem och Iza hade en liten motvilja mot att lära känna Adair sedan hon kallat henne för “satmara”.

Efter att de hade ridit ytterligare en stund beordrade Derec trav. Snart märkte Iza att det blev glesare mellan träden och snart bredde en stor äng ut sej framför dem. Derec såg retsamt på de andra innan han sa:
– Först till andra sidan! och i detsamma satte han av i galopp. Iza var inte sen att följa hans exempel och snart dundrade alla iväg över ängen. Derecs häst drog överlägset ifrån alla de andra och Adair skapade sej ett litet avstånd hon med. Iza, Tirian och Carem däremot red jämsides. Zupan galopperade för allt han var värd och de drog ifrån de andra två. Det hela slutade med att Carem kom sist.
– Som alltid, sa han när de kommit över till andra sidan. De red vidare och skogen tog åter vid, men ännu glesare nu än innan. Snart blev det långtråkigt för det enda man såg var skog, skog och åter skog. Iza gäspade.
– Är vi framme snart? frågade hon sedan. Derec såg roat på henne.
– Du har visst inget tålamod, sa han. Som svar på din fråga, ja. Vi är snart framme, du kan till och med snart se tornen på det kungliga slottet mellan träden.
Och mycket riktigt, snart skymtade Iza några gråa torn mellan trädtopparna. Några fjärilar vaknade till liv i magen, hur såg det ut i en storstad? När skymningen hade kommit slutade plötsligt skogen och en stor sandväg tog vid. Iza märkte att de andras hästar började gå på ännu snabbare och öronen som nyss slött legat åt sidan på Derecs häst pekade nu intresserat framåt. Snart stannade dem framför den stora muren som sträckte sig runt staden. Iza rättade till huvan så att den låg bra och inte visade någonting utom hennes ansikte. Ett par vakter släppte in dem och Iza gjorde stora ögon när de red in i staden. Stenlagda gator gick kors och tvärs runt trähusen som låg tätt sammanpackade. En gata var lite bredare än de andra och gick uppåt. Iza blickade uppåt, där låg det kungliga slottet. Den här staden var byggd på det sättet hon hade hört talas om. Längst ut och längst ner låg de fattiga husen. Sedan blev folket rikare och rikare ju högre uppåt man kom. Derec och de andra slog in på den stora gatan och Iza var inte sen att hänga på. Snabbt galopperade de uppåt. Till slut var de framme vid det väldiga slottet.
– Derec? Är det verkligen så klokt om jag följer med in på slottet? Jag är ju inte här i något ärende som rör kungen…sa Iza dröjande.
– Du är här med oss, och vi har ett ärende som gäller kungen. Och för övrigt så kan han kanske hjälpa dig att hitta någon vis man som kan hjälpa dig att få ett motgift mot den där sjukan, blev Derecs svar. De red in på borggården och genast rusade det fram några tjänare som skulle ta hand om hästarna. Iza hoppade av Zupan och följde efter de andra. De klev in genom en stor träport och ledsagade av Derec förflyttade de sig allt djupare in i det väldiga slottet. Plötsligt kom Iza att tänka på att hon kanske måste ta av sig huvan när hon hälsade på kungen eller någon annan. Det var säkert oartigt att ha den på i alla fall. Hon skyndade fram till Derec.
– Hur ska vi göra med mina öron? viskade hon i hans öra. Det är väl oartigt att ha huvan på?
– Nejdå, här i huvudstaden anses det som en ren artighet att främlingar har huvan på, men sedan när du bott här i några dagar kommer du att behöva ta av dej den för då anses du inte som någon främling längre. Men det är ett senare problem. Iza började nästan skratta. Vilken tur hon hade! Men snabbt dog leendet bort när de stod framför porten i tronsalen, hon visste inte varför hon var nervös. Det enda som kunde hända var att de genomskådade henne för att vara en alv och det var knappast något straff för att vara det.
De gick in i tronsalen där kungen satt och Iza vart väldigt förvånad när hon såg honom. Han var brunhårig och såg ganska ung ut, men det som förvånade Iza var att han var så kort. Han var med säkerhet kortare än henne och säkert till och med kortare än Adair.
– Låt dej inte luras av hans utseende, han är ruskigt skicklig med svärdet, viskade Carem i hennes öra. Kungen flinade brett när han såg dem som kom och reste sej ur tronen.
– Väl hemkommna, ser jag, sa han och log mot Derec. Sedan vände han sig mot Adair. Min dotter! Det var längesen, hur har du haft det i Albry? Iza hickade till. Adair, prinsessa? Varför hade ingen sagt det till henne?! Hon fick ett ursäktande ögonkast av Derec när han såg hennes min. Hon såg mörkt på honom.
– Jag har haft det bra, svarade Adair på kungens fråga.
– Vem är det ni för med er hit, Derec? frågade kungen sedan och nickade mot Iza.
– Det här är en person vi träffade längs vägen, hon skulle också till huvudstaden så vi slog följe. Hennes namn är Izamelia…? Derec kom av sig.
– Sílfverklinga, fyllde Iza snabbt i. Izamelia Sílfverklinga heter jag och jag är här för att leta reda på ett botemedel mot en sjukdom som har drabbat vår by och säkert många här i huvudstaden också. Sjukan tog min far och jag beslöt mej för att leta reda på ett botemedel och hämnas min far på den som skapat sjukan. Kungen såg ett tag på henne.
– Jag vet vilken sjukdom du menar, den har tagit flera i staden. Om du är säker på att du kan finna ett botemedel så säg bara till mig så ska jag hjälpa dig med det. Izamelia neg lätt.
– Tack ers höghet, sa hon. Sedan vände sig kungen till Derec och de diskuterade ett tag innan Iza, Derec, Carem och Tirian eskorterades till varsitt rum. Adair hade redan ett rum eftersom hon bodde här. Iza fick ett stort luftigt rum bredvid Derecs rum. Carem och Tirian hade rum längre ner i korridoren. Det första Iza gjorde när hon kom in i sitt rum var att ta ett hett bad. Hon fick prata med de andra sedan om varför de inte sagt att Adair var prinsessa. Hon slöt ögonen och njöt av det varma vattnet, mötet med kungen hade gått väldigt bra och det kändes som om hon kom lite närmare ett botemedel mot sjukan.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *