Izamelias löfte -09

5 april 2007

“Jag vill be om ursäkt till att denna del vart en aning kort, men annars stämmer den inte med min ‘plan’..”

Iza hann nätt och jämt hoppa upp på Ryunns rygg innan han flög iväg, nu flög han fortare än hon någonsin sett honom göra och inom en minut var de framme vid trädet där Ryunn bodde. Iza hoppade av drakens rygg och skyndade sig in under det enorma täcket av löv. Hon sprang snabbt fram till draken och kastade sig ner vid hennes huvud. Drakungen andades ännu svagare och ännu snabbare än förut. Ögonen var helt askgrå och de tittade inte ens upp mot Iza. Plötsligt blev hon undanknuffad av Ryunn som också kommit in under trädet. Han tog i så hårt att hon med en duns flög in i trädstammen och skrapade upp ena armbågen. Det gjorde väldigt ont men hon sa inget eftersom hon förstod att han var orolig för sin dotter. Hon ställde sig upp och pressade handen mot såret för att blodet inte skulle droppa. Sedan väntade hon. De båda drakarna såg på varandra och det verkade som om de pratade. Efter en stund sa Ryunn till Iza.
– Vi måste ta henne till tornet där Graven kan se till henne, sedan måste vi leta upp de andra två
ingredienserna. Iza nickade och gick fram till Ryya som med mycket möda rest sig. Ryunn lade sig platt ner mot marken och med Izas hjälp klättrade Ryya upp på sin fars rygg. Du kan börja gå mot söder, Iza. Ta sikte på den högsta trädkronan du ser och gå däråt så möts vi snart, sa Ryunn och gick ut ur lövrummet och flög iväg till tornet.
Iza såg efter dem en stund innan hon klättrade upp på en ganska hög sten i närheten. Det tog inte lång tid innan hon såg att en trädkrona var högre än de andra. Hon tog sikte på den och började gå genom skogen. Hon tog lite vitmossa från en sten och tryckte det mot såret som envisades med att fortsätta blöda. Här och var prasslade det i buskarna och längre in i skogen knakade det. Iza ryste och mindes Ryunns kommentar att det fanns lite annorlunda varelser på ön. Några goda, andra onda. Ännu ett knakande hördes i skogen, närmare den här gången och plötsligt hoppade ett rådjur ut och fortsatte genom skogen framför henne. Iza skrek rätt ut när den hoppade framför henne. När den hoppat bort andades hon flämtande ut. Jag är definitivt överspänd, tänkte hon en smula irriterat innan hon fortsatte gå och andningen återgick till den normala. Efter en inte allt för lång stund kom hon fram till en liten glänta, och mitt i gläntan stod det största träd Iza någonsin sett, det var lika brett som en häst var lång och nästan lika högt som Gravens torn. I detsamma hördes vingslag uppifrån och en kort stund senare landade Ryunn bredvid henne.
– Så bra att du hittade hit, Iza. Jag lämnade Ryya hos Graven och han sa att vi måste ha i de sista två ingredienserna mycket snart och färdigställa botemedlet. Ryyas liv står på spel liksom många andras och det ser ut som om sjukan leder.
– Vad ska vi göra nu? Frågade Iza och betraktade trädet. Vart sitter trollroten? Ryunn skrattade.
– Där de andra rötterna sitter förstås, sa han och gick sedan fram till trädet. Snabbt slog han käftarna så långt han kunde runt trädstammen och slet upp trädet. Leta efter det vitaste roten du kan hitta! Sa han sedan i huvudet på Iza som genast böjde sig fram över hålet han slitit upp och rotade bland alla rötter. Snart höll hon en ganska vit rot i handen men hejdade sig när hon fick se en ännu vitare som satt i mitten, den var så vit att det nästan lyste om den. Snabbt drog hon upp den och backade från hålet där trädet suttit och Ryunn satte sedan ner det igen på samma ställe. Otroligt nog stod det kvar och föll inte omkull.
– Hoppa upp! Befallde han och Iza klättrade snabbt upp på hans rygg och de bar iväg mot Gravens torn.
– Ser man på, ni fick tag i trollroten, log Graven när de landat i tornet. Bra gjort. Iza lade snabbt i roten i den kokande kitteln och det skummade över litegrand innan brygden återgick till att koka.
– Nu behöver vi bara den sista ingrediensen, sa Iza. Vilken är den?
– Jag är ledsen att behöva göra det här Iza, men jag måste. Stå still! Sa han med en röst som inte gick att säga emot och Iza märkte att hon nästan frös till is där hon stod. Graven tog upp en kniv från ett bord och gick emot Iza med kniven riktad mot hennes hals

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *