Izamelias löfte -10

12 april 2007

Hon stod som förstenad medans Graven kom närmare och närmare. Hon hörde ett vrål bakom sig men det tystnade arubt och Graven var framme. Han skar snabbt ett snitt längs såret vid hennes hals och höll kvar kniven där medan han mässade en ramsa. När kniven fått blod på sig tog han bort den från hennes hals och höll den över grytan. En droppe föll ner i brygden och han vände sig snabbt bort i samma stund som en explosion bildades i kitteln. Iza blinkade bort ljusfläckarna i synfältet efter explosionen. Hon märkte att hon nu kunde röra på sig igen.
– Vad gjorde du?! Frågade hon Graven. Hade du bara sagt att du behövde blod hade du kunnat få det härifrån! sa hon och visade upp det stora såret på armbågen. Graven skakade på huvudet.
– Nej Iza, enligt profetian ska blodet tas från ett tidigare sår längs halsen.
– Profetia? Ekade Iza.
– Ja, svarade Graven tålmodigt. En profetia har funnits i tusen år och berättar om en ohygglig fasa som kommer att drabba världen. Men den berättar även om en förlorad kungadotter som kan rädda oss från fasan. Sjukan var fasan, du var kungadottern. Graven såg allvarligt på Iza. Även Ryunn vet om profetian, och det var därför han sändes ut för att hämta dig. Endast han vet hur den förlorade dottern ser ut.
– Jag visste förvisso om den största delen av profetian, men inte att man skulle ta blod från henne. Du hade kunnat säga det till mig, Graven, sa Ryunns anklagande röst från ingenstans. Jag var rädd att du skulle döda henne. Graven skrockade.
– Jag skulle aldrig döda den enda som kan rädda oss från sjukan, Ryunn. Och dessutom tyckte jag inte att det var nödvändigt att berätta det. Ryunn utstötte något man kunde kalla en suck och ett rökmoln steg ur hans näsborrar.
– Vart är Ryya? Frågade han sedan.
– Tre våningar ner, i det andra fönsterrummet, svarade Graven snabbt. Ryunn gjorde sig beredd att hoppa ut genom fönstret igen och Iza skyndade sig snabbt att klättra upp på hans rygg. Hon ville se hur Ryya mådde. Ryunn sa ingenting över att hon klättrat upp utan tillåtelse utan kastade sig bara ut genom fönstret och flög runt tornet, in i ett annat stort fönster som Iza aldrig sett förr. När de landat klättrade hon av och såg sig om i rummet. Det såg ungefär likadant ut som det andra fönsterrummet. Väggarna och golven av sten, inga möbler i rummet. Den enda som fanns där inne var Ryya, insvept i en filt. Hon såg fortfarande väldigt trött ut och hon andades snabbt och ofta. Fast nu såg hennes ögon inte lika matta ut, men det syntes lång väg att hon var döende. Bara en kunde stoppa det, och det var Iza själv. Hon gick fram och knäböjde bredvid draken.
– Oroa dig inte Ryya, botemedlet är färdigt och jag ska snart rädda dig, och många andra. Den lilla draken såg på henne och plötsligt höjde hon huvudet och strök det mot Izas kind. Sedan lade hon huvudet på golvet igen och slöt ögonen, hon sov. Iza kände med handen på den delen Ryya vidrört.
– Hon tycker om dig, hon tycker att du förtjänar ett bättre liv än det du haft, sa Ryunn i hennes huvud.
– Va? Jag har väl haft ett bra liv om man jämför med andra. Jämför med dem som fick sjukan, de dog.
– Ja, men för dem kom döden som en befrielse, de ville bara dö bort från sitt lidande. Det är alla anhöriga som drabbas av sorg. Du har drabbats av sorg eftersom din far blev sjuk och dog. Dessutom gav du dig iväg ensam ut i skogen och skulle besegra sjukan, mötte de andra resande. Sedan blev du nästan dödad under resan en gång, på slottet en gång och jag misstänker att du har blivit väldigt rädd flera gånger under din resa. Jag kallar det för ett hårt liv och ändå har jag bara tagit med det som hänt den senaste månaden. Iza nickade matt, hon hade låtit tankarna återvända till sin far igen, snabbt tvingade hon bort tankarna och såg sedan på Ryunn igen.
– Hur visste hon att jag haft ett hårt liv? Kan hon också läsa tankar? Frågade hon. Ryunn nickade bara och såg sedan en sista gång på Ryya för att förvissa sig om att hon mådde bra. Hon sov fortfarande. Iza klättrade upp på Ryunns rygg och de flög tillbaks till det andra fönsterrummet. Där hade Graven hällt upp lite av botemedlet i en flaska. Runt den hade han knytigt ett snöre som han nu hängde runt Izas hals.
– Du behöver bara en så här liten mängd av botemedlet. För att det ska fungera måste du söka upp Eyliann som just nu finns på slottet. Han är en gammal vän till mig och han vet hur man ska göra för att få botemedlet att fungera. Ryunn får ta med dig tillbaks till slottet, där söker du direkt upp Eyliann och lyssnar vad han har att säga. Iza nickade.
– Kommer jag att få träffa er igen? Frågade hon sedan oroligt.
– Säkert Iza, den dag du dör, kommer du att belönas med ett andra liv eftersom du besegrat sjukan. Det andra livet kommer du att få leva här.
– Men alver blir ju upp till femhundra år! Drakar vet jag lever längre, men du då Graven?
– Tro mig, femhundra år mer eller mindra spelar ingen roll för mig. Dessutom är det inte säkert att du blir så gammal. Med de orden vände han sig om och inbjöd inte till några fler frågor.
– Kom nu Iza, sa Ryunn i hennes huvud. Det är dags att du återvänder till slottet och dina vänner. Vi kommer att finnas här den dag du återvänder, det lovar jag dig. Iza nickade och klättrade upp på Ryunns rygg när honom satt sig tillrätta kastade Ryunn sig ut genom fönstret.
– Och Izamelia! Ropade Graven efter henne. Hon vände sig om. Gör vad som måste göras! Iza såg förbryllat på honom innan hon vände sig framåt igen.
– Han menade det han sa, svarade Ryunn på hennes tankar. Iza suckade och vände blicken framåt igen, i horisonten kunde hon skymta slottet och land. Hon var på väg hem.

Mindre än en timme senare landade dem i skogen utanför staden.
– Nu ses vi inte mer förrän nästa gång, sa Ryunn. Jag har trollat så att dina öron är människoöron igen. Du vet hur du får tillbaks dem till alvöron om du vill det. Iza tvingade tillbaks tårarna och kramade om hans huvud innan han bredde ut vingarna och lyfte. Hon såg efter honom tills han bara var en svart liten prick på himlen. Hon vände sig om och började gå mot staden och slottet.
– Det är Izamelia! Hördes viskningarna när hon steg in på borggården. Utan att ta notis om dem gick hon in genom stora porten in till slottet och gick genom de fackelupplysta gångarna. Hon mindes precis hur hon skulle gå sedan första gången hon gått till kungens tronsal. När hon väl kom fram hindrade vakterna henne.
– Ska vi anmäla fröken? Frågade de.
– Ja, säg att Izamelia Sílfverklinga söker kungen och att det är bråttom. Vakten nickade och steg in i salen. Knappt en minut senare kom han ut och gjorde tecken till sin kamrat att öppna porten.
– Ni är välkommen in, fröken. Sa han med en bugning. Iza återgäldade det med en nigning och steg in i tronsalen. Där satt kungen och drottningen på sina troner, Adairs tron var tom.
– Välkommen Izamelia! Vart har du varit? Frågade kungen sedan hon gått fram och nigit.
– Jag har följt med en drake till hans herre och skapat ett botemedel mot sjukan, svarade Iza och visade upp den lilla flaskan med botemedlet. Hon såg misstron i kungens ögon när han såg hur lite vätska det var i flaskan. Var lugn, det räcker till alla. Men jag måste tala med Eyliann, bara han vet hur man ska få botemedlet att fungera.
– För in Eyliann! Ropade kungen till en tjänare nära dörren. Tjänaren ilade genast iväg och kungen såg på Iza igen. I detsamma slogs dörrarna upp och Derec rusade in i salen.
– Iza! Tjöt han och rusade fram för att omfamna henne. Vart har du varit? Frågad han och blev plötsligt medveten att han, oanmäld rusat in i kungens sal. F-Förlåt mig ers höghet, det var inte meningen att rusa in oanmäld, stammade han fram och bugade sig djupt inför kungen som fick anstränga sig för att se sträng ut och leendet gick inte att dölja.
– Du är förlåten, Derec, men låt det inte hända igen.
– Jag lovar, ers höghet! Sa Derec och vände sig sedan mot Iza igen. Vart har du varit? Upprepade han.
– Jag fick följa med en drake till hans herre på en ö långt ute till havs, där fick jag skapa ett botemedel mot sjukan, svarade hon och undvek att berätta om öns namn för någon.
– Jag har saknat dig, och varit orolig! Du försvann ju i samband med attacken mot Adair. Jag var rädd att de dödat dig, sa Derec.
– De lyckades nästan, svarade Iza och visade upp såret hon hade på halsen. I Derecs ögon syntes brinnande hat och hon såg att han stelnade till. Men han hann inte säga någonting innan porten slogs upp för andra gången och en gammal man men grått hår steg in. Han bugade framför kungen och drottningen innan han tog till orda.
– Vem är det som behöver mig nu, ers höghet? Frågade han. Kungen nöjde sig med att peka på Iza. Gamlingen såg nyfiket på henne. Vad vill du ha hjälp med då?
– Jag vill veta hur man får botemedlet mot sjukan att fungera, Graven sa att han kände dig och att du visste hur man skulle göra. En glöd tändes i Eylianns blick när hon nämnde Graven.
– Kom med mig, sade han kort och började gå ut ur salen. Iza följde efter och likaså gjorde Derec. Utanför salen mötte de Carem, Tirian och Adair med. Även dem slöt upp bakom dem. Eyliann förde dem till ett så när som tomt rum, det enda som fanns inne i rummet var en meterhög pelare av sten. Han stängde dörren bakom dem och riktade blicken mot Iza.
– För att få botemedlet att fungera måste du först ta av locket på flaskan. Iza gjorde som han sade och skruvade av korken. Ställ flaskan på pelaren, sa Eyliann sedan. Iza placerade flaskan på pelaren och hoppade till när Eyliann sedan tog den och hällde ut innehållet över pelaren. Men samtidigt som vätskan nuddade pelaren stelnade det och det började formas en safirblå sten. När den sista droppen var uthälld slängde gamlingen undan flaskan och började tala igen.
– Drycken blev som ni ser till en sten, och det är denna sten som kan rädda oss. Det enda som behövs nu är energi. Men inte lite energi. Utan en människas hela livsenergi. Det betyder att någon måste offra sig. Den som gör det måste lägga sin hand på stenen och sedan sköter den resten. Iza såg lika chockat på Eyliann som de andra gjorde. Det här hade hon inte haft någon aning om.
– Jag offrar mig, sa Carem sedan. Jag är äldst förutom Eyliann och ni har hela livet framför er. Iza hörde för sin inre röst Graven säga ”Gör vad som måste göras”. Det måste vara detta han syftat på!
– Aldrig i livet! Jag är den som blivit utsedd till att göra detta och jag tänker göra det också! Sa Iza innan honom beslutsamt lade handen på stenen och ett vitt ljus omslöt henne. Hon blev tröttare och tröttare. Innan hon slöt ögonlocken såg hon Derec. Han log. Ler han åt att jag ska dö? Betyder jag ingenting för honom? Tänkte hon innan allt blev svart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *