Korsriddarna – En sekund av evighet

10 augusti 2015

Tystnaden var öronbedövande och han var genomfrusen av regnet som föll. Han undrade hur många gånger han hade fått genomföra denna börda, men han hade tappat räkningen för länge sedan. Hans axlar sjönk när han fäste blicken på det kors som prydde den stenhög där han stod, ett halvhjärtat monument av någons liv. Han drog ett djupt andetag och andades in den kyliga luften och för första gången på länge kände han att han levde, att han var ensam kvar i en galen värld.

‘Det kunde vara jag.’ tänkte han bittert och en tomhet fyllde honom inneifrån, en tomhet som blev större och större för varje monument han byggde.

Han vet inte hur länge han hade stått vid den där stenhögen, men när han tittade upp hade vintern förvandlat regnet till snö och han huttrade tyst. Det var ironiskt, tänkte han, att han och hans mannar hade kämpat så hårt för att leva, men nu gömde snön allt som måste dö.

Han hade kämpat mot slipat stål och en vårdslös hand som rädslan styrt, och hans kropp hade blivit en sköld. Varje ärr var kärleken till hans liv. Ju längre han stod vid stenhögen, ju mer trodde han att han levde för hans ögon brann av den skräck han sett.

Varje liv varade en sekund av evighet, och de ändades i dag. Han drog ytterligare ett djupt andetag och rände vapnet, täckt av blod, i stenhögen där han stod. Han föll sedan på knä, tyngd av den börda han kände att han bar.

Mörkret föll och till slut var det bara han och natten, och han såg upp på himmeln som var så full av oändlighet att han för första gången i sitt liv kände sig obetydlig. En stjärna föll och han log tacksamt.

“Jag vet.” viskade han.

Han var en sekund av en evighet, som ändades i dag.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *