Jättarna

9 augusti 2012

De högsta träden i dalen hade gula kronor lika stora som solen. Invid stammarna rådde evig skugga. Fem man räckte inte runt ens med utsträckta armar, och de blonda jättarna var i blomman av sin ålder. Vid bergväggen stod det uråldrigaste trädet. Flera generationer tidigare grånade kronan och tog vind. Ett tecken dalade ner till oss, en livsfjäder som gror i jorden. Vi vaktade den noga.

Så idag föll den salta snön och vintern är redan över oss. Solen smälter inte flingorna som föröder. Tordönsstämmor dånar och marken skälver. ”Salt biter alltid på maskrosor. Imorgon är det rent mellan plattorna.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *