Izamelias löfte -08

30 mars 2007

Det rytmiska krängandet som Ryunns vingar skapade hade blivit en trygg och välbekant känsla för Iza. De hade flugit ända sedan hon träffat Ryunns dotter, Ryya.
– Vad är det egentligen vi letar efter, Ryunn? frågade hon högt ut i luften samtidigt som de lämnade ön Dáryas kust och började flyga ut över havet. Men inte åt det håll där slottet och hennes hemland låg, utan norrut.
– Först ska vi leta reda på Trolldom, det är en enhörning. Vi måste ha en bit av hennes horn. Det är för läkandets kraft. Sedan måste vi ha en bit Trollrot. Det finner vi vid det Äldsta Trädet som växer längst i syd på Dárya. Just nu är vi på väg mot en annan ö, Celvid. Iza nickade trots att Ryunn inte kunde se det. Hon hade aldrig hört talas om Celvid.
– Vad är den tredje ingrediensen vi behöver, Ryunn? frågade Iza sedan.
– Det vet jag faktiskt inte, bara Graven vet det. Just nu håller han på att koka vatten. Det ska koka tills då vi kommer tillbaks med hornet. Sedan ska det koka tills i morgon då Trollroten ska i vattnet. Och den tredje dagen ska den sista ingrediensen i. Iza spanade framåt och en ö syntes i horisonten. Det borde ta åtminstonde en timme att ta sig dit.
– Knappast, det tar inte mer än några minuter om jag fortsätter flyga i samma tempo som nu, sa Ryunn i hennes huvud. Iza suckade lätt när hon kom ihåg att han kunde höra hennes tankar.
– Hur fort flyger du egentligen? frågade hon sedan.
– Hur fort vill du att jag ska flyga? blev svaret. Jag skulle kunna flyga tillbaks till din hemby på tre röda sekunder om jag ville, men då skulle alla mina krafter vara slut och jag skulle antagligen dö av utmattning.
– Så fort?! flämtade Iza. Fast jag vill inte att du ska dö, inflikade hon snabbt.
– Naturligtvis inte, skrockade Ryunn i hennes huvud. Hmm…På tal om slottet, vem är den långe mannen med svart hår och mörka ögon som du tänker på allt som oftast? Iza kände hur hennes kinder blossade.
– Det angår dig inte! fräste hon sedan och blev genast ångerfull. Förlåt, jag menade inte att fräsa.
– Ingen fara, men om jag inte får veta det av dig, så tänker jag söka igenom dina minnen för att få reda på det, sa han och Iza kunde på något konstigt sätt känna att han log i tanken. Hon gick igenom möjligheterna och kom fram till att hon fick säga det. Hon tvivlade inte ett dugg på hans ord om att han skulle söka igenom hennes minnen.
– Derec, suckade hon. Hans namn är Derec och han är prinsessan Adairs livvakt. Han är det närmsta man kan kalla min vän. Jag har aldrig haft några nära vänner i min hemby.
Det blev tyst i någon minut innan Ryunn började sänka sig ner mot ön som de närmat sig. Han landade med en tung duns och Iza lyckades med stora svårigheter hålla sig kvar. Hon klev ner från hans rygg och började gå in mot skogen. Draken gick upp vid hennes sida in i skogen som dominerade ön. Celvid såg likadan ut som Dárya bara det att här fanns inget högt torn som syntes över trädtopparna.
– Vart finns den här Trolldom egentligen? frågade Iza efter att de gått i flera timmar.
– Jag vet inte, det är det bara du som vet och du håller på att leda oss till henne nu, sa Ryunn. Iza märkte plötsligt att hon gick någon meter framför Ryunn och hennes fötter gick målmedvetet djupare och djupare in i skogen.
– Hur kan mina fötter veta vart jag ska? frågade hon. Jag vet inte ens hur Trolldom ser ut.
– Hon ser ut som de flesta enhörningar, en vanlig häst med ett horn i pannan. Hon är inte bevingad, tyvärr. Det och hennes färg är det enda som skiljer henne från alla de andra enhörningarna. Hon är brun, alla andra är antingen svarta eller vita. Och dina fötter vet vart du ska gå eftersom du har ett visst band till henne. Din mor, Shaïse, var Trolldoms ryttare och du fick även rida på henne ibland. Inte ensam, förstås utan i din mors trygga famn. Du kommer inte ihåg det, eftersom du knappt var mer än en månad gammal. Plötsligt steg en brun enhörning ut ur skogsbrynet framför dem, Ryunn och Iza stod för tillfället i en skogsglänta.
– Ryunn!? Rösten hördes i Izas huvud och även i Ryunns huvud misstänkte hon.
– Ja, det är jag Trolldom och du kanske ser vem jag har med mig? svarade Ryunn.
– Prinsessan Izamelia? Är det verkligen du? frågade enhörningen i Izas huvud.
– Ja, jag är Izamelia, svarade Iza och log prövande mot Trolldom. Och vi är här i ett ärende.
– Vad för ärende? frågade Trolldom och såg rätt in i Izas kattgula ögon med sina silvergrå. Snabbt berättade Iza för henne om sjukan och om botemedlet.
– …Och den första ingrediensen är en bit horn från dig, avslutade hon.
– Jaså det är så det är fallet, naturligtvis ska ni få en bit horn av mig. Men hur ska du få loss det?
– Det vet jag, sa Ryunn med rösten från ingenstans. Jag får helt enkelt bita av en bit horn, om det går bra för dig. Trolldom nickade med sitt vackra huvud och höll fram det mor Ryunn som slöt sina käftar runt den yttersta biten av hornet och med en enda liten smäll gick den översta biten av hornet av. Genast började det rinna ymnigt med blod ur såret på det kvarvarande hornet. Iza drog förfärat efter andan men Trolldom tog till orda.
– Det är ingen fara Izamelia, det stelnar snart. Och med de orden försvann enhörningen in i skogen lika tyst som hon kommit.
– Då återvänder vi hem till tornet med den första ingrediensen, sa Ryunn belåtet och Iza satte sig på hans rygg innan han lyfte och inom några minuter var de tillbaka i tornet med biten från Trolldoms horn. Graven stod och rörde i en stor gryta med kokande vatten i det rum som även Ryunn kunde komma in i.
– Här är hornet, sa Iza och höll fram det mot Graven.
– Lägg i det i vattnet du, svarade han och backade från grytan. Iza gick fram och släppte ner hornbiten i det bubblande vattnet. Genast började det att fräsa och skum och ånga steg ur grytan. När skummet slutat yra såg Iza att vattnet antagit en vitrosa färg, precis som Trolldoms horn varit i.
– Nu är det bara två ingredienser kvar, Iza, sa Ryunn och såg på henne. Plötsligt förbyttes glädjen i hans ögon till ren fasa.
– Vad är det?! frågade Iza skräckslaget och såg hur han vände sig om för att hoppa ut ur fönstret och flyga iväg.
– Det är Ryya! Hon har blivit sämre! Iza såg för sin inre syn den lilla drakens hopp i ögonen när hon sett Iza och den bedjan om att hjälpa henne som också funnits i de stora, klara ögonen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *