Kommer-inte-på-någon-titel.. :/

15 mars 2008

NOTERA: Det här är ett försök till ÖVERNATURLIG SKRÄCK. Om du är lättpåverkad kanske du ska tänka om innan du läser den här novellen, eftersom den bland annat innehåller en scen som kan göra att den där trygga känslan du får när du lägger dig i din säng försvinner.
Skrevs ihop under ett filmmaraton. Vill ge credit till Louise – en vän till mig – som hjälpte till att utveckla idén.

”Men allvarligt, är du säker?” Julia hade saktat ned, och betraktade det gamla huset med ena handen höjd till halsgropen. Hennes intalade mod hade bleknat bort medan de gick genom den lövtomma, oktoberkalla skogen och nu tvekade hon att gå hela vägen fram.
De hade haft övernattning. Jackies pojkvän hade blivit tvungen att ta nattskiftet för en kollega, på bensinmacken där han arbetade, och de båda barndomsvännerna hade tyckt att tillfället var ypperligt för att ta igen den tid de förlorade sedan Jackie och Josh blev ett par.
”Lägg av”, den mörkhåriga väninnan hade dragit åt midjejackan litet hårdare, eftersom natten var kall, och hon skakade på huvudet åt Julias håll. ”Du kan inte fega ur nu.”
De hade haft en helt vanlig tjejkväll. Tittat på en film, en romantisk komedi, och berättat spökhistorier. Efter några timmar, in på natten, hade de kommit in på det obligatoriska ödehuset som stod i skogen några kilometer utanför staden, med alla dess historier om den otäcka änkan som bott där.
Till sist, efter ett par glas vin och många skratt åt de orealistiska historierna om änkan med odödlighetsmani, hade de bestämt sig för att åka dit. De hade satt sig på Jackies moped och efter bara en kvart hade de varit framme vid ödehuset.
En gång hade det säkert varit vackert, gammalt och viktorianskt, med en stor träveranda och tornliknande utbyggnader. Men nu hade det förfallit. I oktober månad hade träden på gårdsplanen fällt sina löv sedan länge, och de stod som skelettliknande, svarta skepnader i en kall allé fram mot dörren.
Huset som en gång varit mjukt gräddvitt var gråsvart, och taket var belagt med granit.
Julia suckade, ”Som du vill, då.”
De sköt upp grinden och gruset på gången krasade under deras fötter.
När de först kom in kände sig Julia litet lugnad. Det såg ut som vilket förfallet hus som helst. Möblerna var täckta med ett mjukt lager damm, men ingenting var så otäckt som det målats upp i alla de otaliga historier som berättats om huset.
På övervåningen, efter att långsamt ha gått uppför den knarrande trappan, letade de sig fram genom rummen och kom till sist in i ett sovrum som tycktes ha tillhört herren i huset.
När de kikade runt i rummet gick Julia långsamt kring väggarna, betraktade de gammalmodiga men fina möblerna, och porträtten på väggarna. Hon stannade till vid en bild av en kvinna och någon som såg ut som hennes tjänsteflicka. Frun var klädd i svart, och hade en tunn sjal som hängde ned från håret, över ögonen så att de inte riktigt syntes, men som lämnade munnen och hakan fri. Det var ett tecken på att hon var änka, det hade de lärt sig på någon av de otaliga och fantastiskt tråkiga historielektioner som de tragglat sig igenom under skolåret.
Kvinnan satt upphöjd på en aningen tronliknande stol, med sina svarta kjolar fallande i välordnade veck till golvet. Och trots att hennes ungefär trettioåriga, sorgsna ansikte var vackert hade det ett drag av känslolöshet, och det gav Julia kalla kårar.
På en pall vid hennes sida satt en tjänsteflicka, klädd i vitt och svart, med en näpen liten mössa på huvudet. Det var något underdånigt över hennes alldagliga men söta ansikte, och änkan vilade en hand på hennes axel.
”Julia, titta på det här!”
Jackie stod vid ett toalettbord och hade öppnat ett av smyckeskrinen. I handen höll hon en bleknad guldkedja med ett tungt smycke. Det var format som en liten sirlig flaska, med glaskork, och fylld med vad som såg ut att vara mörkrött glas. ”Är det inte häftigt?” Hon knäppte upp det gammaldags spännet och lade kedjan om sin hals. Med ett litet leende tittade sig Jackie i spegeln och vred sig en aning för att kunna betrakta halsbandet från olika vinklar.
När den mörkhåriga flickan knäppte spännet om sin egen hals, och rätade på sig rynkade Julia pannan.
”Jackie, du borde lägga tillbaka det där.”
”Varför det?” Hon knyckte på nacken. ”Tanten som bodde här har varit död i sextio år, det är väl inget fel med det?”
Hon började gå mot dörren, och Julia suckade men följde efter henne. På vägen ut kastade hon en blick på änkans porträtt, och det var något med de beslöjade ögonen som fick Julia att stanna till och titta igen för att sedan gå vidare, skakande på huvudet.
”Jackie, vi kanske borde gå.”
Väninnan nickade i medhåll. De gick ut i korridoren, som ledde rakt från kvinnans rum till trappan. Först trodde Julia att det var höstvinden som ven utanför som fick väggarna att knarra – för det gjorde det ofta i gamla hus – men när en plötslig skälvning gick genom golvet och faktiskt fortplantade sig upp i hennes ben skyndade hon på stegen.
”Jackie, snabba på, det känns som om hela stället kommer att rasa.”
Någonting var fruktansvärt fel. Det kom över Julia lika tydligt som om någon slängt över henne en filt, och hon kände sig plötsligt betraktad. Det var inte bara kalla kårar som gick genom hennes ryggrad, utan hon kunde också känna hur nackhåren reste sig, som om en vind vint genom det.
Det dundrade till, och Jackie skrek utan förvarning. När Julia såg sig om hade porträtten på väggarna börjat skaka, som om en osynlig hand ruskade dem, och hon började springa.
Golvet knarrade under hennes fötter, och medan de flydde hals över huvud genom korridoren och mot trappan föll porträtten ned från sina spikar, alla på en gång med en duns som verkade få hela huset att skaka.
När de tumlade nedför trappan exploderade det lilla fönstret i en skur av glassplitter, och de små skärvorna borrade sig in i Julias händer och underarmar när hon kastade upp dem för att skydda ansiktet.
Senare skulle inte de båda flickorna minnas hur de sprang genom husets undervåning och mot dörren, som de lämnade slående på vid gavel i sin panikslagna flykt mot grindarna.
De bemödade sig inte ens med att ta på hjälmarna när Jackie satte sig på mopeden och Julia hoppade upp bakom henne. Grindarna knarrade på sina rostiga gångjärn när de körde därifrån så fort det lilla fordonet klarade.
Julia kunde inte bli av med känslan av att vara betraktad. Trots att de kommit flera hundra meter bort från huset kändes det som om någon stod precis bakom henne och stirrade på hennes nacke, som om vem det nu var kunde se hennes ansikte genom att titta intensivt på baksidan av det.
Plötsligt försvann mopedens knattrande, och motorn blev helt tyst. Efter bara några meter stannade de, och Jackie svor högljutt.
”Motorstopp”, sade hon och sparkade till ena hjulet.
Hon hade lugnat ned sig, och stod nu och funderade högt på om hon skulle ringa Josh och be honom hämta mopeden senare, eller om de skulle bemöda sig med att leda den hem.
Men Julia kunde inte slappna av. På avstånd kunde hon höra ljudet av glas som krossades, och hon kände sina ögon vidgas när ljudet av steg som närmade sig blev tydligare.
”Jackie!” Hon skrek. ”Spring!”
Jackie kastade upp huvudet och Julia såg på henne att hon också hört fotstegen som ackompanjerades av ljudet av hasande tyg.
De sprang. Marken ven förbi under deras fötter i en takt som var rent livsfarlig i den händelse att någon av dem skulle snubbla. Dolt i vindens brusande kunde Julia plötsligt höra viskande röster – eller så var det bara hennes fantasi – som sade, gång på gång på gång.
”Skynda dig, skynda dig, skynda dig…”

Julia vacklade in genom dörren till sin tvårumslägenhet. Jackie hade sagt att hon skulle ringa Josh och be honom komma hem, men själv ville Julia bara sova. Rösterna hade försvunnit, men känslan av att vara betraktad hade trubbats av men var fortfarande kvar.
Hon gick in i badrummet för att borsta tänderna, sminket fick vara kvar, det kunde hon ta bort imorgon. Med en liten suck släppte hon ut håret, drog handen genom det och lämnade rummet. I dörröppningen stannade hon till och släckte ljuset. En kall ilning gick genom hennes ryggrad när hon tyckte sig se en lite skepnad glimta till i spegeln, men med en axelryckning avfärdade hon det med att hon hade varit med om så mycket under natten att hon måste inbilla sig, men för säkerhets skull tände hon lampan igen, och skrek till.
På spegeln fanns ett blodigt handavtryck som verkade rinna långsamt nedåt. Julia stapplade flera steg bakåt och tänkte inte ens på att släcka efter sig i badrummet när hon skyndade därifrån.
Men det var fler fötter än hennes som sprang. Omkring henne, i cirklar, kunde Julias höra ljudet av små barnfötter som kilade än hit, än dit. Hon skrek till när lamporna blinkade för att sedan slockna och lämna henne och rummet i mörker. I fönsterrutorna kunde hon se speglingar av små figurer som verkade stå bredvid henne och runtomkring henne, men som hon inte kunde se när hon såg sig om. Sedan började de dra i henne. Små kalla händer verkade knuffa henne i riktning mot dörren, grep tag i hennes kläder och drog. En djärv hand grep faktiskt tag i hennes pekfinger och ryckte i det, som ett vilset barn som vill visa något.
”Kom” en liten röst viskade till henne. ”Inte vara här…”
Julia andades fortare och fortare. Hon verkade ha glömt hur man skrek, och kunde bara springa. Flyende mot tryggheten som hennes sovrum utgjorde banade hon sig fram genom förtjockningar i luften som verkade räcka ungefär upp till hennes midja, och slog igen dörren med en smäll efter sig.
Tystnad.
Rummet var stilla och såg ut precis som hon lämnat det. Flämtande kröp Julia upp i sängen och satte sig i mitten av den. Hon var alldeles för uppskrämd för att kunna sova nu, och hon bara väntade sig att de små barnhänderna skulle börja krafsa och slita i dörren.
Först märkte hon det inte. Bokstäverna som skrevs var ojämna, skeva, precis som ett barn skulle ha skrivit dem, och började i ena hörnet på hennes vägg. Sedan verkade de rinna över hela rummet. Överallt på väggarna, om och om igen skrevs det med samma röda, tjocka vätska som handavtrycket på spegeln varit gjort av.
”Akta dig, akta dig, akta dig, akta dig”, det skrevs på väggarna, på taket. Bokstäverna droppade och bildade samma ord i böljande rader på golvet, som sedan kröp upp över möblerna.
När de närmade sig Julia i sängen hade en kör av barnaröster börjat viska samma budskap, unisont och mässande som någon slags ritual som utfördes.
”Akta dig, akta dig, akta dig, akta dig, akta dig.” Nu skrevs det på Julia också. Vätskan var otäckt varm, och hon kunde känna de små fingrarna som skrev på hennes kläder och hud.
Kören växte i styrka. När Julia skrek dränktes hennes röst i det otäcka mässandet, som plötsligt tog slut när telefonen ringde.
Julia kastade sig framåt, desperat efter någon som helst kontakt med en annan person.
”Ja..” Innan hon hann säga något mer hörde hon Jackies gråtande röst i andra änden. Hon hyperventilerade nästan, men kunde fortfarande prata, och hon babblade osammanhängande i en sådan hastighet att Julia inte kunde uppfatta vad hon sade.¨
”Jackie! Jackie!” Rösten i den andra änden tystnade, och det enda som hördes från Jackies håll var hur hon grät, och ett underligt ljud av någon som ryckte i en låst dörr.
”Hjälp mig!” Ropade väninnan till sist, oförmögen att hålla sig tyst längre. ”Det är någon här, hon dödade honom! Hon vill in här, vad ska jag göra?! Julia! Hjälp mig!”
”Jackie, lugn”, den plötsliga uppgiften med den panikslagna väninnan verkade ha lugnat Julia betydligt. ”Vad är det som händer?”
Nu pratade hon istället för att skrika, och hennes berättelse blev osammanhängande av snyftningar.
”Någon kom in utan att vi märkte det. En kvinna. Hon… jag vet inte vad hon gjorde. Hon gjorde illa Josh. Jag vet inte om han…”
”Var är du, Jackie?”
”I sovrummet. Hon rycker i dörren och skriker åt mig, men jag hör inte vad hon säger. Hon sade något när hon gjorde illa Josh. Något om att vara en duktig flicka. För att husmor vill det.”
Julia darrade till, och känslan av att vara iakttagen verkade trubbas av lite mer.
”Jackie, kan du ta dig ut? Utan att hon får tag i dig?”
”Genom fönstret.” Hon drog ett darrande andetag. ”Julia, hon var inte mänsklig. Hon var klädd i konstiga kläder, och hon var så blek, och… och, det var något som gick från henne och genom dörren, ut någonstans.”
Julia nickade och började se sig om efter sin handväska.
”Jackie, möt mig vid bussen. Skynda dig och låt henne inte få tag i dig.”

Musiken som skränade lågt ur den gamla radion var dålig, och Julia trummade med fingrarna på sina knän. De hade inte sagt ett ord till varandra, utan bara förstått när de träffades. Bussen var tom, men speglingarna i fönsterrutorna visade groteskt misshandlade människor på de lediga platserna. Långt fram satt Jackie och Julia bredvid varann, hand i hand för trygghetens skull och försökte att inte titta varken framåt eller bakåt. Någonstans i den skräniga musiken kunde Julia höra barnrösterna, som nu viskade; ”nej, nej, nej…”

Alla fönster var sprängda, och Jackie såg på sin väninna med förskräckt beslutsamhet i blicken. Hon hade tagit av sig halsbandet och höll det i handen. De hade inte vågat gå in, utan stod på verandan, klara att göra det de kommit dit för.
Jackie höjde handen och slungade iväg smycket genom den fortfarande öppna dörren, och de hörde med ett litet kras hur den träffade golvet.
Sedan plockade Jackie fram sin tändare, slog fram en liten låga, och satte den mot den fnösktorra pelaren som höll upp verandans tak.
Huset tog eld som om det varit indränkt i bensin.
När de båda flickorna flydde genom trädgården och ut genom grinden kunde de i eldens dån höra ljudet av en flickröst, rösten av en tjänsteflicka, som skrek i vånda, och bokstäverna på Julias hud och kläder verkade torka och falla av i flagor.
De vände inte om för att betrakta sitt verk, utan med elden i ryggen, men lugnade, vände de in mot stan igen. Lugnet lägrade sig över dem på samma sätt som värmen från det brinnande, viktorianska ödehuset.

Mitt bland askan och de sönderbrända plankorna låg ett porträtt. Av det viktorianska huset var bara kvar en hög av nedbränd bråte, och elden hade precis brunnit ut. Vinden rörde upp stoft och aska, och blandade den med vinden och röken.
Och där, i ruinerna av ett gammalt, vackert sovrum låg en oskadd ram och bild, och man kunde lätt se vad den föreställde.
En kvinna klädd i svart satt på en tronlik stol med sina kjolar fallande i välordnade veck till golvet. Hon bar en änkesjal som till hälften dolde hennes ögon, men lämnade hakan och den leende munnen fri. Det var något olycksbrående och känslokallt över leendet, och bakom slöjan verkade ögonen gnistra ovanligt mycket för ett porträtt.
Det var svårt att avgöra om det bara var en tillfällighet att vinden rörde upp damm och samlade rök över porträttet, men för den med vakna ögon och livlig fantasi kunde man se en spöklik hand som sträcktes upp ur ramen, följd av ett huvud och en hals på smala axlar. Upp ur tavlan verkade en kvinnoskepnad häva sig; sedan blåste vinden till, och röken skingrades.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *