Kaninerna

17 januari 2006

Elise närmar sig försiktigt flocken med rosa och ljusblå kaniner. Flyttar sakta först den ena foten, och sedan den andra, vill inte skrämma de lekande små djuren. Stryker bort en envis, blond hårlock från ansiktet. Men de låter sig inte störas av hennes framfart, fortsätter bara att tumla runt i en ändlös lek. Tillslut är hon framme vid de färgglada pälsbollarna, sträcker fram handen.
Plötsligt stannar de upp, ser rakt på henne men rör sig inte. Står bara stilla i en andlös minut, och för en sekund känner sig Elise förvirrad. Hon ser att det är något mycket märkligt med kaninerna, men det går över fort.
De slappnar av och låter henne klappa dem. Sedan får Elise vara med och tumla runt, runt på den gröna ängen. Himlen är klarblå och fåglarna kvittrar, luften är varm med en lätt, svalkande bris.
Plötsligt förändras leken. Den avstannar, och i lugnet kan Elise på nytt känna att kaninerna är något annat än vad de ser ut att vara. Deras själar är svarta, lika svarta som sot, och lika smutsiga. Hon är säker på det. Och hon ser att himlen börjar mörkna medan hon anar kaninernas sanna väsen.
Endast det avlägsna mullrandet från åskan stör intrycket av att scenen skulle kunna vara en målning. En föraning om att något ska hända stiger upp i Elises sinne. Och tystnaden, den fruktansvärda tystnaden… Alla fåglar har tystnat nu.
Varenda en av kaninerna har ögonen riktade mot henne, men de rör henne inte. Himlen mörknar ytterligare och blixtar lyser upp ängen så att det blir lika ljust som den dag det egentligen är. Kaninernas blickar får henne att känna sig mycket mindre än sina 140 centimeter. Efter ett par minuter har hon samlat tillräckligt med kraft och mod för att ta sig upp på fötter, stapplar sedan därifrån med kaninernas blodröda, brännande blickar i ryggen.

När Elise kommer hem kastar hon sig över sina föräldrar och farföräldrar med gråten i halsen. Berättar om kaninerna och känslan av att de är demoner. Efter några tröstande ord i stil med ”det blir nog bra ska du se” och en kommentar om livlig fantasi, inser hon med tårarna rinnande att ingen kommer att lyssna på henne.
Så hon börjar fundera på om de vuxna kan ha rätt. Kanske har hon livlig fantasi? Borde inte det bästa vara att gå tillbaka till ängen imorgon och se efter om hon bara inbillat sig? Jo, det ska hon göra. Hon ska undersöka det här för att se om hon kan skilja på fantasi och verklighet.
Det är bara det att tanken på att gå tillbaka dit får hennes hjärta att sjunka som en sten.

Morgonen till Dagen med stort D är något kyligare än gårdagen, men desto klarare. Elise har gått hemifrån en timma tidigare för att hinna med att gå till ängen innan undervisningen börjar. Hon ryser till av glädje när hon tänker på att hon inom några veckor är färdig med första klass, och längtar till den dag då hon får börja i andra. Hon vet redan hur man ska röra händerna och uttala orden när man tänder eld på något.
Glädjen försvinner dock när tankarna går tillbaka till ängen och kaninerna. Aldrig förr har hon varit så rädd: rädslan griper tag i henne, och gör det svårt att andas. Med blytunga steg närmar hon sig platsen där hon och kaninerna lekte så glatt igår.
Hjärtat slår ett extraslag när hon ser något ljusblått skymta förbi i gräset några meter till vänster om henne. Vågar sig på en blick ditåt, rädd för möjligheten att det är en av kaninerna, men finner till sin lättnad att det bara är hennes blå halsduk. Hon måste ha tappat den under den vilda leken. Elise börjar tro att hon inbillade sig igår.
Hon är totalt oförberedd när en rosa kanin plötsligt skuttar in i hennes synfält från höger. Dess ögon är röda: de brinner. I nästa sekund sitter där nästan tjugo andra kaniner, antingen ljusblå eller rosa till färgen. Alla har de blodröda, brinnande ögon.
Elise känner paniken stiga, och snyftande börjar hon backa. De trevande stegen blir längre, hon vänder sig om och springer. Men den här gången tänker kaninerna inte låta henne gå, de är henne ständigt hack i häl. Tillslut hinner de ikapp. De springer i vägen för Elise, får henne att snubbla och ramla.
Hon kämpar förgäves mot kaninerna. Elise är mycket större än dem, men de är så många… De biter, river och sliter i henne: snart strömmar blodet från djupa rivsår, smärtan är outhärdlig. Mörkret börjar nagga kanterna på hennes synfält, allt är en virvel av färger.
När undervisningen börjar har hon förlorat medvetandet och sjunker djupare och djupare…

Hemma är de utom sig av oro, Elises späda kropp spänns varje natt i fasansfulla kramper, och helaren tror inte att hon kommer klara mer än några nätter till om det fortsätter på samma sätt.
Men plötsligt börjar febern gå ner, utan någon synbar anledning, och Elise överlever. Något som dock är mycket märkligt är att såren som man tror att febern kom sig av, inte har läkt ännu, och de ser inte heller ut att vara på väg att läkas. Det enda som hänt med dem är att de slutat blöda.
Några dagar efter att febern börjat gå ner, är den helt borta, men Elise har ännu inte vaknat.

Förrän nu. Hon sätter sig upp bland lakanen och gäspar, ser sig om som om det vore första gången hon såg rummet. Efter en stund kravlar hon sig ur sängen och ryser till när de kalla brädorna träffar hennes fotsulor. Fem minuter senare är hon påklädd och klar och går in i köket för att äta frukost, och eftersom Elises föräldrar inte är i köket, så tänker hon glatt att hon för första gången kan använda sina kunskaper i att tända eld.
Men plötsligt drabbas hon av en sådan obeskrivbar smärta i hela kroppen att hon skriker högt och gällt. När inget händer, förutom att smärtan intensifieras, så börjar hon försöka släcka elden hon just tänt, innan den blir större. Men hon kan inte koncentrera sig tillräckligt för att kunna frammana den vattenstråle hon tänkt sig. Under tiden som hon kämpar för att få fram vatten, växer sig elden starkare. Snart slickar lågorna takbjälkarna, och även om hon lyckades få fram vattnet så skulle det inte längre hjälpa. Inom några sekunder är elden överallt omkring henne och i alla andra rum i den lilla stugan av trä.
Driven av en plötslig energi, trots den intensiva smärtan, så kastar hon sig skrikande genom elden mot dörren, sliter upp den och ramlar ut. Ynkande och gnyende kravlar hon sig bort från huset. Det tar ett par ögonblick innan hon inser att hennes kläder brinner, och medan den djävulska energin hon nyss känt sakta rinner bort tillsammans med livet, så slungar hon ut ett sista skri som ekar över nejden.
Och kaninerna kallar på henne. Plötsligt ser hon dem framför sig, känner fingrarna krökas inåt, tittar neråt: de liknar mer och mer tassar…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *