Kyrkoruinen.

8 januari 2007

Jag vandrar ensam längs en bortglömd stig,
klädd i svart och med en ros i min kalla hand.
Med tom blick ser jag framåt,
kvällskylan sveper sin hand genom mitt hår,
luften står still som en osynlig vägg.
Vita björkar växer runtomkring mig,
dom lyser i den annars så mörka omgivningen.
Knappt märkbart börjar dom tunnas ut
och ersätts av rad efter rad med gravstenar.
På en kulle står en ensam kyrka i ruiner,
den vittnar om den död som väntar allt i sinom tid.
Min blick dras mellan dom stenar jag går förbi,
långsamt glider jag fram över den döda gräsmattan.
På den sjunde raden på högra sidan stannar jag,
vänder mig sakta om och ser mot den man
som står på huk framför gravsten nummer fyra.
Också han håller en ros i sin hand, en röd ros.
Den lägger han försiktigt på den gravsten
som olikt dom andra på raden är gammal,
rent av lite förfallen av åren den stått där.
Jag går långsamt fram och ställer mig bredvid,
även jag lägger min ros på den plats han lagt sin.
”Måste jag…”,
frågan kändes kränkande på denna döda plats.
Jag såg ner på den vackra gravstenen,
inget mer sades.
Han suckade sorgset och ställde sig långsamt upp,
jag räckte fram min bleka hand,
med viss tvekan tog han sakta den.
En kall kyla svepte över oss båda,
fick honom att rycka till och vilja släppa greppet,
men jag höll fast honom.
Kylan spred jag längs hans arm och över hela kroppen,
en känsla som man helst vill slippa vara med om.
Mitt grepp om honom började bli kallare,
som om han höll i is.
Min tomma blick träffade hans,
man kunde riktigt se hans ögonfärg blekna.
Så som även hans hy gjorde
och hjärtslagen.
Med ens slutade allting att upphöra,
”Är jag…”,
med ens föll han ihop på marken.
Ett hjälplöst skrik hördes,
jag såg bara på.
Hans kropp fick fruktansvärda ryckningar,
dom ville inte upphöra.
Men så….
Hans tårfyllda ögon såg upp mot mig,
jag mötte den stadigt.
Sedan pekade jag mot gravstenen bredvid,
hans blick föll på sitt egna namn.
När han än en gång såg upp var jag försvunnen,
hans rop efter mig ekade i tystnaden.
Ett rop utan svar.
I ren förtvivlan brast han i gråt,
han blev lämnad ensam vid dödens rand.

Av: Ida ´Cassandra´, 14/11 – 06, 17:00

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *