La vita condanna

17 november 2013

”Jag älskade allt, varje del av henne. Många namn dekorerade hennes själ men jag hade alltid kallat henne, det vackraste. Långsamt lade jag från mig dagboken, lade mig ner på sängen för att sluta ögonen. Andningen blev tyngre när jag sjönk in i dvala. Då lät jag henne gå med tanken på, att hon skulle leva kvar långt efter mig.
Förändras av tusentals människor utan att hennes skönhet upphörde. Lika vacker året om, älskade, Moder Jord.”

Jag strävade fram i en plats utan puls, utan tid, utan att se vart fötterna bar vägen
Allt var som en lång bro, över avgrund, utan slut
Gående längs en väg Danté gått, hundratals år förut
Allt det som jag mindes från mitt liv, sjöngs om i mina tankar
Kanske var det förtjänt att just här
Hamnade människan för den ondska hon bär
I den gångna tiden var de största synderna dem samma
Girighet och högmod följt av vårt avund
Människans dessa verktyg, skapade denna avgrund
Vid slutet av den bro, den skog, den plats, jag nu befann mig
Fann jag girigheten likt en grav
Högmodet ett hav, avunden en sav
Den saft som pressats ur livets växande träd
Kvävde mitt sinnes segment
Dessa starka element
I den avgrund från det avund, jag förts av våra synder
Räddas jag av en vis ande
Beskyddad av en hand, tillhörd Danté
Från vad mina ögon kunde se, en vis man med få faute
Förde mig bort från graven
Till ett annat mörker, över haven
Det var helvetet från myt i form, med kopplade vakter vid dess port
En fasa större än något jag sett
Där insåg jag att bibeln sade rätt
Ett helvete bortom avgrunden för människor som oss
Evigheter av lidanden, för att ha levt
På något sätt verkade livscykeln skev
Innanför porten fanns den förgård jag läst om
Med lögnare och tjuvar, klädda i kedja
Baktalare och tungor, från världens media
Vägvisaren, med hand i min, förde mig djupare in och in
Där mörkret följs av en värld i brand
För han mig vidare med stadig hand
Helvete som kröp i mitt sinne, med väggar av levande vävnad
Svordomar där blir dekorationer
Tortyr, dödsstraff och kärnvapenexplosioner
Där skådade jag när jag vågat att se efter
Människor med huvuden i marken
Tonåringar, hälare med näsan i knarken
Övriga själar jag sett eller läst om, existerar ännu
Från Ankarström till USA
Deras mord går än idag

”Må mina ögon stickas ut. I all denna ondska, finns inget slut?”
”Ondskan du ser är mänsklig synd.”
”Ja, från min egen värld härstammar alla hemska fynd.”
”Förvånas du?”
”Över varför, inte hur. Finns det hopp?”
”I annan själ, i annan kropp…”
”Vid horisonten ser jag nästa port. Vilka plågor finner jag vid nästa ort?”
”Gå vidare, gå på…”
”Till alltings slut? Jag vet ej om jag når.”

Jag fördes med allt längre ner
Allt mörkare, allt värre
Mördare fler, aldrig färre
Där satt vid ett bord, diktatorer och planlade mord
Följt av processers sång
Där dessa herrar straffades gång på gång
Vi fanns i ett rum fullt av maktmissbrukare
Direktörer, politiker med pengar
Deras skövlade skog, och industri på ängar
Efter dessa välklädda demoner, ett rum av telefoner
Datorer, robotar och cyberteknik
Som sköter allt från krig till trafik
Bakom dessa teknologiska monstrum
Dolde sig alla kränkare av våra rättigheter
Militärer, lärare, föräldrar och allt vad det heter
Alla dessa dömda att äta sina lögner och felberäkningar, dag efter dag
Jag kände snurrande yrsel, jag föll ihop
Skrikandes i en bottenlös grop
I denna grop kan ingen höra, ingen lyssnar av likgiltighet
De egoistiska, de högmodiga
De tysta och de allt för blodiga
En ny nivå av pinande och min guide han följde mig
Vi såg dem som bara tittar på
De många som är för små
Illamående gör att jag vilar mot vägvisarens arm
I ringen av självvalda övermänniskor
Caesar, Hitler, Napoleon med bror

I det sista rummet regerade vetenskapen
En god sak på fel spår
En ond sak om bara få år
De satt och beundrade skapelser av äkta Frankenstein
Kloner, robotar i stjärnor
Spioninsekter och cyborghjärnor
Under dessa fiender till Gaia slog ett ljus över oss
Ljus från solens segel
Reflekterat i en värld i spegel
En värld med väggar golv och tak i spegelglas
Där människor med ånger
Gråter för alla onda gånger
Speglarna skall småningom reflektera deras goda jag
Så att de vill fortsätta
Mot det goda och det rätta
Under tiden som jag beundrar den godhet som vill växa
Flyr vi bort från speglarna
Vandrar bort från reglerna
Jag hamnade i en värld med en puls, med en tid
Som liknade det liv jag en gång haft
Där allting var tillbaka, trädens samma saft
Min vägvisare försvunnen och till slut har jag förstått
Min väg var först den väg som Danté gått
Sedan min egen syn, av allt av ont och gott
Människan är till för Jorden, för att få den att leva
Men vi bröt den kedjan, vi är Jordens plågor
Jorden är vårt helvete, fyllt av oss, dess lågor
Helvetet var Jorden, efter människan kom
För vi vill alltid vara störst
Vi ska alltid vara först
Vi drar ej vårt strå till stacken, aldrig då, aldrig nu
Så gråter vi och ångrar mer
Den dag solen faller ner

(tidigare publicerad på poeter.se)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *