Izamelias löfte -11

19 april 2007

Hon befann sig i något slags vakuum, hon låg ner men det kändes som om hon svävade fritt i luften. Plötsligt trängde ljus igenom hennes slutna ögonlock och det blev starkare och starkare. Till slut blev det så starkt att det gjorde ont i ögonen. Iza försökte pressa ihop ögonen så att ljuset skulle försvinna men det fortsatte att bli starkare. Till slut ställdes det på en punkt i en evighetslång sekund innan allt blev svart igen. Är jag död? Tänkte Iza förvirrat. Är det så här det känns? Men skulle det verkligen lukta så här? Det luktade kryddigt och plötsligt kände hon hur hennes mun öppnades och någonting väldigt hett rann ner i hennes hals. Hon försökte spotta men en hand höll igen hennes mun tills hon var tvungen att svälja.
– Såja, sa en välbekant röst. Du måste dricka, annars blir du uttorkad. Iza försökte öppna ögonen men
hon hade inte kraft nog att göra det. Ett par fingrar vandrade utmed hennes ansikte och rörde hennes slutna ögonlock. Jag förstår inte att du kunde göra det utan att veta om vad som skulle hända, fortsatte den välbekanta rösten. Iza suckade djupt som för att markera att hon var trött och inte orkade lyssna mer. Hon antog att eftersom hon inte kunde öppna ögonen så kunde hon inte heller prata. Hon hörde hans lugna andetag och hon visste att han skulle sitta kvar, vad hon än gjorde. Hon lät tankarna vandra fritt. Hon hade offrat sig för att botemedlet skulle fungera, och det skulle ta all hennes livskraft. Hur kom det sig då att hon levde? Fungerade inte botemedlet? Hon kom plötsligt att tänka på Ryya, om inte botemedlet fungerade skulle den lilla draken dö. Hon kände tårarna svämma över innanför ögonlocken och det rann nerför hennes kinder. Hon grät tills hon somnade. Allt hon hörde och kände var hans andetag och hans hand, hårt sluten om hennes.
Nästa gång hon vaknade kände hon fortfarande en hand i sin. Andetagen hördes, men de var mer regelbundna den här gången. Hon prövade att öppna ögonen och till hennes förvåning så gick det enklare än hon trott. Hon fick blinka några gånger så att hennes ögon skulle vänja sig vid att vara öppna igen. Hon låg ner i en säng, som hon redan funderat ut och bredvid henne satt Derec. Hans ögon var slutna och han så ut att sova djupt. Iza lade märke till att det var mörkt i rummet. Det måste vara närmare midnatt, tänkte hon och lösgjorde försiktigt sin hand ur Derecs grepp. Hon steg upp ur sängen och gick med tysta steg ut ur rummet. Det var hennes rum som hon haft innan Ryunn tog henne med till Dárya.
Hon strövade omkring i det tysta slottet lite på måfå och stannade bara till vid en stor spegel. Hon såg in i sina egna, kattgula ögon. Sedan såg hon hur hon såg ut. Alvöronen var tillbaka igen och hennes mörkbruna, raka hår var stripigt och smutsigt. Ärret som löpte över halsen var täckt av en blodig skorpa med inslag av var lite varstans. Det enda hon hade på sig var en lång sovsärk. Hon såg plötsligt ett svart band som löpte runt hennes hals och innanför klänningen. Hon drog ut det och det visade sig vara Fâriths smycke som nu var hennes. Iza blev förvånad. Hon hade glömt bort smycket helt och hållet sedan hon fått det dagen hon lämnade byn och hon hade aldrig trott att hon inte skulle ha tappat det när hon flög med Ryunn eller något liknande. Hon studerade smycket närmare och såg att en smal spricka ledde över hela den magiska bokstaven.
Hon lämnade spegeln och fortsatte gå genom gångarna. Till slut kom hon fram till en glasdörr som ledde ut till en balkong. Hon gick ut och ställde sig vid räcket och blickade ut över stjärnhimlen. Hon såg månen och hon kunde urskilja några stjärnbilder. Hon kom plötsligt att tänka på att hon levde och inte stoppat sjukan än. Tårarna började fylla hennes ögon. Irriterat strök hon bort dem med handen. Vad gick fel? Varför dog jag inte och stoppade sjukan? Tänkte hon och gjorde ingen ansats till att torka bort tårarna som nu strömmade fritt ner för hennes kinder. Hade Ryunn fel? Var det Adair som skulle rädda folket från sjukan?
– Nej! Viskade Iza förtvivlat upp mot himmelen. Hon hade inte gjort den här resan bara för att misslyckas i slutet av den! Men varför är jag inte död då? Tänkte hon argt. Varför vaknar jag inte upp i Dárya som jag skulle om jag belönats med ett andra liv? Hon sjönk ned på det kalla stengolvet och använde räcket som ryggstöd. Hon såg fortfarande upp mot stjärnorna när hon slöt ögonen och grät. Bilden av hennes far på likbädden smög sig in i tankarna och det brast för henne. Förtvivlat gråtande låg hon på balkonggolvet. Hon släppte fram tårarna som hon hållit tillbaka på resan över hennes far. Efter en lång stund fanns inga tårar kvar att gråta och hon låg och skakade. Plötsligt kände hon en hand på hennes axel och hon tittade upp. Derec tittade tillbaks.
– Varför gråter du Izamelia? Frågade han och hjälpte henne upp i sittande ställning och sjönk sedan ner bredvid henne.
– För far. Och för att jag inte lyckades stoppa sjukan. För att jag lever när jag borde vara död eller på mitt andra liv, viskade Iza. Varför bryr du dig ens om mig?! Frågade hon sedan häftigt. När jag tog i stenen såg jag på dig och du log! Du är väl bara besviken över att jag sitter här och inte ligger på gravbålet! Skrek hon sedan och försökte resa sig men Derec tog tag i henne och drog häftigt tillbaks henne.
– Betyder ingenting för mig? Bettyder ingenting för mig?! Sa han och hans röst sjöd av ursinne. Du betyder mer än du tror för mig Iza! Du är den bästa vännen jag någonsin haft! Iza stirrade misstroende på honom.
– Varför log du då? Frågade hon sedan tyst.
– För att jag visste att du skulle överleva! Sa han hetsigt. Stenen förbrukar en människas livsenergi, inte en alvs! Människor lever upp till hundra år, en alv upp till femhundra. Fast du till fyrahundra nu. Iza stirrade på honom.
– Så… Du menar att botemedlet fungerar och att sjukan är utrotad? Att jag lever trots det? Iza vågade inte riktigt tro på det själv.
– Ja! Du lever Iza, botemedlet fungerar och du lever! Ropade Derec lyckligt. Sedan omfamnade han henne i en hård kram. Iza? Frågade han sedan tyst.
– Ja? Svarade hon i samma tonläge.
– Jag vill vara mer än din vän i framtiden. Iza log lyckligt där hon satt och blickade upp mot stjärnorna. Hon nickade och vilade sedan huvudet mot hans axel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *