Kiebris diskussion med råttmannen

2 mars 2004

Kiebris diskussion med råttmannen

Kiebris låg på mage i högt gräs och betraktade med trollstaven i ett hårt grepp hur råttmannen gjorde sina förberedelser. Trots att det var mitt på dagen, var ljuset svagt och diffust, och himlen svart som om rök stängde ute solskivan. Faktiskt påminde solen mer om månen, eftersom han befann sig nära världens ände. Vinden var sval, och luften fuktig. Grästopparna slingrade sig som levande maskar. Kiebris såg endast råttmannens diffusa silhuett genom gräsridån och dimman. Han liknade mer en vålnad än en besvärjare, där han linkade fram stödd på en hög krycka. Ändå vågade han inte krypa närmare. Han ville inte utmana en besvärjare.
Råttmannens hummanden hade en hypnotisk ton av musikaliska gråskalor, och luften var laddad till bristningsgränsen. Kiebris hade känt råttmannens krafturladdningar på miltals avstånd och dragits till honom av ren nyfikenhet. Liksom honom själv var råttmannen en avfälling som utbildats av cirkeln, men som flytt ut i världen efter påstådda missgärningar. Skillnaden var att råttmannen flytt då hans krafter var i sin linda, medan Kiebris utbildning var fullbordad. I en konflikt var det dock inte erfarenheten och kunskapen om den femte kraften som avgjorde utan den energi som stod bakom. Råttmannen ägde en starkare kristall än Kiebris blåvita jadean.
Kiebris suckade djupt och slöt ögonen. Vad gjorde han egentligen här? Varför spionerade han, utan att ens ha ett uppdrag?
Då han öppnade ögonen kände han en krafturladdning. Råttmannen hade uppenbarligen fått kontakt med gravhögen och kombinerade nu sin sten, med okända urgamla krafter som fanns på platsen. En blå ljusvirvel började flimra bredvid den puckelryggiga gestalten som stödde sig på kryckan.
Kiebris visste att råttmannen vävt på sin formel i månader. Det var en mycket långdragen och komplicerad formel med hundratals led. De flesta leden var förmodligen förstärkningar, för att råttmannen skulle kunna tvinga ut mer kraft än stenen egentligen var mäktig. Till sist avslutade råttmannen cirkeln med aktiveringsordet.
En ofantlig skepnad tonade fram. Det påminde om en gigantisk elefant med sex ben i stället för fyra, ett huvud som en haj, och en krans av hydratentakler runt detta ofantliga gap. Den var täckt av taggliknande päls.
Kiebris tappade hakan. Av någon anledning var inte detta banala utlopp för magin det han väntat sig. Råttmannen hade dock frammanat ett psyknesiskt djur, vilket rent tekniskt var en mycket stor prestation.
Den puckelryggige besvärjaren skrattade skrockande, och klappade odjuret från spegelzonen. Han nästan lika hög som djurets pelarben, men kunde förmodligen stå raklång under dess mage.
– Res dig upp Kiebris, sade en kraxande röst.
Kiebris ryckte till som om han blivit stungen av en elektrisk ål. Tydligen hade besvärjaren känt till att han följt efter honom hela tiden.
– Hur visste du att jag var här? frågade Kiebris då han rest sig upp.
– Jag bara gjorde det. Vad tycker du?
– Det är fascinerande. Tentaklerna runt huvudet skjuter ut som harpuner och drar allt levande till gapet som slukar det.
Kiebris undvek att stirra på odjuret. Det hade paralyserande magnetblick liksom stenguden, och han tvivlade inte på att hans muskler skulle låsa sig och göra honom stel som en pinne om han såg in i de otaliga glödande ormögonen ovanför hajgapet.
– Mycket imponerande. Jag tror inte att jag själv skulle klara av att överbrygga miljarder år av förfluten tid och ta hit ett psyknesiskt djur från urtiden.
– Jag fick formeln i min hand av en slump. Den är otillräcklig, men med tillräckligt många förstärkarled gick det faktiskt att föra hit det.
– Får jag fråga vad du ska ha det till?
– Det ska fullborda min hämnd. Du kan aldrig förstå detta Kiebris, men jag hjälpte en gång en furste med allehanda ting. Som tack för detta stal han min energikristall och sålde den. Sedan lät han skära av min tunga, och mitt ena ben för att jag inte skulle kunna använda magin. Därefter begravde han mig i fängelsestaden där jag försmäktade i tjugo år. All min ungdom försvann, och umbärandena gjorde mig vederstyggligt ful, vilket du själv kan se. Men jag lyckades fly, och en häxa gav mig en ny tunga för att jag skulle kunna hjälpa henne i hennes yrkesutövning. Men nu har jag lämnat henne.
Det psyknesiska djuret öppnade käften och utstötte ett otroligt rytande som skar genom märg och ben, och kändes i magen. Det fick Kiebris blod att frysa till is. Demonen lät mycket hungrig, och det enda som kunde stilla dess hunger var stora mängder kött.
– Du lever i det förflutna, sade Kiebris. Tänk framåt i stället. Du har en mäktig bundsförvant, det är sant. Men har du resurser nog att kunna förse det psyknesiska djuret med föda och hålla det fånget så att det inte löper amok och dödar dina vänner i stället.
– Jag har väl inga vänner, fräste råttmannen. Däremot en armé av omänniskor. Vem tar du mig för? Jag har lagrat tonvis med torkat kött för att kunna utfordra det psyknesiska djuret innan jag låter det härja furstens byar och döda hans folk med sin magnetblick och sina harpuner.
Kiebris korsade sina armar, och kliade sig på hakan.
– Men de kommer att stänga in sig i en borg. Hur ska ett så stort djur kunna ta sig in bakom murarna? Det kan inte flyga, och jag tror inte att dina omänniskor kan lufta ett djur som väger lika mycket som fem elefanter. Nog för att det är stort, men inte så stort att det kan gå rakt igenom en stenmur.
Råttmannen knöt nävarna och Kiebris kunde känna hans blixtrande vrede. Nu förstod han varför råttmannen inte hade några vänner. Det var inte bara hans förstörda utseende och hans enorma bitterhet, utan också hans sätt att betrakta alla andra människor som hans fiender.
– Detta djur är bara en liten del i min arsenal. Jag har det för att lägga eftertryck bakom hotet och tvinga furstens folk att samlas på ett ställe. Därefter kommer jag att slå till på ett helt annat sätt, och döda dem alla.
Kiebris dolde sitt hånleende bakom högra handflatan. Det roade honom att reta råttmannen trots att han visste att han dansade med döden i detta nu.
– Men furstens folk är ju oskyldigt. Endast fursten har betett sig illa mot dig. De kanske hatar honom lika mycket som du gör. Har du tänkt på det?
Råttmannen uppfattade tydligen det hånfulla stinget i hans röst, för han sträckte på sig så mycket som puckelruggen tillät.
– Du tar mig för en idiot, Kiebris. Ditt tal sår tvivel i mitt hjärta, men du ska veta att jag inte bryr mig om hur många oskyldiga som dör. Bara jag får min hämnd! Om de vill slippa undan med livet i behåll får de helt enkelt lämna fursten åt sitt öde. Jag kan inte komma åt honom så länge de står i min väg. Därför måste de alla lämna fri väg, eller sopas undan.
– Du gör som du vill, sade Kiebris med en dold grimage av avsmak. Jag skulla ha sått upprorets frö, själv tagit över furstens land, och sedan roat mig med att låta honom arbeta hos mig som gycklare. Det hade inte förbrukat magin i min kristall, och inte kostat lika mycket som att frammana outhärdligt svårskötta demoner som är dyra i drift. Dessutom hade ytterst få oskyldiga strukit med. Du har valt en dum och klumpig plan som kommer att misslyckas. Bara att styra djuret med magi kommer att åderlåta din sten på energi.
Råttmannen vände ryggen åt honom för att signalera sitt förakt.
– Om du är så smart Kiebris. Varför vandrar du då runt i världen som en tiggare? Varför har du inte en plats vid en furstes sida, sover i varma sängar och undfägnar dig med dans och kvinnor? Varför hasar du omkring som en smujtsig gammal luffare när du säger dig besitta så stor förslagenhet och så stora förmågor?
Kiebris blev svarslös en tid. Sedan dök det spetsfundiga svaret upp av sig självt.
– Furstar är svartsjuka, svekfulla och farliga. Det borde du själv veta!
Nu var det råttmannens tur att bli svarslös.
– Följ mig Kiebris, sade han stilla. Låt oss bilda triumvirat. Vi kan förena våra förmågor och skapa vår egen framtid.
Kiebris såg ned i marken, och gräsets mönster formade de problem som framtiden hade i sitt sköte. Att samarbeta med någon som råttmannen var som att sova bredvid en hyena.
– Jag är hedrad över ditt anbud, men jag kan tyvärr inte ta det.
Råttmannens ursinne visste inga gränser, men tydligen hade fängelsevistelsen lärt honom någonting åtminstone, och det var tålamod. Annars tvivlade inte Kiebris på att råttmannen låtit sitt psykneska djur stilla hungern med det kött som fanns till hands.
– Må nattens djur slita din kropp i stycken, vrålade råttmannen. Förbannade avfälling! Må ditt hjärta förkalkas, din hjärna ruttna bort, och din kropp drabbas av parasitmaskar. Jag hoppas att onda andar tar boning i din usla lekamen och styr dina steg mot avgrunden. Gå och kasta dig på ditt eget svärd. Befria världen från din värdelösa uppenbarelse, din uppblåsta gamla trollgubbe.
Kiebris kostade på sig ett hånskratt, medan han vandrade bort över gräset. Råttmannens temperament var det inget fel på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *