Izamelias löfte -06

20 mars 2007

Iza svalde hårt, vem var den här mannen? Hon andades mycket försiktigt eftersom hon inte tvivlade ett ord på vad han sagt. Plötsligt drog han upp henne på fötter, hon märkte att han var kortare än henne eftersom hon kände hans andetag i den öppna ryggen i klänningen. Han drog henne bakåt in i ett litet rum i flätan, hon grimaserade illa. Hon hade alltid varit håröm.
Han fällde henne till golvet och stängde snabbt dörren igen. Innan Iza ens hunnit fatta att han släppt henne för en sekund var han där igen och tryckte kniven mot hennes hals. Fast nu framför henne och inte bakom. Det var en man med grova ansiktsdrag och mörkbrunt hår och skägg. Ögonen var gråa och livlösa. Plötsligt slogs dörren upp och en annan man som Iza inte kände stormade in i rummet.
– Hon finns ingenstans! Och det där förbaskade värnet är överallt och försöker hindra oss! Fräste mannen som nyss kommit in irriterat. Sedan fastnade blicken på Iza. Vem är det där? frågade han.
– Jag vet inte, jag fångade henne medan hon var på väg i korridoren. Jag tänkte att hon kanske vet var flickan är, svarade mannen som höll i Iza.
– Står du högt i rank, flicka? frågade han som nyss kommit in. Det gick upp för Iza att det måsta vara Adair de pratade om.
– Nej, knappast. Jag har precis kommit till slottet och de flesta behandlar mig som luft, svarade Iza. Mannen som kommit in svor högt.
– Lugna dig Geron, det syns på henne att hon ljuger. Tror du att hon skulle ha kläder med det kungliga emblemet på sig om hon inte stod högt i rank? sa den mannen som höll i Iza och fingrade på märket som var fastsytt vid bröstet på Izas klänning. Instinktivt höjde hon handen för att slå till sin kidnappare men kniven trycktes hårdare mot hennes hals och Iza kände något varmt rinna ner för halsen.
– Ett försök till och du är död, sa han varnande innan han lättade på kniven igen. Iza nickade och sänkte handen. Mannen som hette Geron gick fram till Iza.
– Eftersom du har fina kläder med det kungliga emblemet på så måste du ju stå högt i rank, och då måste du också veta vart prinsessan håller hus, eller hur? frågade han och flinade elakt.
– Nej, jag vet inte vart hon är, sa Iza sanningsenligt. Hon brukar vara på sitt rum.
– Där har vi kollat och ingenting fanns där, säg sanningen nu, vart är hon?! Geron var högröd i ansiktet och lite saliv for ur munnen på honom när han skrek och fastnade på Izas högra kind.
– Jag vet inte! upprepade hon, högre och mer bestämt den här gången.
– Ta sanningsbesvärjelsen på henne, Urel, sa Geron. Mannen som höll i kniven log elakt.
– Så gärna Geron, sa han och började uttala ord som Iza aldrig hört förr. Plötsligt kände hon att en dimma föll för hennes ögon och hon blev alldeles slapp. Men snabbt försvann dimman och slappheten med ett vrål. Det var Urel som vrålade.
– Hon talade sanning, hon vet inte vart prinsessan befinner sig! I detsamma tryckte han kniven ännu hårdare mot Izas hals och hon kände hur mer blod strömmade ner för sin hals. Han stirrade ursinnigt på henne och han tryckte kniven hårdare och hårdare mot halsen. Han höjde handen för att slutligen trycka igenom kniven. Iza såg hur den kom närmare och närmare…hon slöt ögonen och väntade på att hon skulle dö.

Plötsligt hördes ett vrålande utanför dörren och Iza öppnade ögonen i samma sekund som Urel släppte kniven och svor.
– Det måste vara Harres, sa han och vände sig mot dörren. Även Gerod vände sig om. Iza insåg att det här var hennes enda chans och med all den kraft hon kunde uppbåda tog hon upp kviven och körde den igenom ryggen på Urel och sedan snabbt som ögat rätt in i benet på Gerod. Hon slängde upp dörren och sprang ut i korridoren, där möttes hon av ett djur som hon aldrig sett förr. Den var täckt av fjäll och gick på fyra ben, alla utrustade med klor. Huvudet var lika brett som hennes svärd var långt och besten var lika lång som tre hästar på raken. Djuret hade eldröda ryggkammar som började vid nacken och slutade längst ut på den långa svansen som bara i sig själv var lika lång som en häst. Den hade isblå ögon som stirrade in i Izas. Snabbt insåg hon att hon aldrig skulle kunna komma förbi den här besten och hon vände sig om och sprang. Plötsligt kände hon en skarp smärta i halsen och hon föll ihop. Det svartnade för ögonen för en sekund och därefter hörde hon tunga dunsar komma närmare och närmare. Nu tar besten mig, tänkte Iza och hon kände en varm andedräkt mot sitt huvud innan allt blev svart.

Iza vaknade av rytmiska krängningar. Är det någon som bär på mig? Tänkte hon sömnigt, bärs jag fram till mitt gravbål? Men lukten av eld fanns inte där, istället luktade det…hav? Hon slog upp ögonen och fick en chock när hon såg var hon befann sig. Hon satt på ryggen på odjuret med fjällen och under henne fanns mycket riktigt hav. Det som orsakade krängningarna var odjurets vingar. Den flög högt över havet och vingarnas slag orsakade krängningar som fick Iza att darra till.
– Äntligen vaken, Izamelia. Hördes en röst inuti hennes huvud. Iza satte sig kapprakt upp. Pratade besten i hennes huvud? Hon kände på huvudet och stelnade till när hon kände att öronen var alvöron igen.
– Det var jag som ändrade tillbaks dem, du ska inte behöva dölja att du är en alv, sa rösten i huvudet igen.
– Vem är du?! frågade Iza högt och ängsligt.
– Jag är Ryunn, svarade en röst inuti hennes huvud. Och jag är ingen best utan en drake. Iza stelnade till, kunde besten höra hennes tankar?
– Ja, och jag sa drake, inte best. Rösten i huvudet muttrade till litegrand innan det blev tyst igen. Iza sa ingenting utan såg sig omkring. Överallt omkring dem fanns hav, utom rakt framför dem. Land började synas.
– Bakom oss finns slottet och landet som du känner så väl, framför oss ligger ön jag känner till. Dárya. Iza stelnade till, hon hade hört talas om Dárya. Det sades att på ön Dárya bodde det bara demoner och det kunde jämföras med helvetet.
– Struntprat, sa draken i hennes huvud igen. På ön bor det lite annorlunda varelser visserligen. Några onda, några goda. Men det är inget helvete. Och min mäster, Graven, bor också där. I detsamma märkte Iza att draken började dyka ner mot marken. De hade kommit fram till ön mycket snabbare än hon trott var möjligt. De landade med en duns och Iza rullade av drakens rygg. Snabbt reste hon sig och började springa mot skogen som började där stranden tog slut. Men det dröjde inte länge innan hon kände ett par klor greppa om hennes midja och hon och draken lyfte igen.
– Varför smet du? Du kan inte komma från den här ön hur gärna du än vill utan min hjälp, sa draken i hennes huvud. Dem flög mot ett högt stentorn som tornade upp sig i en stor glänta, draken flög in genom ett enormt fönster som såg ut att vara uthugget precis för att passa för en drake att flyga in.
– Just precis, sa rösten i hennes huvud. Och detta är min mästare Gravens torn. Draken släppte taget om hennes midja och Iza övervägde om det skulle göra mycket ont att kasta sig ut genom fönstret.
– Ja, det gör mycket ont, sa draken. Men hoppa du om du vill. Iza suckade lätt och vände sig bort från fönstret mot dörren där en uråldrig man klev in. Han hade grått skägg ända ner till midjan och rynkorna i hans ansikte var många. Han hade bruna snälla ögon som plirade genom rynkorna på Iza.
– Har du fört henne hit, Ryunn? Frågade han och vände sig mot draken.
– Javisst, hördes en röst ifrån tomma luften, det var densamma som talat med Iza i hennes huvud förut.
– Är du säker på att det är rätt flicka? Frågade gamlingen vänd mot draken. Drakrösten hördes igen utifrån tomma intet.
– Javisst, jag tar aldrig fel Graven. Detta är prinsessan Izamelia. Iza rynkade pannan, hon prinsessa? De måste tro att hon var Adair!
– Jag är ingen prinsessa! Utbrast hon. Det är Adair som är prinsessa! Både Graven och draken vände sig om mot Iza. Sedan log Graven och tog till orda.
– Jo Izamelia, du är prinsessa. Du är en försvunnen prinsessa över alverna. Du är också den enda som kan stoppa sjukan. Ryunn och jag ska hjälpa dig med det och sedan får du återvända till ditt land och ditt folk.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *