Kungens galenskaper

30 september 2015

Jag sjunger för en vinterros som aldrig blommar ut,
Den växer vid min slottsfontän där vattnet nu är is.

Mina murar som en gång stod så gyllene i solens stolta sken,
har fått en mörk och hotfull ton av isens kalla sken.

Där himmel blå gav landet liv syns molnen svarta stå.
Allt förändrades den dag då min kära dog.

I djup förtvivlan sjönk jag djupare ned i mörk magi,
försökte med nekromantikens hjälp återuppliva min vackra fru.

Mina vakter svek mig dock en dag när hovet utrymt blivit.
Då jag i raseri beskylld för trolldom en delegat nedhuggit.

Jag spärrades in i tornet högt och sinnet mitt förvreds av böcker mörka.
Jag bröt mig ut ur tornet fri en dag för kanske åttahundra år sen.

Sen dess jag frös ned mitt palats och alla däri som befann sig,
Nu ekar mina hallar tysta, tomma där skratt en gång ljöd starkt!

Men allt är inte tyst och tomt, inkapslat i mitt slott är platser där minnena de vandrar,
I rum i slottet lever minnet kvar, jag hör ljud och ser hur festljusen brinner.
För att slockna när jag in i rummet begav, och mörkret åter sig sänker.

Jag sjunger för en vinterros som aldrig blommat ut,
Ensam går jag genom hallar tomma där minnen spelar upp.

För en sekund är jag tillbaka innan mörkret mig förvridit!
Jag har aldrig dock gett upp mitt hopp att dig återuppväcka,
Om det så skall ta femhundra år ska jag genom boken denna berätta…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *