korpens öga

17 februari 2008

Jag stod ensam kvar på slagfältet efter en blodig strid och allt jag ser är förödelse. De döda är otaliga och över deras sargade kroppar kretsar gamarna i en mörk cirkel. I ett dött träd alldeles intill mig sitter en svart korp, alldeles stilla, och betraktar mig. De svarta fjädrarna glänser i den röda skymningen, likväl är det fågelns ögon som fångar min uppmärksamhet.
Dessa svarta ögon är som bottenlösa tjärnar, fulla av mörker och den visdom som vi simpla människor ej besitter. Jag tvingas vända ned min blick, ty korpen får mig att inse vad jag har blivit: ensam…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *