Kroppsdungen

12 augusti 2012

Knotorna slipas fram bland skuggor där benen inte tillåtits läka rätt.
Hon täljer det mörka till stammar. Sträckta mot taket, grenarna är förunderligt fingerlika.
Det spröda vita, björkar där skira kvistar böjs under berlocker av blonda blad. Den benbleka kroppen en båge tyngd av det som aldrig får nämnas.

Greppet är lätt. Hon plockar de enskilda stråna och virkar dem till brinnande höst, insnärjda bland hennes konstlade drömmar.

Han den rödhåriga har slutat skrika. Under golvet ligger hans ben. Deras sprickor och förvridningar ger träden liv, hans hästsvans ett lövverk.
Ansiktet är bortglömt. Hon ser aldrig något annat än skogen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *