Leo Dunge

4 maj 2011

Leo Dunge

klack klack klack.
Slagen ljuder rytmiskt som en tvätterskas bankande.
Betande rådjur lyfter på huvudet och tittar på de två figurerna som står i en beteshage omgärdad av en gärsgård.
“Tappa inte garden nu då får du en smäll”, säger mannen till barnet han fäktas med.

klack, klack, klack, tock.
Det blev tyst ett tag, träsvärdet hade träffat rakt över barnets pekfinger.
Leos ögon tårades men han lät inget ljud komma ur honom,
hans finger värkte så han ville skrika men han visste att hans far
inte skulle tillåta detta. Fadern glodde på honom och höjde träsvärdet
igen.
“Kom igen nu, så går det när man inte är skärpt”.
Leo höjde sitt träsvärd och parerade faderns slag men det gick inte att hålla emot. Hur mycket han än försökte så vek sig handleden. Tårar rann och bildade rännilar i smutsen på hans ansikte. Leos axlar åkte upp och han grät i tystnad. Träsvärdet hade ramlat ur hans grepp och fadern stirrade klentroget på honom. Fadern klev fram och lyfte upp Leos hand. Fingret hade redan nu svullnat till dubbel bredd och pekade i en konstig riktning, färgen hade gått över i en sjukligt gulblå nyans.
Med ett grymtande drog fadern iväg honom. Tyst låter han sig släpas genom byn. Byborna tittar men säger inget då de vet att Leos fader inte tål att bli ifrågasatt. Helaren mötte dem i dörren. Han frågade inget utan tittar på Leos finger och skakar på huvudet.
“Det här kommer inte att läka bra. Fingret är krossat och det går inte att få ihop detta så det går att använda igen. Jag kan mildra smärtan men det kanske är bäst att kapa fingret annars kan det gå svart i det och förgifta pojken”.
Fadern tittade på helaren och sade iskallt, “då får vi gå till någon annan”.
“Varsågod och försök men ingen annan helare kommer säga något annat. Dessutom så måste det ske snabbt så fingret inte hinner dö”.
Fadern nickade stelt mot helaren och drog ut Leo på gårdsplanen.
“Vi går hem”, sade han med en mörk anklagande röst.
Leo snyftade så tyst han kunde som svar. Han skulle bli av med sitt finger det visste han. Fadern gick hem med Leo och stack in huvudet till drängen,
“sela på hästen och spänn den framför kärran. Vi skall ut och åka”.
Leo hade gått in i huset och fadern hittade nu honom storgråtande i pigans famn. Pigan försökte trösta honom men vågade inte säga något ifall Husbonden skulle misstycka.
“Kom Leo, vi skall ordna ditt finger”.
Leo slutade snyfta och lyfte huvudet från pigans omfamning. Ett hopp hade tänts inom honom, hans far visste vem som kunde rädda hans finger.
Färden gick i hygglig fart över landskapet. Leo somnade flera gånger
men vaknade varje gång det skumpade så hans skadade finger rörde sig. Framåt gryningen hade han lyckats sova ett tag och nu saktade kärran in. Fadern såg oroligt på vägen framför hästen, de var på väg in i ett träsk och vägen var allt annat än välskött och säker så i sakta skritt tog de sig djupare och djupare in i träsket. Efter en god stunds försiktigt farande stod de sedan framför ett groteskt fult hus. Ingenting växte runt huset och huset i sig såg ut som det var dött. Inga färger eller utsmyckningar prydde dess väggar och det var inte byggt av något levande material. När de gick upp för den vita grusgången krasade gruset på ett otrevligt sätt, Leo kunde svära på att vissa av stenarna såg ut som tänder.
Fadern bultade på dörren som bestod av någon form av svart metall. När den öppnades ryggade Leo och försökte springa därifrån men han hölls fast av sin fader. Den som öppnade var grönaktig i ansiktet och saknade alla tänder, ögonen stirrade som om de inte såg och huden var alldeles insjunken.
“Jag söker Derombal, sade fadern”.
Den grönaktiga mannen bugade och visade med handen vägen in i huset. Därinne satt en utmärglad man som verkade gjort sitt yttersta för att plåga den kropp han mot sin vilja bodde i. Ett lätt raglande avslöjade att han var berusad och den ofrivilliga rapen luktade surt.
“Nå vad önskar herrarna och vad har ni att betala med”, frågade Derombal och tog en svingande klunk av bägaren.
“Vi önskar ordna en sak som bara du kan klara av, men jag vet inte om
du är i form att utföra detta”.
“Phah jag är i toppform”, deklamerade Derombal och höll på att tappa
balansen i upphetsningen. “Den där gjorde jag efter en tunna till”, jag har inte ens börjat dricka, sade han medan han ostadigt pekade på den gröna betjänten.
Fadern rös ofrivilligt när han tänkte på vad Derombal menat med det. “Nå, min son har skadat sitt finger och helarna säger att de inte kan hjälpa honom. Jag har hört att du kan göra något i sådana fall”.
“Få hit handen så skall vi se”, sade Derombal.
Leo vågade inte protestera så han höll fram handen.
Derombal tittade på fingret, “tja den där går inte att hela men är du säker på att du vill utsätta grabben för det. Funktionen kommer ju bli god men det ger ju vissa bieffekter”.
“Funktionen är allt, han skall bli den störste svärdsmästaren någonsin”.
“Nå visst, men vad har du som betalning?” undrade Derombal.
Fadern lämnade över en pung med pengar. Derombal tog omsorgsfult upp mynten, bara kopparmynt låg i hans hand.
Han grymtade och sade, “det räcker inte till smärtlindring”,
och räckte tillbaka mynten.
“Det får gå utan, han tål det”, sade fadern iskallt och vägrade ta tillbaka dem.
Derombal vägde mynten i näven och såg på sin sinande vinsamling och suckade,
“Som sagt det blir bieffekter men det får ni stå för”.
Han smällde ner Leos hand i bordet, drog sin dolk med den andra och i ett svep hade han skurit av det skadade fingret. Innan han tog bort dolken mumlade han något och Leo skrek till av smärta då sårytan brändes. Då Derombal bedömde att det inte skulle spruta något blod tog han det avkapade fingret och drog ur dolken som satt sig i bordet. Leo var så chockad att han bara satte sig ner och stirrade på platsen där hans pekfinger skulle ha suttit. Derombal mässade med fingret i handen och en stilla rök steg från fingret. Köttet ångade bort och spred en frän stank i rummet. Kvar låg benflisorna efter faderns krossande av Leos finger. Var det någon gång Leos fader hade ångrat sig så var det nu när han såg vilken smärta han måste ha åsamkat Leo. Derombal mässade vidare och nu drog sig bitarna i fingret ihop sig till ben igen. Benbitarna rörde sig som ett finger och Derombal studerade dem noga. Sedan vände han sig mot Leo som nu med skräck i sina ögon såg hur Derombal kom närmare och närmare med benbitarna som rörde sig på ett obehagligt sätt. Innan han hunnit protestera började Derombal mässa igen och placerade fingret mot den brända sårytan. Såret öppnade sig och huden omslöt den nedersta delen av fingret. Derombal lade handen på Leos huvud och mumlade vidare. I blicken fanns inget kvar av den druckna rödheten den hade haft då de kom dit.
Derombal tystnade,
“prova nu pojk vifta lite på det”.
Leo stirrade på benfingret som stack ut från hans hand men gjorde som han blev tillsagd. Han böjde och sträckte på fingret. Det kändes faktiskt när han rörde vid det.
Förundrad höll han upp det för att Derombal skulle täcka resten med
hud också men Derombal skakade på huvudet,
“det är inte sådant jag gör. Det där är det jag kan.
Fadern grimaserade ett tag men beslöt sedan att det i alla fall var
bättre än ett amputerat finger.
“Nu får i ge er av. Jag har nyktrat till alldeles för mycket redan”,
sade Derombal och vände på sig mot det närmsta vinfatet.
Fadern och Leo bockade och gick ut till kärran.

Ett par år senare stod Leo och fadern på bågskyttebanan. Fadern höll en måltavla ovan huvudet på ett försvarligt avstånd från Leo.
“Inte en miss vill jag se”, sade han.
Leo ville inte dra bågen då han visste att han skulle kunna träffa sin far om han darrade för mycket. De andra äldre bågskyttarna stod intresserat och tittade. Fadern svängde med målet över huvudet och stirrade stint på Leo. Leo suckade och drog bågen. Han hade lärt sig hur det nya fingret fungerade nu och visste att lita på det att hålla bågsträngen. Fingret hade han skyddat med en
lädertuta och inte många visste hur det såg ut därunder. Fingret hade nästan blivit som en del av honom själv. Det var som om fingret hade en egen vilja men det lydde hans tankar. Det var bara att det gärna hjälpte till med den sista lilla precisionen eller timingen så det blev perfekt. Han spände långbågen med en kraft som fick rutinerade bågskyttar att höja ögonbrynen imponerat.
Twänggg, bågen sjöng när den första pilen for iväg. Den träffade kanten på tavlan. Leo kände igen på vinden och insåg att han måste ta till lite för att det blåser från höger. En ny pil och Strängen sjöng igen. Nu satt den ganska bra i tavlan.
“Snabbskytte”, skrek fadern och höll nu tavlan still i luften.
Leo satte ned fem pilar i marken och fyrade av dem med en hastighet som fick bågskyttarna bredvid att gapa häpet. Alla fem träffade bra men inte i mitten.
“Dåligt, igen”, skrek fadern åt honom och efter fem serier blev han äntligen nöjd. En av de äldre bågskyttarna klappade honom på axeln och såg medlidande ut.

Första torneringen han var med i hade han lånad rustning som skavde överallt. Leo hade gått som väpnare hos en snäll äldre riddare som, mer för att rädda honom från faderns hårda träning än att han behövde en väpnare, tagit honom under hans vingar. Fadern såg han på sin höjd en gång om året då han hälsade på hemma. Andorig, som riddaren hette, fick hela tiden försöka bromsa Leo när han i hans iver försökte träna mer och mer. Vad Andorig inte visste var att när han själv satt sig ned att studera och koppla av på kvällarna så hade Leo inte, som han sagt, gått och lagt sig utan smugit ut i stallet och tränat genom att kasta höbalar eller skyffla dynga. Andorig hade gått med på att han skulle få anmäla sig till torneringen för att han skulle få sig en tankeställare och förstå att han inte var bäst, det fick han också men inte som Andorig hade tänkt sig då Leo kom tvåa i torneringen där han i det närmaste förudmjukade rutinerade riddare som Andorig aldrig hade slagit. Detta sporrade Leo ännu mer och hade en annan effekt också, Andorig och indirekt då Leo blev inbjudna till alla riddarhus och herrsäten där det fanns en giftasmogen, eller snart giftasmogen ungmö som sågs som ett lämpligt byte mot en stadig riddare som bundsförvant.

Efter ytterligare ett antal torneringar, vara vilka han vann en del, blev han tillslut adlad till riddare och tog tjänst hos en länsherre där han såg möjlighet vinna ära. Eragol hade ryktet att vara en hetlevrad man men ändå ärbar. Det var aldrig någon fråga om motiven då Eragol drog ut i strid, och ärbar strid var något som Leo inte kunde få nog av. I tjänst hos Eragol fanns en annan riddare, ett par år äldre än Leo och på inga sätt Leos överman, Jasper. Leo såg ändå upp till Jasper som enligt Leo hade det perfekta livet, Jasper hade fru och barn och såg inte lika stort behov av att briljera som riddare för att vara nöjd. Jaspers och hans fru kom ursprungligen från ett annat kungadöme där Jasper hade haft svårt att försörja sig som riddare. Jaspers far var förvisso rik men landet var litet och fredligt så inga adelsmän kunde avlöna särskilt många riddare så han hade sökt sig till andra länder. Jasper hade nu etablerat sig och bildat familj. Det var till och med så att Jasper och hans fru hade accepterat en hovdam från det forna landet. Första gången Leo såg henne höll hon på att leka med Jaspers barn ute i slottsträdgården. Leo blev så tagen av henne att han dagdrömmande stod och tittade på henne i flera minuter. Jasper överraskade honom i hans beundran.
“Jag kanske skall ta och introducera dig för henne”, sade han småleende.

En månad senare bjöd Jasper in ett antal andra riddare på middag. Jasper flinade en aning när han presenterade Elliandra som hans bordsdam. Leo som aldrig varit särskilt talför plågade sig genom den första delen av middagen, Leo insåg att bataljer och slag inte var något som hans bordsdam skulle vara intresserad av, och något annat kände han inte till. Det var inte förrän Jaspers barn hade sjungit för att underhålla gästerna som det lossnade.
“Dom är så duktiga Jaspers barn”, sade han i det närmaste spontant. Elliandras ögon sken upp, hon hade också haft svårt att hitta något att prata om.
“Ja, det är fantastiskt vad lätt de har att lära sig och de är otroligt väluppfostrade också”.
“Ja sannerligen, men det måste väl du ha en del i. Jag såg när du lekte med dem i parken. Du har god hand med barn.”
Efter att konversationen kommit igång så flöt kvällen på utan att de märkte det. Plötsligt hade alla ätit färdigt och borden röjdes undan för att göra färdigt för dans. Leo var ingen stor dansare men med Elliandra flöt allt naturligt.

Uppvaktningen pågick i ett antal månader som sig bör och snart var det bröllopsdags, de gifte sig och flyttade ihop på en ganska försvarligt stor gård som Eragol skänkt som bröllopsgåva åt sin tappraste riddare. Leo var lyckligare än han någonsin trott sig kunna bli. På andra fronter gick det inte riktigt så bra. Han hade tappat skärpan och vann inte längre alla torneringar han ställde upp i. Inte för att han var dålig han var fortfarande bland de högst ärade riddarna i landet och han trivdes på tornerplanen. Leo började dock få dåligt rykte bland hans motståndare då han verkade njuta av att misshandla sina motståndare. Det var som om han levde sig in i striden och
förlorade kontrollen när det blev som mest intensivt.

Månader gick och till slut meddelade Elliandra att Leo skulle bli far. Han blev överlycklig och i det närmaste dyrkade Elliandras mage de närmaste veckorna, men efter ett tag tyckte han att Elliandra bara blev vresigare och tröttare för var dag. Han kände sig mer och mer bortstött och för att slippa bråken tog han längre och längre ridturer i grannskapet.
Jasper försökte stödja honom, “det går över. Kvinnan behöver fokusera på barnet så det blir välskapt. Det blir tid för er sedan”.

Detta lugnade Leo ett tag. Men det dröjde inte länge förrän han återigen begav sig ut på långa ridturer. En av hans långa ridturer ledde honom upp i bergen där inte många människor fanns. Spridda stugor stod utspridda och fungerade som fäbodar och hölager för bönderna i närheten.
“Vad gör en ståtlig riddare som ni så långt från bebyggelsen,
frågade plötsligt en röst. En fäbojänta satt på en sten i solskenet och höll uppsikt över ett antal kor. Leo hälsade och tänkte bege sig vidare men fäbojäntan var sällskapssjuk och lät honom inte gå så lätt. Det föll sig inte bättre än att de tillslut älskade på ängen. Efteråt smet han skamset, hela vägen hem var han full av skam och självförakt. Hans benfinger värkte och han funderade varför det betedde sig så. Han hade bara varit med om det en gång förut då han i det närmaste misshandlat en riddare i en tornering som okvädat honom under kampen.

Han valde att inte berätta något för någon annan om detta och beslöt sig för att det varit en engångsföreteelse som berott på att Elliandra stött honom från sig och att det aldrig skulle hända igen. Ett tag var han en mycket bättre make och straxt efter föddes deras dotter. Elliandra och Leo valde namnet Fröa efter Leos moder. Han skickade stolt ett meddelande hem till sin mor som ett par månader tidigare blivit änka att hon fått ett barnbarn. Modern dök upp en och en halv vecka senare och Leo kände återigen total familjelycka. Hans hustrus humör lättade och trots sömnbrist och en svår förlossning ägnade de lite tid tillsamman igen, med Fröa som barnvakt.

Månader gick och blev till ett år. Leo hade återogen börjat känna sig åsidosatt då Fröa upptog mer och mer av hustruns tid. Leo märkte att hans hustru blivit disträ och funderade vad som var på gång. Det blev ganska klart den morgon då hustrun kräktes i sängen. I det närmaste chockad skällde han ut henne och hon rusade gråtande ut ur rummet. Hans kände sig dum och fingret värkte som det gjort oftare och oftare nu förtiden. Irriterad över sig själv gick han ut och letade upp en tjänare som fick både en utskällning och en hurring, det gjorde honom inte gladare och han sprang nästan ned till stallet. Hästen sadlade han och gav sig av. Han red planlöst men märkte snart hur han befann sig uppe i bergen igen. Lite nyfiken letade han upp fäboden där han träffar fäbojäntan för mer än ett år sedan. Det var ingen i fäboden men den var inte övergiven så han dröjde där ett tag till.
“Så han vågar sig tillbaka nu”, rösten kände han igen den tillhörde hans älskade fäbojänta Mirella.
“Ja jag behövde sällskap”, sade han och märkte hur fingret värkte till. Detta ökade hans irritation och han slöt avståndet emellan dem med en jägares iver. Hon ryggade inte utan mötte honom hungrigt och deras möte blev intensivare än förra gången då det närmast bara hänt. Han dröjde över natten och hon gav sig helhjärtat åt honom. Morgonen efter lovade han att
återkomma och lämnade en ring som present åt henne.
“Kommer du tillbaka”, frågade hon då han smet iväg.
“Ja jag kommer tillbaka”, sade han med bara ett ögonblicks tvekan.

Han red hem och när han närmade sig hemmet såg han hur Elliandra väntade på honom ända ute vid grinden, hennes ansikte var rödgråtet och hennes kinder var svullna och det gav henne ett jagat uttryck.
“Förlåt, jag kunde inte hjälpa det. Jag väntar ditt barn”.
Om Leo haft något samvete kvar så hade han förmodligen brutit ihop och
gråtit men nu sade han bara iskallt, “låt det inte hända igen”.
Elliandra och Leo blev aldrig riktigt intima igen. Han var inte närvarande när deras andra barn föddes, han var på en av hans frekventa ridurer uppe i bergen. Han engagerade sig inte i det nya barnet den äldsta som nu blivit tre försökte leka med sin far men han var kall och ointresserad. Leos benfinger värkte dagarna i ända och då och då tog han sina turer upp till bergen. Han lade viss möda vid att dikta kärleksdikter till Mirella viĺka han skickade med budbärare i största hemlighet. Elliandra hade efter den första sorgen över deras förlorade intimitet börjat fundera vad som var fel. När Leo för tredje gången på en vecka smög iväg för att instruera en tjänare smög Elliandra med. Hon såg att tjänaren fick ett pergament och hon skyndade sig till stallet. När
tjänaren sadlade hästen tog smög hon upp bakom honom.
“Jag tar det där pergamentet”.
“Nej det här får jag inte lämna ifrån mig annat än till den det skall
till”.
Tjänaren såg ganska besvärad ut. Elliandra drog iskallt i en rörelse fram en dolk och satte mot tjänarens hals.
“Det var precis fel svar. Jag bestämmer lika mycket i detta hus som
min man så det finns inget min man kan ha gett dig som jag inte skall få se”. Tjänaren svalde och drog fram pergamentet.
“Du kan gå”, sade Elliandra.
Tjänaren valde att lämna Dunge hushållet för gott och sågs aldrig mer. När Elliandra läst pergamentet sänkte sig ett lugn över henne som hon aldrig varit med om förut. Hon gick in i huset till biblioteket där hon visste att han ofta satt på kvällarna. Leo satt mycket riktigt där och drack vin, han hade en pergamentrulle i handen och var ganska berusad.
“Vad läser du?” frågade hon utan känslor i rösten alls. Han försökte skyffla ihop det med ett antal andra.
“Får jag se?”
“Eh nej det är hemligheter. Krigsplaner och sådant”.
Var det något han aldrig kunnat så var det att ljuga med en opåverkad min. Hon höll krävande fram handen och han insåg att han inte kunde smita så han räckte fram pergamenten till henne. Hon ögnade snabbt igenom dem. Han såg hur hon gick fram till väggen och hängde ned en sköld, i ett svep drämde hon den i ryggen på Leo. Han blev så chockad att han inte kom på att skydda sig mot det andra slaget, då det tredje var på väg hade han i alla fall sinnesnärvaro att krypa därifrån. Han flydde nu lätt ostadigt av vinet genom korridorerna ner mot stallet. Elliandra gick yttervägen och stod och lurade fortfarande med skölden i hand. När Leo kom utfarande på hästen, ostadigt och med dåligt åtdragen sadelgjord, ur stallet tacklade hon resolut hästen med skölden. Hästen stegrade sig och Leo kunde inte, när sadeln inte satt åt kring hästen, hålla sig kvar. Med en osmidig duns for han i backen. Där blev han liggande, lätt avsvimmad och med åtminstone ett par revben brutna. Elliandra stod och funderade över sina alternativ, hon lät honom ligga och gick och väckte en av tjänarna som fick ta hand om Leo. Barnen väckte hon och tog med sig dem och allt hon kunde bära med sig av lösöret i skattkistan. Hon beordrade fram en vagn och begav sig till Jasper.

Leo vaknade upp dagen efter med smärta i revbenen, han undrade om han drömt gårdagen men de ogillande blickarna från tjänarna och hans mors oroliga utseende sade att det förmodligen var sant. Ett pergament som kom från Elliandra sade honom att det nu var kört, hans mor läste det efter att han tappat det i golvet och med tårar i ögonen kramade hon om sin son, den första kram han fått av henne sedan han var riktigt liten. Leo blev inte upprörd, han blev snarare lättad; Nu kunde han utan att krångla träffa sin Mirella när han kände för det. Trots smärtan i revbenen reste han sig och såg fram emot att rida iväg till henne. Smärtan i revbenen hade dolt det men nu kände han av fingret igen. Irriterad slet han av lädertutan och såg att huden runt benet som
stack ut var infekterad. Han kallade på helaren som när han anlänt chockad såg på benfingret.
“Det där är ett ondskans göroverk. Din kropp försöker göra sig av med
det onda”, sade helaren.
“Phah detta finger har tjänat mig väl. Nu får du se till att hela
såret”.
Leo fnös föraktfullt åt, vad han tyckte var, helarens inskränkthet. Helaren behandlade det som han skulle gjort med ett sår. Han smorde in det med en salva och Leo tyckte att det lindrade smärtan en aning. Han reste sig och klädde på sig. Hästen som kastat av honom hade tjänarna
ställt tillbaka i stallet, Leo tyckte hästen såg en smula skamsen ut vilket Leo gott tyckte han kunde vara. Han red så det skummade om hästen när han kom fram.
“Du var inte lite ivrig”,
sade hon med ett leende då han klivit av och släppt hästen på bete.
“Jag ivrar alltid efter dig det vet du väl”.
De gick i väg till deras favoritställe och njöt av varandras sällskap. Leo spenderade nu mer och mer tid uppe i bergen, då han kom tillbaka en av gångerna hade Elliandra tömt huset på sina saker och förklarat i ett brev att de aldrig skulle ses igen. Leo kände inget och blev
nästan glad. Nu kunde han och hans älskade flytta in här. Det gick en månad och sedan bodde de tillsammans. Tjänarna som tyckt bättre om Elliandra och visade sitt förakt för Mirella piskades till lydnad.

Till förläningen som Eragol upplåtit åt Leo hörde en mängd små torp där livegna odlade marken och betalade sold till Leo. Detta hade alltid skötts av Elliandra så när Leo kontrollerat sina räkenskaper, vilka behövde en översyn då Mirella, fartblind av sin nyvunna rikedom, försökte överglänsa de andra kvinnorna i Leos omgivning. Leo tittade på hur mycket han fick ur torpen. Två tunnor spannmål är det allt, tänkte han. Det får man ju inte ens en fasan för, detta skall åtgärdas tänkte han. Han sadlade sin häst och red ut till det första torpet. Där huserade en gammal ärrad man som stridit många år för Eragol i hans trupper och fått det lilla torpet som pension efter att ha blivit
invalidiserad i en skärmysling. Leo red upp framför torpet och bemödade sig inte ens om att kliva av utan ropade ut torparen från hästen.
“Trask kom ut hit”.
Torparen som inte sett Leo förut kom en smula underdånig ut,
“vad önskar herrn”.
“Trask jag har beslutat att din sold till mig för detta torpet är för klen, jag skall ha tio tunnor minst”.
“Men min bäste herre var har Frun tagit vägen hon tyckte två tunnor
var rimligt”.
“Tig, nu är det jag som bestämmer tio tunnor skall jag ha”.
“Men min herre jag ber, det går inte”.
“Fjorton tunnor då och konstra inte då låter jag prygla dig”.
Vid det brast det för Trask som även om hans status var livegen inte på något sätt tänkt tolerera att bli behandlad som sådan vände på sin högaffel och hytte med den. Leo reagerade med ilska, som grolagts då Elliandra nämnts, och instinkt efter många års stridsträning med ett svep drog sitt svärd och högg genom högaffeln och Trasks hals. Blodet sprutade på hans svärdsarm och rann sakta ned mot hans hand då han höll svärdet nedåt. Han betraktade den döde Trask och fnös. I det samma exploderade smärtan i hans benfinger det knäckte till och han tappade nästan svärdet då fingret lossnade. En droppe blod
hade letat sig ner under lädertutan och fingret hade reagerat på en gång. Han stack med viss möda svärdet i skidan och begav sig hemåt. Att en yngre kvinna rusade ut till den döde Trask var inget han brydde sig om.

Leo red hem i stor smärta. Stumpen där fingret suttit värkte och blödde. Benbitarna som varit hans finger hade ramlat isär och låg nu i lädertutan fasthängd i Leos bälte. Leo red in på gårdsplanen och överraskades av ett tjut. Mirella hade sett hur nedblodad han var och kom utrusande.
“Ingen fara det är inte mitt, det mesta i alla fall”, sade han för att lugna henne.
“Vad har hänt”, frågade hon
“En torpare anföll mig med en högaffel och i tumultet så skadade jag
mitt finger”.
Han höll upp sin bandagerade hand men valde att inte berätta att benfingret lossnat. Mirella hade aldrig fått se hans benfinger, den enda förutom hans mor, far och helaren som sett det var Elliandra. Mirella ojade sig så pass att Leo tröttnade och skickade henne att hämta helaren. Han visste på förhand att han inte skulle få hjälp med fingret utan skulle behöva hitta Derombal om hans skulle få tillbaka det. Helaren dröjde till dagen efter men det verkade läka ordentligt där fingret suttit i alla fall. När helaren väl anlände så var han
upprörd.
“Min bäste herre, kan ni förklara varför jag behövt begrava en torpare
med en avskuren hals”.
“Jag behöver inte förklara mig för dig men om du vill veta så hotade han mig med en högaffel”.
“Han var invalidiserad och svag nog att blåsa omkull en byig dag så varför var ni tvungen till att hugga ner honom”.
“Han vägrade betala en rimlig sold till mig”.
“Ja jag hörde det, hans dotter berättade att du ville ha tio tunnor”.
“Fjorton för att han var så uppkäftig”, svarade Leo.
Mirella flämtade till och helaren sade då stilla och lågt,
“nu vet jag inte i vilken värld du lever i men det torpet får man ur
fem tunnor ur om man är duktig och har ett bra år. De levde redan på barkblandat mjöl och du ville ha så pass att de skulle svälta tvenne gånger om”.
“Äh de är bara lata. De kan anstränga sig lite till”.
“Nej det kan de inte. Dottern är nu ensam kvar och kan inte sköta torpet själv hon borde blivit bortgift vid det här laget men nu vill nog ingen ha henne. Du har dömt henne till svält min bäste herre, jag har inget mer här att göra. Du får kalla på en annan helare om du vill ha någon hjälp”.
“Jag vill inte ha din hjälp i alla fall”, sade Leo och viftade ointresserat bort helaren. Mirella stirrade på Leo med fuktiga ögon och neg sedan klumpigt och lämnade Leo ensam. Innerst inne visste Leo att han gjort bort sig men det var torparens fel. Hade han inte viftat med högaffeln så hade de kunnat lösa detta.
Nästa morgon kunde han inte hitta Mirella någonstans. Han frågade sin
mor som såg ut att ha varit vaken hela natten.
“Hon for tidigt i morse, hon var väldigt upprörd och behövde komma
ifrån ett tag tror jag”.
Modern gick närmare honom,
“Leo min son, ibland är det bästa man kan göra att erkänna att man gjort fel och söka förlåtelse. Det är nobelt och kostar ingen ära”.
“Å vad vill du säga med det. Jag har inte gjort något fel. Du har
alltid missunnat mig äran”.
“Men Leo så där kan du inte säga”.
“Jag säger vad jag vill kvinna, detta är mitt hus och passar det inte så kan du bege dig härifrån med en gång. Ut och försvinn ur min åsyn”.
Chockad men med en samlad värdighet bugade hon sig mot Leo och sade,
“då lämnar jag dig också”.

Leo var nu ensam i huset förutom tjänarna, de visste dessutom att nu var det dags att hålla sig undan för han vandrade runt i huset med en vilt stirrande blick och letade fel som han kunde prygla närmsta tjänare för. Det hade gått två dagar sedan alla övergivit honom. Han hade inte sovit och han hade tagit ett djupt dyk i vinförrådet. Hans utseende var härjat och skägget han vare sig rakat eller ansat var ovårdat med matrester insmetat bland stråna.

“Leo Dunge!”
En dov stämma ropade på honom utifrån gården. Han släpade sig ut ointresserat. Iklädd skitiga nattkläder rumlade han småberusad ut på gårdsplanen. Där möttes han av Eragol, Jasper och två andra riddare som han nog om han kunnat fokusera ordentligt hade känt igen, det började mörkna.
“Vaereom”, sluddrade han ur sig.
Eragol stirrade på Leo, “Jag vill tala med dig Leo. Du verkar ha blivit besatt av en ond demon. Låt oss hjälpa dig i den helige Amarins namn”.
“Jag behöver ingen hjälp, det är inget fel på mig”, Leo svarade med förvånande klarhet.
“Du säger alltså att du vill ha det så här”.
“Ja, det kan du ge dig på, alla andra vill bara leva på mig som ett gäng blodiglar. Jag klarar mig själv och behöver ingen annan, inte ens någon av er. Det sista sade han med förakt och spottade på marken som för att
understryka detta.
Eragol tog detta som en rak förolämpning,
“nå ingen skall säga att jag inte försökte men så här kan jag inte ha
det. Jag återtar din förläning och förvisar dig från mina marker. Du har till i morgon att få med dig allt och försvinna härifrån”.
“Det kan du inte det här är mitt”, spottade Leo ur sig.
“Det kan jag visst för inget av det här är ditt, det förlänades till en hedersam riddare vid namn Leo Dunge men den verkar det inte finnas något kvar av”.
Leo morrade och rusade mot Eragol, Jasper gick emellan med hästen och sänkte honom med en spark. Leo föll till marken och spottade ur sig en tand som lossnat av sparken. Eragol och de andra vände på hästarna och red iväg.
“Efter i morgon är du att anse som laglös på mina marker”, ropade Eragol över axeln.
Jasper dröjde kvar lite längre,
“jag har tagit om hand om familjen du förkastat. Om jag ser dig i närheten av dem innan du ändrat ditt sätt så kommer jag inte lägga fingrarna emellan.
Jasper vände hästen men släppte inte Leo med blicken medan han red iväg. Leo släpade sig upp på alla fyra och fick hjälp av en av tjänarna,
“herre, det går ännu att be om nåd”.
“De kan allihop drunkna i dödsfloden Stygion, jag behöver ingen nåd”.
Han insåg trots sitt druckna tillstånd att han nu behövde röra på sig för att han skulle hinna komma ur Eragols marker innan de började jaga honom. Det här är fingrets fel. Allt har gått fel sedan det började krångla med mig, och nu kan jag inte ens använda det. Jag skall döda Derombal om det så är det sista jag gör. Han tog bara med sig de små mängder kontanter han hade i huset. På vägen ut tog han med sig en oljelampa som han, när han sadlat och lett hästen ur stallet, kastar han den på golvet i stallet och rider iväg. Det panikslagna skriandet från hästarna följer honom ut i skogen.

Han rider så hårt han kan i riktning mot den närmsta större stad utanför Eragols marker. Han bryr sig inte om att han spränger hästen och när han kommer fram segnar hästen ned död. Leo står nu ensam i världen med ett antal mynt på fickan kläderna han bär och vapnet vid hans sida. Hans tankar upptas nu av en enda tanke, att hitta Derombal och få honom att ta tillbaka förbannelsen han lagt över Leo.

Han fördriver tiden i staden genom att driva runt på diverse krogar och fråga efter information om Derombal. Misströstande då ingen har några svar åt honom gör han djupdykningar i bägaren och på det sättet tar hans sista slantar slut. För att försörja sig och finansiera sitt supande så slåss han för pengar i arrangerade slagsmål. Det går ganska bra för honom men han får också ryktet att vara hänsynslös. Vissa besegrade motståndare förnedrade han genom att sätta tänderna i dem. Hänsynslösheten har sitt pris, tillslut vill ingen slåss mot honom längre, och han blir nu mer och mer desperat. Slutligen får han napp, en bartender som tycker synd om honom hade frågat runt och tillslut fått lite information. Derombal verkade bo i träsken kring Ruthavn, inte så långt från trakterna där Leo växt upp. Leo får en skiss på en träbit, en handritad karta över vägen till Derombal i träsken. Bartendern varnade honom,
“du vet att han borde vara för gammal vid det här laget. Som du beskrev honom borde han kanske vara död redan”.
“Den gubben är det nog ingen som tar kål på, inte ens döden själv”, svarade Leo.

Utan pengar eller andra medel gav sig Leo av gående mot Ruthavn. Han levde på bär och svamp i skogen. En och annan gnagare lyckades han fånga för att förbättra kosten. Leo hade nu en sur odör kring sig likt härsket smör, han hade inte badat sedan han tappade sitt finger. I vad som kanske var hans sista rimliga tanke bestämde han sig för att tvätta sig i en liten bäck innan han skulle träda in i träsket.

Leo stod nu skäggig och långhårig vid den första raden träd som nästan som en mur omgärdade träsket. Han såg tecknen på träden som han visste att han skulle följa och nu var hans sinne klart, Derombal finns där inne och han måste dö. Han gick målmedvetet genom träsket utan att stanna trots att det börjat skymma. På något vis lyckade han ta sig igenom träsket utan att gå ner i någon av dess sjunkhål eller gungfly täckta gropar. Huset var oförändrat men fortfarande lika fult som han mindes det.
“Derombal”, kom ut och möt ditt öde.
Inget hände så Leo ropade igen,
“Derombal jag väntar på dig”.
Han fick inget svar men dörren öppnades. Leo väntade ett tag men då inget hände gick han fram och kikade in i dörren. Där inne satt Derombal i en fåtölj, han såg urgammal ut och stirrade ut under en vit ovårdad lugg, Leo rätade på sig och gick in.
“Så vad vill du?”
Derombals röst var andfådd och raspig men inget fick Leo att lugna ner sig.
“Du har förstört mitt liv och nu är jag här för att utkräva hämnd”.
“Du får ursäkta mig men jag har ingen aning om vem du är”.
Leo var så inne i sin egen indignation att han inte märkte att skärpan hos Derombal hade ökat. Leo rev av sig handsken och höll upp sin pekfingerbefriade hand. Den var för första gången på länge relativt ren efter tvagningen.
“Ja, ett pekfinger. Det är väl inte hela världen, eller vänta, var det
inte dig jag räddade fingret på som grabb?”
“Räddade, du skar av det och ersatte det med en förbannad bentingest som förvridit mitt sinne”.
“Bah det är nonsens och varför har du inte kvar fingret, det borde nästan inte gå att få bort”.
“Det föll av efter att det gjort sitt verk och förbannat mitt liv”.
“Förbannat ditt liv, vad är det för trams. Det enda som skulle få det att ramla av är att det badats i blodet från en oskyldig som det hjälpt till att dräpa. De är känsliga de där små naturandarna. Leo blev mer och mer irriterad och genom sammanbitna tänder spottade han fram,
“det här fingret, han höll upp påsen med benbitarna, har förgiftat mitt sinne och fått mig att göra onda gärningar”.
Leo drog sitt svärd för att svinga det genom Derombal men kunde inte kliva framåt då hans fötter dels var insnärjda i döda rötter dels hölls kvar av benhänder som stack upp ur marken. Med fötterna fast i marken och en rörelse framåt så var fallet oundvikligt. Han försökte genast resa sig men snärjdes överallt av döda ting som höll honom fast mot marken. Derombal klev demonstrativt över honom och plockade upp påsen med benbitarna. Han sjöng en stilla besvärjelse och ur benbitarna lyfte ett fladdrande ljus. Ljuset flimrade ett tag och Derombal stod som fjärrskådande stirrande in i ljuset. Efter ett tag vände han sig mot Leo som skrikande som en besatt försökte ta sig
loss.
“Du har mage att anklaga mig och en oförstörd naturande att ha fått dig att göra dessa vederstyggliga handlingar när du utfört dem själv med lust och vilja”.
Leo fortsatte att kämpa medan Derombal studerade honom en stund.
“Nå jag skall se till att du inte gör mer skada i världen, den behöver inte fler sådana som du. Jag är en sentimental gammal gubbe så jag tänker inte döda dig men jag kanske gör något du tycker mer illa om. Jag skall se till att du skall gottgöra alla fel du gjort samt att du skall se det men du kan inte göra något med din kropp för den kommer vara besatt”.
Leo låg på marken med ansiktet nedåt och kunde inte röra sig en
millimeter. Derombal satte sig vid hans nacke och drog ut sin kniv, förövrigt samma kniv som han skar av Leos finger med. Han muttrade besvärjelser medan han placerade kniven mellan två av Leos nackkotor. I en stöt uttalade han sista besvärjelsen och tryckte kniven genom Leos ryggmärg. Leo kände hur allt ryckte till sedan var allt stilla. Han var vid medvetande och han såg och hörde allt men hans kropp var inte kontaktbar. Förundrad märkte han att han inte kunde styra något mer än ögon och öron, kanske munnen också. Han provade och käken gick att röra ända till Derombal med två snitt av något långt och tunt skar av nerverna till käken likaså. Nu reste sig Leos kropp av sig själv och rörde prövande på sina delar.
“Nu kanske du förstår vad jag gjort. Jag har tagit kontrollen över din kropp men inte ditt huvud, det är nog bara jag som kan utföra en sådan handling utan att värdkroppen hinner dö. Andarna i din kropp kommer se till att din hjärna överlever så länge som möjligt och de kommer försöka göra bot för ditt usla leverne, ditt straff blir att se detta”.
Inuti Leos huvud fanns inget annat än ett vansinnigt skratt som ekade i hans egen lilla värld och spillde ut genom hans vilt stirrande ögon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *