Jonathan Creed – Trollkarln del 1

25 juli 2007

Groom Lake i Nevadaöknen i västra usa, hem för många myter och konspirations teorier men ingen av dem nuddar sanningen. Många tror att det är en hemlig militäranläggning som testar flygplan eller där dom förvarar kraschlandade ufon och döda aliens men detta är bara mugglarnas teorier, sanningen är att där ligger en av usas största skola för häxor och trollkarlar.

Jonathan Creed satt vid sitt skrivbord och skrev med en svart kulspetspenna i en brun läderinbunden bok, han pustade ut och svepte sitt bångstyriga bruna hår ur ansiktet och lutade sig tillbaka i stolen som knarrade när han rörde sig. Tre dagar kvar tills han gick ut, Jonathan längtade efter det ögonblicket när rektorn skulle ge honom diplomet som var ett bevis på att han hade genomgått utbildningen på Groom.
I åtta år hade Jonathan studerat här med hundratals andra studenter som även de längtade efter diplomet som bevisade på att man hade genom gått en magiskutbildning och om man ville ha något respektabelt yrke var man tvungen att genom gå en utbildning på en av de magiska skolorna runt om i landet.
Knack, Knack hördes det från den ek dörren, ”Kom in” sa Jonathan med trött tonfall.
En ung man kom in med svart snaggat hår och med en rödrock som sträckte sig ner till hans fötter, det var Peter han klass kompis. ”Tänkte väll att du skulle vara uppe” Sa han självsäkert, Jonathan log snett, ”Jag trodde du vara ute med Jenny”. Peter ryckte på axlarna och stängde dörren efter sig, han kastade sig på Jonathans säng så att Jonathan fick vända stolen hundraåttio grader för att se Peter. ”Vad hände?” Undrande Jonathan.
Peter låg först tyst en stund men sedan vände han sig om så att han låg på sidan och med ena armen som stödde upp hans huvud och grinade illa. ”Jag vet faktiskt inte, ena minuten hade vi hur trevligt som helst sen stormade hon iväg arg som ett bi”, Jonathan skrattade muntert, ”Du måste ha gjort något, jag känner dig Peter. Du gör alltid något!” Sa Jonathan som det vore självklart. ”Jag gjorde inget jag svär!” Sa Peter med oskyldigt tonfall, Jonathan såg inte ut som han trodde honom. ”Visst, Visst du gör aldrig något. Hur var det med Hanna Guber eller med Angelina Swartz?” Sa Jonathan ironiskt. Peter grinade illa när han hörde namnen, ”Det var inte mitt fel att dom tog det fel sätt. Jag försökte bara visa mina känslor men de tog det på helt fel sätt”. ”Viiisst..” Sa Jonathan sarkastiskt, Peter tittade på Jonathan med ett anklagande ansiktsuttryck, ”Men det gjorde dom” Sa han bestämt. Jonathan ryckte på axlarna, ”Det gjorde dom säkert” Sa han. ”Varför är det bara jag som har sådana problem, varför har inte du det?” Sa han anklagande till Jonathan. Jonathan log, ”Kanske för att jag inte försöker ta mig friheter med mitt sällskap”. Peter grymtade och la sig ner på sängen, ”Hon har säkert lugnat ner sig tills imorgon” Sa han till taket och Jonathan svarade, ”Det kanske hon har”.
Han reste sig upp ur stolen som knarrade, Jonathan var en och åttio lång med breda axlar och långa men smala fingrar nästan som spindelben. Han tog upp boken som låg på skrivbordet och stoppade den innan för sin röda rock som var en var precis likadan som Peters fast större.
”Så ska du ta jobbet som din far erbjöd dig?” Frågade Jonathan Peter som låg i hans säng och grubblade. Peter tittade upp på Jonathan med ett frågande ansiktsuttryck, ”Va?” Frågade han. ”Jag sa, Ska du ta jobbet din far erbjöd dig?”, Peter såg osäker ut och ryckte på axlarna, ”Jag vet inte, men det blir nog det. I alla fall tills jag hittar något bättre. Vem vill jobba bakom ett skrivbord hela dagarna, inte jag i alla fall” Sa han bestämt. Jonathan nickade, ”Ja sitta bakom ett skrivbord är ju inte det roligaste”. ”Du har tur du” Sa Peter avundsjukt, ”Du har ju massor att välja mellan”. Jonathan nickade, ”Det är ditt fel att du dagdrömmer på lektionerna inte mitt” Sa han defensivt. ”Det är bara du som kan hålla dig vaken när Fredriko väl börjar mala på om svartalfernas historia” Sa han och Jonathan skrattade, ”Ja det är väll sant, han kan bli lite långtråkig”. ”Lite” Sa Peter som det vore en utomordentlig underdrift, Peter tittade på klockan och grimaserade. ”Jävlar, jag måste dra!” Sa han och hoppade snabbt upp ur sängen och försvann ut genom dörren. ”Vi ses imorgon Jona”, Jonathan gick fram till dörren och stängde den, men innan dörren stängdes hörde han hur Peter höll på att försöka förklara varför han var ute och sprang i korridorerna vid midnatt när han skulle ligga i sin säng och sova till en av lärarna, Jonathan skrattade och drog av sig sina kläder som han hängde på stolen, han drog ur sin viktigaste ägodel ur fickan, det var en 10 tum lång svart trollstav som han la på nattduksbordet bredvid sängen. Jonathan la sig ner under det tjocka täcket och somnade så fort hans huvud träffade kudden.

Pang hördes det ut ifrån korridoren och Jonathan reagerade instinktivt, han fick tag i sin trollstav och tänkte samtidigt Lumos och toppen av hans trollstav började lysa med ett starkt vitt sken som lyste upp rummet. Det hörde ännu en smäll ut i korridoren och han sprang fram till dörren och drog upp den, han tittade ut och ett rödaktigt sken träffade precis ovanför hans huvud och laddningen ur förhäxningen fick hans arm hår att ställa sig på ände, han kastade sig tillbaka och skrek ”Protrego” med sin trollstav pekande dörröppningen och en skimrande sköld dök upp. Jonathan reste sig upp från golvet men höll sin trollstav riktad mot dörröppningen. Han hade ingen aning om vad som hände eller varför någon försökte förhäxa honom. Det hördes fler knallar utanför och höga skrik över allt, tydligen hade flera vaknat upp av de höga smällarna.
Han drog snabbt på sig sin röda rock men brydde sig inte om att ta på sig något annat, han sköldförhäxning skyddade fortfarande hans dörr, men den skölden skulle inte hålla för allt.
Jonathan lät förhäxningen försvinna och tittade ut, han såg inget: Nox tänkte han och ljuset från hans trollstav slocknade, han slog sig själv med trollstaven i huvudet medans han sa ”Disapparate” och det kändes som någon hade kläckte ett egg på hans huvud, han tittade sig snabbt i spegeln när känslan hade försvunnit och såg absolut inget i den han tog några steg närmre för att se om trollformeln hade fungerat.
Jonathan tittade ut i korridoren när han hade sett att trollformeln hade gjort det den skulle, han var osynlig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *