Izamelias löfte -12 (epilog)

20 april 2007

– Och där slutar historien om Izamelia Sílfverklinga, sade Marion och såg på Domina. Domina såg otåligt på Marion.
– Varför slutar den där? Varför fortsätter den inte och varför får man inte reda på hur det går?! Klagade hon. Hon ville så hemskt gärna höra mera om Izamelia. Den sagan brukade hennes mormor Marion alltid berätta innan Domina somnade och varje gång frågade hon samma sak. Varför slutar den där?
– God natt nu, prinsessan. Det är en dag i morgon också, sade Marion och gick ut ur det mörka rummet. Hon lämnade Domina ensam med sina funderingar. Hon låg länge vaken och funderade på vad som kunde ha hänt Iza. Iza skulle ha varit inne på sitt andra liv nu, för enligt legenden hade hon levt i sexhundra år idag. Men vad hade hänt? Hade hon och Derec gift sig? Men eftersom Iza bara var femton år gammal, fem år äldre än Domina var nu, hade de kanske inte fått gifta sig förrän de fyllde arton. Men vad hade hänt sen? Och hade Derec dött efter hundra år och Iza levt ensam i trehundra år? Och sedan fötts på nytt i Dárya? Efter att ha funderat ytterligare en stund somnade hon till slut och drömde om drakar som flög över havet, torn och svärdsstrider. Hon sov tungt och var inte alls medveten om att draken Ryunn flög utanför hennes fönster och på hans rygg satt en alv med mörkbrunt hår och kattgula ögon, runt hennes hals hängde ett smycke med en magisk bokstav. Alven log.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *