Karaktär, Jeremia

18 juni 2003

Detta är en karaktär till ett rollspel.. ja ni vet allt det där. Detta är denne karaktärs bakgrundshistoria. Jag hoppas att den, liksom den andra “karaktärnovellen” jag har postat här, platsar här..

Jeremia lade sig ner i sin breda säng och suckade förnöjt. Hans huvud vilade tungt på en välstoppad kudde och täcket tyngde lätt hans kropp. När solens sista strålar ej längre kunde skönjas genom det guldinfattade fönstret hade dåsigheten kommit över hans ögon.
Ett ändlöst töcken av svart natt omslöt honom. Han låg på rygg och drog in omgivningen i lungorna, in i blodet, ut i huden. Kände hur mörkret smekte hans kinder, han sov.

Plötsligt blev allt klart och han kunde se igen. Han stod på en klippa, omgiven av än mer mörker och desorientering. Men svagt ljus från avgrundens djup lade de närmsta stegen för honom blottade. Han tog ett steg framåt, provade klippans stabilitet och den höll. Han såg sig omkring och blicken trängde genom mörkret, sökte efter drömmens mening.
En leende kvinna i vitt gled fram ur mörkret och fattade hans hand. Handen var varm och han visste att han kunde lita på henne. Hon drog i hans hand och han följde efter. Bakom dem slöt sig mörkret igen men fortfarande följde ljuset efter dem. Han visste att det var han själv som utstrålade det. Än en gång drog hon i hans hand och de lättade från marken.

Och så var de på en annan plats. Kisandes mötte han fullt dagsljus, frisk luft och trevliga tankar fyllde hans huvud. Nu började han förstå meningen med drömmen. Han stod utanför Jehannahs murar, hans stad där han sov, långt inne i centrum i slottet uppe i ett torn. Han tog handen för att avskärma ljuset och långt därborta kunde han skönja slottets siluetter mot en blå himmel. Han såg på sin vägvisare och gav henne ett undrande ögonkast. Hon log mot honom och med en svepande gest såg han staden framför sig, från ett av tornens fönster. Han såg ner och kände vad hon menade. Hans folk, hans ansvar. Han gav henne en kort nick och lovade henne att han väl kände till sitt ansvar. Hon nickade till svar.
Han såg på hennes vita, tunna tyg som inte avslöjade lite. Hon log tillbaka och smekte hans kind. Han såg in i hennes blå ögon och såg en ensam man sitta halv-sovandes i en av stadens mörka gränder. Han såg sig omkring och fann sig stå bredvid honom. Höga, skitiga husväggar omslöt dem på tre sidor. Ruttnadens stank fyllde hans näsborrar och han såg med avsmak på allt avfall som höjde sig upp längs väggarna likt illaluktande miniatyrberg. Mannen sov faktiskt och han gick fram till honom, böjde sig ner och väckte mannen. Mannen mötte trött hans ögon och visade upp två tomma tandrader, som en gång i tiden kunde liknats vid ett leende, men nu såg det mer groteskt ut än inbjudande.
Fylld med sorg vände Jeremia blicken mot kvinnan och hon log. Ej längre förbryllat såg han igen på mannen, tänkte tanken och så stod mannen där i finaste kläder, iprydd ett vitt, gnistrande leende. Jeremia log tillbaka och vips så var gränden en livfull gränd i alla färger och barn sprang kring hans ben, skrattandes.

Han förstod att detta var hans uppgift, leda staden, landet mot välgång. Inte för första gången vägde han manteln på sina axlar med tanken. Han skulle bli en rättvis konung. Han visste det och kvinnan hade nu bekräftat det. Samtidigt han lämnat tanken smekte vinden hans armar, lekte med hans hår, tårade hans ögon. Omgivningen flöt ut i alla färger, tonades ner och så stod han återigen på klippan, omgiven endast av mörker och svagt ljus. Vinden förde med sig röster från forna kungar, viskningar från intrigsmidande släktingar från länge sedan döda och glömda led. Han lyfte huvudet från marken och såg återigen i kvinnans leende ögon. Hon tog ett steg framåt och lyfte sin hand. Han kysste den mjukt och vände sig om. Så föll han ner i avgrunden med vindens vrål i sina öron.

Han vaknade med stängda ögon. Han blundade och kände hur salta tårar vätt hans läppar. Solen hade ej gått upp, men han reste sig och klädde på sig. Tjänarna hade ej än vaknat, men ändå var han snart färdig, kom på sig själv att spegla sig i spegeln alldeles för länge för hans smak. Dagen till ära var honom tillägnad och den var början på en ny tid.
En ny regent skulle ta makten. En regent som visste vad han ville.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *