Julbalen

12 januari 2010

”Där går unge herr Sylvester” brukade folk säga och skaka på huvudet när Sylvester Crick varje morgon kom snubblandes nedför gatan med en bunt papper under armen. ”Alltid har han huvudet uppe i det blå.” Han var lång och gänglig med stora händer och fötter och i sin för de mesta felknäppta kappa, långa röda halsduk och höga svarta hatt gav han ett lätt lustigt intryck.
Det var tre dagar kvar till jul, snön låg glittrande i drivor på gatkanterna och himlen var så där hög och isande blå som den bara kan vara på vinterdagar. Sylvester gjorde sitt yttersta för att hålla balansen på den hala vägen men fann sig snart liggandes i en hög på marken med snö innanför kragen. ”Det där måste ha varit tredje gången idag” suckade han och plockade upp sin hatt som låg upp och nedvänd på marken bredvid honom.
”Hörru din pojkspoling, du måste se dig för bättre! Tänker du ersätta mig för den här?” Sylvester ryckte till och vände sig häpet om. Bakom honom stod en ilsken gammal trashank med ett skägg som räckte ned till knäna, i sina darriga händer höll han ett sönderslaget krus. Dess innehåll – en massa småkrams, låg utspritt och blänkte i snön nedanför hans fötter.
Sylvester svalde, ”Jag är ledsen om jag råkade…” började han men blev genast avbruten.
”Men herrgud!” tiggaren stelnade plötsligt till, böjde sig ned mot Sylvester och tog tag i hans ansikte. ”Det är ju du! Jag kände inte igen dig först, jag ber tusen gånger om ursäkt. Han bugade sig djupt. ”Hon bad mig att ge dig den där” tiggaren plockade ivrigt upp ett blänkande föremålen på marken och tryckte in den i Sylvester hand.
Det var en enkel slät ring i något billigt material, illa målad i guldimiterande färg. Sylvester stirrade häpet på den.

”Halkat igen?” Percival Bell räckte fram sin hand mot Sylvester och hjälpte honom att komma upp på fötter igen. ”Du får vänta med att slå ihjäl dig tills boken blir klar.”
Sylvester borstade bort snön från axlarna och såg omkring, den gamle tiggaren var spårlöst försvunnen. ”Det var en märklig gammal man här alldeles nyss, han gav mig…” Sylvester tystnade när han märkte att Bell inte hörde på, ”Jag var på väg till dig alldeles nyss, jag är ledsen om du fick vänta.”
”Det är lugnt” Bell började gå och Sylvester hasade efter honom, ”mina förtjusande gorgoner till systrar tittade förbi och tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att dra med mig på en promenad ut i kylan”. Han pekade på ett gathörn en bit därifrån där Prunella och Primrose Bell stod och stampade fötter i väntan på att de skulle komma fram till dem. ”Det finns ingen dag som jag ser fram emot så mycket som den dagen då jag lyckas få dem bortgifta” viskade han sammanbitet i Sylvesters öra, log och vinkade åt sina systrar.

”Jag säger dig det, Sylvester gamle gosse att jag verkligen tror på dig” Bell stannade upp och tände sin pipa. ”Fortsätter du i den här takten kommer vi att få dig utgiven strax efter nyår, och det kommer att bli en succé, det lovar jag dig.”
”Ha inte allt för höga förväntningar bara Crick, raring” Prunella lade sin hand på Sylvesters axel, ”Allt opium vår käre Percy konsumerar har gjort honom en aning luddig i huvudet.” Primrose brast ut i ett ljudligt obehärskat fnitter. ”Åh, skona mig från detta öde” muttrade Bell lågt och masserade sina tinningar.
En kvinna gick förbi dem mycket raskt, med sin lilla dotter i handen. Hon höll huvudet högt men såg inte på någon som hon mötte. Sylvester följde henne med blicken.
Bell askade pipan ilsket, ”Där ser man, Rhoda Temple vågar visa sig ute, än är inte undrens tid förbi.”
”Den lilla slinkan” kvittrade Prunella och Primrose förtjust i kör, Sylvester vände förläget bort huvudet ”Hon blev visst avskedad som hushållerska hörde jag.”
Bell flinade ”Inte en dag försent, föga förvånande var hon inte änka som hon påstod. Men alla visste väl redan innan hur den där lilla horungen kom till.”
Sylvester skrapade med fötterna i marken och skakade på huvudet. ”Det är synd och skam.”

Den natten vaknade Sylvester av att någon strök handen över hans hår. Han slog upp sina sömntunga ögon, rummet var dovt mörkt sånär som på två gula små lyktor som blinkade emot honom.
”Är någon där?” kraxade han sömndrucket och famlade efter en ask tändstickor. Återigen kände han händer, de strök över hans ansikte, mjuka och fjäderlätta.
”Jag letar efter något som tillhör mig” En kvinnoröst pinglande som silverbjällror. ”En ring.”
Sylvester fuktade sina läppar, ”Det ligger en ring i min kappficka, den hänger på stolen där bredvid sängen. Men den är…” Små tassande ljud hördes och sedan ett svagt klingande.
”Utmärkt, tack så mycket för hjälpen. Ni är en riktig gentleman, kyss min ring, jag ber”
Sylvester kände hur något trycktes mot hans mun och han formade sina läppar mot en sval slät sten.
Plötsligt lyste hela rummet upp i ett fantastiskt strålande ljussken, Sylvester reste sig upp och såg sig omkring. Han befann sig inte längre i sitt eget lilla kyffe utan i en ståtlig slottskorridor med marmorgolv, valv och praktfulla kristallkronor i taket med prismor som reflekterade runt om i rummet.
En vacker kvinna stod framför honom, hon var klädd i en kostsamt dekorerad röd sidenklänning med vid kjol, pekfingret på hennes smala vänsterhand var prydd med en gnistrande smaragdring. ”Säg mig ert namn, unge man.” Hennes sprakande gula ögon såg förväntansfullt på honom.
”Mitt namn, jag…” han harklade sig, ”Mitt namn är Sylvester Jonathan Crick, min dam.” Sylvester bugade sig så djupt att han nästan höll på att snubbla men återfick fort balansen igen.
”Sylvester Jonathan Crick” hon smakade på orden, ”Vi har väntat på er. Följ med mig.”
Han följde efter damen till slutet av korridoren, hon svävade nästan fram där hon gick. Inga steg hördes, endast prasslet från hennes underkjolar.
En port öppnades framför dem och de steg in i en rund sal som tycktes vara uthuggen ur en enorm juvel, en stor fest pågick för fullt där inne. ”Välkommen till vår julbal Sylvester Jonathan Crick” sade damen i hans öra, hennes röst var låg och väsande. ”Stanna så länge du vill.” Hon hängde en röd sammetsmantel över hans axlar, och trädde ett halsband med guldplattor över hans hals. ”Nu är du presentabel.”

”Godafton” en kvinna lade händerna på hans axlar och förde med honom ut på dansgolvet. Medan de svängde runt kunde han se hur en svans med flätad tofs stack fram under hennes klänning, den viftade i takt till musiken. Låten tog slut, Sylvester lyckades slingra sig ur kvinnans grepp och lade utmattat ned på en blå divan i ett hörn av salen.
”Men ser man på” hördes en välbekant röst bredvid honom. Sylvester vände på huvudet. Bell satt på en divan bredvid honom, hans systrar låg på varsin sida om honom med sina huvuden lutande i hans knän. Rosa och ljusblå rök steg från en pipa han höll i sin hand. ”Jag tänkte väl att du måste ha sålt din själ på något sätt för att kunna skriva på det där viset.”
”Vad menar du?” mumlade Sylvester och spärrade upp sina ögon. ”Sålt mig, åh herregud! Vad är det här för ställe?” Långsamt började bitarna falla på plats för honom. ”Jag avslöjade mig namn för dem, hur kunde jag vara så…” Han reste sig upp i panik och började springa mot porten. Prunellas och Primroses kacklande skratt ekade i hans öron.
Han bankade på porten, balfolket närmade sig honom hotfullt. Damen i rött kastade sig över honom och drog sin kloliknade hand över hans kind. Hon tjöt förfärat. Porten öppnade sig. Allt snurrade.
Sylvester fann sig sittande i ett gathörn, det snöade för fullt. Runt halsen bar han en kedja med rostiga spikar. Han reste sig vacklande.
”Åh herregud, herrn. Vad gör ni ute i bara nattsärken? Här ta min kappa.” Varmt tyg sveptes runt om honom. Han såg upp på Rhoda Temple som stod framför honom med sin lilla flicka i famnen. ”Följ med mig hem så bjuder jag på något varmt att äta och dricka, ni måste ha förfrusit er alldeles och ni blöder på kinden, vilket ful sår!”
”För all del” Sylvester betraktade frånvarande snöflingorna som öste ned och strök sig försiktigt över kinden, det sved till. Han vände sig om och mötte Rhodas blick, ”Fröken Rhoda” Han nickade sedan ned mot dottern och log ”Fröken Emily” Han bugade sig, ”Ikväll är det jag som bjuder” och tillade sedan tyst för sig själv ”det är ju trots allt jul.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *