Knack, knack

23 december 2006

Med en hastighet av 120 km/h kör Erik ut från storstadens myller i riktning mot landsbygdens lugn. Längs vägkanterna svischar granskog och viltstängsel förbi. En traktor som trimmar dikena stoppar för en stund upp trafiken, men den lämnar Erik bakom sig snart nog.

Efter några kilometer tar han in på en grusväg. Den kantas av små röda stugor och fält som breder ut sig likt gröna hav. Efter lite slalomkörning mellan alla gropar i vägen kör han in och parkerar bilen vid stugan. Den är likt de andra röd med vita knutar. Gräsmattan är lång – han har inte haft tid att åka ut hit på länge. Men den har han inte tid med idag, utan sparar den till morgondagen.

Grinden är öppen. Han går in genom den och fram till dörren, fiskar upp en nyckel från fickan och går in i stugan. Den ser precis ut som då han lämnade den för en månad sen. Eftersom klockan fortfarande inte är så mycket bestämmer han sig för att påbörja ett av sina sommarprojekt: att läsa Bröderna Karamazov. Dostojevskijs tegelsten har legat på nattduksbordet under ett drygt halvår och stirrat på honom varje kväll; bönat och bett om uppmärksamhet. Och nu tänker han ge den det. Han beger sig till hängmattan, lägger sig där med en kudde under huvudet och boken i händerna.

Han vaknar. Det är mörkt, eller så mörkt det blir under denna del av året. Boken ligger på bröstet – han måste ha somnat när han läste den. Han sätter sig upp, sätter ner fötterna i marken, tar boken och kudden och går in. Fortfarande lätt dåsig pallrar han sig in i badrummet. Efter de vanliga ritualerna beger han sig till sovrummet.

Erik vaknar, det är någon som knackar på dörren. Han rynkar ögonbryna och tittar på klockan som står på nattduksbordet: 02:47. Men han masar sig i alla fall upp och tar på sig morgonrocken varpå han släpar sig till dörren.
– Vem där? ropar han innan han öppnar dörren.
Inget svar. Han trycker örat mot dörren, men inte ett ljud hörs. När han öppnar den möts han bara av vinden. Han tittar sig noga omkring, men ingen syns till. Rycker på axlarna, stänger dörren, låser och går och lägger sig igen.

Med ett ryck far Erik upp. Det är någon eller något som knackar på hans fönster in till sovrummet. Hans blick åker dit direkt, men ingen syns till. Han ålar sig mot fönstret, sträcker sig mot gardinerna och drar för dem. Nu lägger han sig så långt bort från fönstret som han kan, med täcket upp till hakan. Ögonen glor oavbrutet mot det fördragna fönstret. Tio minuter går utan ett ljud. En halvtimme passerar, inget händer och Erik slappnar av och försöker somna på nytt.

Då han ligger där ser han att dörren in till köket är öppen. Han minns inte om den var det förut. Efter några snabba blickar runt om i rummet smyger han i alla fall upp och stänger igen den. Han glider kvickt ner i sängen igen och lägger sig tillrätta.

Hans sömnförsök avbryts av ett energiskt bultande inifrån hans garderob i rummet. Med ett falsettskrik sätter sig Erik upp i sängen, trycker sig mot väggen, hela tiden med täcket upp till hakan. Ögonen tränger nästan ut ur sina hålor när han stirrar mot garderoben. Dess dörrar ger sakta vika för bultandet och glider upp under ett lätt gnissel. Men ingen kommer ut.

Nu kan inte Erik vara kvar längre, han vill fly till bilen och bara åka iväg från det här stället, tillbaka till staden. Men benen lyder honom inte, han sitter som förstenad. Efter att varit paralyserad en stund känner han något i magen. Han känner med ena handen: det är något som bultar inne i honom. Det börjar krypa i hela hans kropp, han far upp från sängen. Börjar hoppa och fäkta med armarna, springer runt i huset, slår sig själv i magen, gör allt för att bultandet ska sluta. Det tilltar dock istället i rasande takt. Och efter några minuter buktar magen ut flera decimeter vid varje bultande.

Erik tvingas lägga sig på golvet där han rör sig i spasmer, hela tiden med ansiktet i olika grimaser. Plötsligt lägger han sig på rygg och skakar bara lite lätt. Samtidigt buktar magen ut sig mer och mer. Erik går upp som i brygga innan hela hans bål exploderar. Väggarna täcks av inälvor och blod och det som återstår av Eriks kropp sjunker ihop, och huvudet lägger sig på ena sidan, fast i en av grimaserna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *