Izamelias löfte -05

18 mars 2007

– Varför berättade ni inte för mig att Adair var prinsessa?! Izamelia, Derec, Tirian och Carem satt vid de stora frukostborden dagen därpå. Iza stirrade ilsket på Derec.
– Du måste förstå Iza att vi hade stränga order att inte berätta för någon om att Adair var en prinsessa, det för säkerhetens skull. Det är många som gärna skulle vilja sticka en kniv i henne. De flesta, tämligen korkade, människor som bor i landet vill hellre ha en kung på tronen istället för en drottning. De tror nämligen att en kvinna inte kan styra ett land eller slåss och föra krig. Iza rynkade på näsan, vad var det som sa att kvinnor inte kunde slåss?

Efter frukosten gick Iza på upptäcktsfärd genom slottet, hon gick ner för några trappor och snart förstod hon att hon befann sig på riddarnas plan. Här var det inte alls lika lyxigt som några våningar upp. Här och var gick det några riddare på väg mot sina rum. Även kvinnor gick i korridorerna. Iza kände noga efter så att huvan hon haft på sig ända sedan hon klev in genom slottsportarna låg tillrätta. Hon gick igenom korridorerna och efter ett tag kom hon fram till en spiraltrappa, den sträckte sej ändlöst uppåt och Iza började nyfiket att följa den. Snart blev hon trött i benen. Slutar den här trappan någonstans? tänkte hon medan hon kämpade sig allt högre och högre upp.
Till slut slutade trappan i ett litet rum. Det enda som fanns där var en sliten gammal stol och ett fönster som vette ut mot havet i väster. Iza gick fram till fönstret och tittade ut, hon befann sig ungefär femtio meter upp ifrån marken. Hon tittade ner mot marken under tornet, där låg träningsbanorna. Det var många människor där just nu som tränade svärdsfäktning. Iza skulle gärna varit med hon också men snart skulle hon nog märka ut sig eftersom hon antagligen skulle vara bättre än de flesta människorna. Hon suckade och märkte att solen stigit högt upp på himlen. Det hade varit morgon när hon givit sig ut på upptäcktsfärd. Jag måste ha varit borta länge! Tänkte hon förskräckt. Tänk om de andra börjar leta efter mig och så blir det en massa rabalder bara på grund av min nyfikenhet! Hon bestämde sig för att gå tillbaks. Snabbt började hon gå nerför trapporna och höll nästan på att krocka med en människa när hon rundade en krök. Människan var Adair.
– Izamelia! Vad gör du här? Frågade Adair förvånat.
– Jag gick på upptäcktsfärd, sa Iza. Men vad gör du här? Iza neg snabbt när hon kom på att det faktiskt var en kunglighet hon tilltalade.
– Sluta med det där tramset, sa Adair med en lätt suck. Om varenda person jag möter skulle niga för mig och jag skulle niga tillbaks skulle jag slita ut mina knän i förtid. Iza rätade snabbt på sig, hon kunde inte förneka att hon var förvånad. Hon hade trott att Adair var precis en sådan typ som ville att andra skulle niga och bocka för henne.
– Vad gör du här? upprepade Iza.
– Jag älskar det här tornet! blev Adairs rappa svar. Det har en underbar utsikt och här är det enda stället som jag slipper mina livvakter. Derec och Carem är värst, de är som hönsmammor båda två. Tirian är det i alla fall lätt att smita undan. Och med de orden fortsatte Adair upp för trapporna. Iza började gå neråt igen. Hon blev medveten om vilken idiot hon varit. Hon hade varit otroligt ouppmärksam som inte märkt att Derec och de andra var Adairs livvakter. Inte för att det egentligen spelade någon roll, men om det hade spelat roll så skulle hon ha varit ganska illa ute. Ännu ett tecken på att jag är alldeles för ung och oerfaren för att vara ute i världen alldeles själv, tänkte hon bittert. Hon mindes varför hon var helt ensam och sorgen kom över henne igen. Men snabbt sköt hon undan den och koncentrera sig på att hitta tillbaks till trapporna upp till sitt rum. Hon hade nämligen kommit ner till änden av spiraltrappan. Det gick korridorer åt alla möjliga håll. Hon gick åt det håll hon trodde att hon kommit ifrån men den korridoren slutade tvärt vid en vägg. Hon vände och gick in i en annan korridor men inte heller den ledde till trappan. Hon provade alla möjliga vägar men till slut var hon tvungen att inse att hon var vilse.
– Kan jag hjälpa dej? frågade en ljus och melodisk röst bakom Iza. Hon vände sig om. Bakom henne stod en riddare. Antagligen hade han varit ute och tränat med dem Iza sett ifrån tornet.
– Jag har kommit vilse, svarade Iza rakt på sak. Jag hittar inte till trapporna som leder upp till mitt rum som ligger en våning över matsalen. Riddaren skrattade ett lågt skratt och drog av sig hjälmen. Det visade sig att han egentligen var en hon.
– Det är inte lätt att hitta i det här slottet när man är ny, sa hon. Jag heter Merwen Månfager förresten och är soldat i Adairs personliga värn mot lönnmördare.
– Izamelia Sílfverklinga, sa Iza snabbt. Men kalla mig för Iza. Innan Iza hann säga något om vad som menades med “Adairs personliga värn mot lönnmördare” tog Merwen till orda.
– Okej, Iza. Den här vägen, sa Merwen och började leda Iza genom korridorerna. Snart var dem framme vid trapporna.
– Tack så mycket för hjälpen! sa Iza tacksamt till Merwen och bestämde sig för att inte fråga något om Adairs värn.
– Ingen orsak, sa Merwen och log. Vi kanske kan träffas senare någon dag?
– Gärna för mig, sa Iza glatt.
– Om du vill, och kan, så tränar jag gärna svärdsfäktning med dig i morgon bitti. Om vi möts här i trapporna så går vi ut och tränar sedan, föreslog Merwen.
– Hemskt gärna! svarade Iza. Hon kände att det inte gjorde något om Merwen kom på att hon var en alv, man kunde lita på henne. Iza började gå uppför trapporna och snart gick hon innanför dörren till sitt rum. Hon sjönk ner på sängen, ganska trött efter att ha gått så mycket i trappor. Hon såg ut genom fönstret och kom fram till att det var dags att klä om inför middagen. Hon drog av sig huvan och började samla kraft inom sig. Hon skulle bli tvungen att göra om öronen att de skulle se ut som människoöron.
När hon samlat tillräckligt mycket med kraft beordrade hon öronen att forma om sig. När det var klart kände hon att magen var i uppror och hon skyndade till badrummet för att få upp det hon ätit till frukost. Hon avskydde effekten av att forma om någonting på sig själv, man blev alltid illamående. Hon såg sig själv i spegeln och blev nöjd när hon såg att öronen såg ut som vilka människoöron som helst, en aning spetsiga kanske. Hon tog på sig en klänning som hade hamnat i garderoben under dagen, Derec hade sagt till henne under frukosten att de skulle ta mått på hennes gamla klänning och sy upp en ny åt henne. Det som förvånade henne var att det gått så fort.
Klänningen var av en djupröd färg och den nådde ända ner till marken och dolde fötterna. Den var intagen i midjan för att framhäva hennes smala midja. Snabbt satte hon upp sitt mörkbruna hår i en fläta. Hon gick ut i korridoren och började gå mot trapporna. Plötsligt drogs hon in i en nisch och en kniv sattes mot hennes hals.
– Om du så mycket som andas, skär jag halsen av dig, sa en mörk röst intill hennes huvud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *