Kalasin av Nerai – Del ett – De första åren

31 december 2008

Alla berättelser, historier, sagor måste börja på ett sätt. Frågan är ’vilket’. Jag vänder bort pappret, hoppas på att slippa, men jag vet att jag kommer att tvinga mig själv igenom det här. Minnen kommer att falla ner framför mina ögon. Stålsätter mig inför känslorna som kommer att välla fram. Skillnaderna är stora. Mellan den som var och den som är. Allting börjar med en riktig klumpig, slarvig, ovarsam flicka i en by nära Mothiens gräns – och slutar med en fruktansvärt envis dotter som inte klarar av sin roll i kungadömet.

Min syster lade handen på min axel, och såg mig i ögonen. Jag såg allvaret i hennes ögon. Trots att hennes ålder visade ett sött, ljust barnansikte så kunde jag se det vuxna i henne. Jag mötte hennes blick, sedan slängde hon sig om min hals.
”Överlev nu”, viskade hon i mitt öra. Jag försökte skratta, men min röst fastnade i halsen. Att avsked kunde vara så känslomässiga. När Delia väl släppt mig vände jag mig mot min fader. Han rufsade om mitt redan rufsiga hår och log. Sedan nickade han och gav mig en lätt knuff mot de två männen som väntade vid dörren.
”Du kommer att gå långt”, sade han lågt, men jag kunde höra tvivlen i hans röst – eller var det jag som hörde fel?
Jag vinkade till min syster som såg tillbaka på mig innan hon snabbt, och lika vackert som alltid, gick bort till far. Han lyfte upp och kramade om henne.

Jag vände ryggen mot dem, och kämpade mot tårarna som bildades i ögonen. När budet hade kommit, att jag hade fått en plats på skolan för Shang, så blev jag – och far – överlycklig. Vilken upplevelse det skulle bli. Att få lära sig Shang. Nu var jag säker på att jag skulle få något att bevisa för far – att jag var duktig. När tiden sedan närmat sig, blev jag mer och mer nervös. Skulle jag verkligen klara det? Skulle jag verkligen kunna ta slutprovet och bevisa mig värdig något i jämförelse med min syster?
Hönsen sprang kacklande framför mina fötter. Jag föste lätt undan dem – såsom jag var van vid. Lillhästen kom fram till staketet när vi gick förbi och sträckte sig mellan spjälorna för att kunna nosa på min hand och se om jag hade något åt honom. Jag sträckte inte fram handen. Besviket vände han baken mot mig.
Jag vände spänt blicken mot vagnen som väntade. Oron blev värre och värre ju närmare vi kom. Bilden av min systers ansiktsuttryck skar sig djupare inom mig. Det var som om den strålande charmerande flickan hade tappat all sin glans. Allting hon sagt till mig dagen innan. Elva långa år… Nu kunde jag inte kämpa mot tårarna längre. Någon öppnade dörren åt mig. Jag steg upp på trappsteget och gick in i vagnen. Kort därefter började den rulla.

Orsaken till att jag så gärna ville lära mig Shang var på grund av min far. Min tvillingsyster, Delia, var den vackra av oss. För att fatta det kort. Hennes glans, hennes kvinnliga charm. Allting visade att hon skulle kunna gifta sig rikt. Dessutom att hon var väldigt lik min mor. Jag var tvärt om. Min fars stora besvikelse. Allting hade lyckats så bra med Delia, vad skulle hända med mig?
Sedan min moder dog – vilket jag inte kan minnas när det var – så blev min far väldigt enskild. Koncentrationen på att lära Delia allt hon behöver kunna för hennes planerade liv tog all hans tid. Jag var som bortglömd.
När Shang letade nya elever för nästa år och pekade ut mig, var beslutet redan fattat. Jag skulle till Shang, lära mig kampens konst, och göra min far stolt.

~

Solens strålar mötte mina slutna ögonlock. När jag fann att jag faktiskt var vaken, inte drömde eller något sådant, så gick allting väldigt snabbt. Jag slängde en blick ut ur mitt fönster samtidigt som jag bytte kläder. Solen stod alldeles för högt. Hur många timmar hade gått?
Jag sprang ut i korridoren, sprang förbi matsalen, suckade över att jag inte skulle hinna med någon frukost, och rusade in i träningssalen.
”Kalasin.” Min lärare sade mitt namn utan att vända sig om. Han visste att det var jag. Jag bet mig i läppen för att ta emot mitt nästa straff. Han gjorde en gest mot några som stod vid en vägg. ”Träna på sparkarna.”
Jag nickade, säkert utan att han såg det, och styrde stegen åt rätt håll.
”God morgon.” Jag kände väl igen den halvt skrattande rösten. ”Snigeln uppe alla redan?”
Snigeln. Ja. Mitt öknamn.
”Håll tyst, Corléu!” Fräste jag och ökade takten. Han skrattade bakom mig och jag bet mig i läppen för att inte explodera av ilska.

Mitt humör var inte under kontroll på den tiden. Jag blev förbannad ofta och lätt. Kan faktiskt erkänna att det var svårt att tygla det.
Angående extrauppgifter – mina straff för att jag kom för sent – så tog det inte så hårt på mig. Den tiden jag hade kvar; raster, nätter, räckte gott och väl för att träna och visa upp för min lärare nästa dag. Jag var besatt i att klara av det här. Jag var besatt i att göra min far stolt. När vi var två grupper som tränade på samma ställe så lyssnade jag ofta på vad de äldre lärde sig. Sådana saker tränade jag på en del i smyg.

Efter en tid – två år – så hade jag beslutat att göra upp med Corléu. Dagen kom som vanligt, försov mig och stressade. Jag hade byggt upp min ilska. När jag kände igen hans röst vände jag blicken bakåt, så långt jag kunde utan att vrida huvudet, och letade rätt på honom. När hans röst avslutat andra – kanske tredje – meningen sparkade jag honom i ansiktet. Hans ansiktsuttryck är skrattretande när man tänker på det. Jag vände mig om och fortsatte.
Naturligtvis gav han sig inte. Jag fick en spark i ryggen som krökte mig lite bakåt. Ilsket svor jag och snurrade runt. En knytnäve i ansiktet. Jag kände blodsmaken i munnen när jag ställde mig i försvar. Jag slog honom i magen, sedan i ansiktet. Han visade inga tecken på svår andning utan knuffade mig bakåt så han kunde sparka mig i magen. Jag – däremot – tappade andan. När jag återfick den och han reagera på vad som hänt, låg han på marken med min fot över hans strupe – redo att krossa den.
Jag såg ner på honom – han såg bistert upp på mig. Sedan tog han tag i min fot och lyfte den. Snabbt reste han sig upp. Det var då jag såg att han också blödde.
”Okej”, avbröt vår lärare. ”Det räcker nu.”
Jag vände mig mot honom och fann i samma snurr att alla hade slutat med det de höll på mig och stirrat på oss. Deras blickar var skrämda.
”Kalasin”, sade han. ”Jag vill prata med dig.”
Jag kastade en blick på Corléu som fått en handduk att torka av sig med innan jag följde med min lärare.

~

Jag stålsatte mig på en utskällning – som kom. Det fantastiska var att jag kom in – och kom ut. Dock med några extrauppgifter på köpet. Och med en uppflyttning på två klasser.
I två år funderade jag på hur jag hade besegrat Corléu. Jag vägrade att släppa det. Min nya klass var bra. De brydde sig varken om att jag var två år yngre eller att jag försov mig på morgonen.

När jag var tolv år träffade jag Kirtë.
Vi träffades i en ’man- mot- man’ – kamp. Vi började – och innan jag hann blinka så låg jag på golvet med hans knä upptryckt mot min strupe. Nåväl, jag hann blinka, och tekniken lärde jag mig ganska fort. Däremot lärde jag mig inte hur jag skulle vinna. Jag kunde undvika hans attacker gång på gång, men när jag själv skulle attackera, fällde han mig. Han var skicklig – otroligt skicklig.
Ilskan kom tillbaka. Ilskan jag känt när jag och Corléu hade vår lilla ’kamp’. Som förra gången – innan jag hann blinka låg han på marken med min fot mot hans strupe. Jag stirrade på honom innan jag flyttade på mig, han mötte min blick, andfått.
”Snyggt”, kommenterade han när han reste sig upp. ”Kalasin var det?”
Jag stirrade på honom. Han var tyvärr längre än jag – ett helt huvud längre än jag. Bredaxlad, ung man med axellångt, mörkbrunt hår uppsatt i hästsvans. Hans ögon var bruna, stora med något djup inuti. Sedan såg jag hans leende och lade armarna i kors.
”Vad?” Frågade jag.
”För att vara en så spinkig och klen flicka så var du ganska duktig”, han skrattade samtidigt som jag kände att blodet rusade upp i ansiktet på mig.
”En duell till?” Frågade han – fortfarande med ett leende.
Jag suckade. Trots att man försöker så får man aldrig något svar.
”Vad hände?” Upprepade jag för tredje – eller sjunde – gången.
”Märkte du inte?” Frågade han. Hans ögon vidgades en aning. Jag skakade irriterat på huvudet.
”Berätta”, muttrade jag.
”Du sparkade mig med en spark jag aldrig sett förr”, började Kirtë och räknade sedan upp en serie rörelser som jag inte ens visste att jag kunde. Hans ögon glittrade när han avslutade återberättelsen av vår kamp. ”En duell till?”

Sedan den dagen blev jag ofta placerad med Kirtë i ’man- mot- man’ – kamper. Jag vann oftast – jämt – när jag blev arg. Långsamt började jag lära mig hans teknik. Vi umgicks på rasterna – han lärde mig de förbaskade knytnävsslagen – och jag visade honom sparkarna. Ibland duellerade vi. Han lärde mig även – enligt honom – nackdelarna som gjorde att jag kunde vinna över honom. Ännu en sak han lärde mig var att vara outtröttlig. Det tog tid att lära sig.

När jag var tretton – hade tränat Shang i sex år – duellerade jag med Kirtë och fick till en av mina sparkar. Jag – min vanliga reaktion – stirrade på honom. Han masserade sin arm och såg chocken i mina ögon.
”Du märkte det där”, det var ett konstaterande – ingen fråga. Jag nickade, och frågade vad det var för något. Han ryckte på axlarna. ”Du har det i blodet.”

~

Min syster skickade ofta brev till mig. När jag var fjorton kom beskedet om att far dött i en sjukdom.

Kalasin
Vår far dog i våras, i en sjukdom. Det hela började med att han hade svårt att andas. Sedan fick han ryckningar i vänstra benet och kunde inte vara uppe ur sängen. Jag skickade bud till dig direkt efter händelsen men buden tar sig fram långsamt.
Vad ska jag göra? Jag har endast dig att vända mig till, Kal. Stanna kvar på Shang, men hjälp mig på avstånd, om du kan.
Delia

Jag vek ihop brevet och brände det i elden. Mina fingrar darrade när jag tänkte igenom vad min syster skrivit. Chock. Allting kom som en chock. Det var sensommar nu. Så länge… Jag satte vänsterhanden för ögonen och koncentrerade mig på att inte tappa förståndet. Mitt sista minne av far… Jag ryckte till när Kirtë lätt rörde vid min arm.
”Vad är det, Kalasin?” Hans röst var vänlig. Rösten hos en ung man som klamrat sig fast vid mitt hjärta. Beslutet var fattat.
”Jag ger mig av”, viskade jag. ”Nu.”
”Kalasin”, han upprepade mitt namn. ”Vad är det som har hänt?”
Jag kunde inte hålla bak tårarna. Mina händer darrade tydligt. Han lade en arm om mina axlar som om han försökte hindra min kropp att skälva.

Ritten till min by tog en vecka – om jag inte minns fel. Jag har endast svaga minnen av detta, då jag inte var i helt medvetande. Ett tydligt minne var att jag var otroligt hungrig när jag kom fram.
Jag satt av och ledde in hästen i stallet.
”Vad gör du här?” Rösten visade både lycka, irritation och ilska. Den avbröt vad jag höll på med – i det här fallet sadlade jag av hästen. När jag vände mig om och mötte hennes blick log hon. Jag granskade hennes utseende. Hon hade blivit längre sedan sist – även om hon fortfarande var centimetern kortare än mig. Hennes hår hade ljusnat litet och låg utsläppt över hennes rygg. Hennes ögon var precis som jag mindes dem. Jag hängde upp sadeln och gick fram till henne. Vi mötte varandras blickar, jag fann att hon granskade mig också, en stund. Sedan skakade hon på huvudet. ”Vad gör du här?”
”Unga fröken trodde väl inte att hon kunde ta hand om gården helt själv?” Hennes ögon glittrade när jag sade det där. Sedan slängde hon sig runt halsen på mig. Jag log svagt.

Eftersom jag anlände på kvällen så tog vi natten till att prata om allt som hade hänt. Tillslut tog min syster friheten att fråga om jag var trött. Jag hade skakat på huvudet och sagt att vi knappt hade träffats. Det hade gått sju år, vi hade fortfarande mycket att prata om. Däremot bestämde hon att jag skulle ta ett bad, vilket faktiskt var skönt.
Dagen efter fick jag för mig att träna ett pass i Shang. Delia hade suttit i en stol ute med mig och läst. Hon kommenterade en hel del saker. Jag måste erkänna att det nog ser rätt galet ut när man tränar såsom vi gör. Vi skrattade också en hel del.

~

Jag höll mina kunskaper i någorlunda trim under tiden tillsammans med min syster. Jag tränade på morgonen, innan frukosten, vilket jag tyckte var bästa tiden. Kanske för att jag var van vid det också.
Det var under tiden hos min syster jag lärde mig mer och mer om mina sparkar som jag använt i vissa kamper på skolan. Jag fann att jag utvecklade mina sparkar, snabbheten, tekniken och de nya. Däremot önskade jag gång på gång att Kirtë varit där och lärt mig knytnävsslagen bättre.

Efter ett tag kom min syster med frågan om jag hade lärt mig någon ’normal’ skolning. Vilket jag inte hade. Bestämd som hon var satte hon mig i arbete igen. Hon var min syster – och min lärarinna. Jag fick lära mig att skriva, läsa och räkna. Hon lärde mig även de enklaste maträtter ’som även jag skulle kunna klara av’, vilket jag faktiskt lyckades med.

Jag hade bott hos min syster i tre år. Jag var sjutton och i full färd med att träna. Det knackade på dörren, min syster öppnade. Just när jag snurrade runt i en rörelse blev mitt ben parerat. Min vana gick automatiskt tillbaka till duellerna och jag anföll – utan att bry mig om vem det var eller hur skicklig han var. Han var skicklig, mycket skicklig. Hans parering kombinerades med en spark jag inte kände till och han fällde mig snabbt eftersom jag inte hann byta ställning. Hans knä tryckte upp min haka och tvingade mitt huvud bakåt. När vi utväxlat en blick, flyttade han knäet och hjälpte mig att sätta mig upp.
Jag skakade på huvudet som för att få yrseln att försvinna. Som min reaktion på alla saker som kunde sätta mig i chocktillstånd eller åtminstone förvåning, stirrade jag på honom. Han mötte min blick med ett viss lugn. Det syntes att han hade tränat sedan sist. Hans hår var som jag mindes det – bara längre – och som första gången vi träffades, uppsatt i en hästsvans.
”Du har blivit bättre”, anmärkte jag med en viss irritation som jag visste att han kände igen. Han skrattade litet.
”Tänker man efter så har jag gått fyra år längre än du”, log han och rörde vid min kind. Hans röst blev allvarlig. ”Du stirrar som första gången jag slog dig i en duell.”
”Vad gör du här?” Viskade jag.
”Jag har saknat dig”, hans leende förändrades inte. Jag förstod inte hur han klarade av det. Att inte visa några känslor. Själv var jag beredd att hindra tårarna som säkerligen skulle välla fram när jag insåg att jag lämnat honom och att jag faktiskt saknat honom också. Hans hand hindrade min för att darra.

Vi diskuterade hans sista år på Shang resten av dagen samt olika tekniker. Resultatet blev att han stannade här i några dagar, tills han sade att han skulle vidare. Jag fann att jag inte ville låta honom gå och bad om att få följa med honom. Jag ville inte ha ett känslomässigt slut igen, nej tack. Han gav mig ett leende, ett av dem jag minns riktigt väl.
När vi satt där första kvällen vid en brasa slog det mig en annan tanke – han kunde lära mig vad jag missat i Shang. Vilket han också blev glad över. Det jobbiga var tiderna. Han höll tiderna vi – eller de – fått lära sig på skolan, och eftersom han hade chansen – drog han upp mig på morgonen. Trots mina protester. Jag struntade i frukosten, som vana, men fick nu vänta på att han skulle äta frukost. Eftersom jag sällan pratade på morgonen – rädsla för att bli förbannad på något – och umgicks istället under tystnad med mitt sto, en vit häst i lagom höjd åt mig. Med en något överdriven rädsla. Hennes namn var Quazanta – jag kallade henne för Quaz.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *