Leonas grotta del 1 – Ön

10 juni 2006

Nu ska jag fantisera lite, jag vill somna, somna och vakna upp i en skogsglänta. Grönt frodigt gräs, solsken och ett stilla brusande i trädens kronor. En avlägsen bäcks porlande blandas med fågelsången. Jag får grönt ljus i ansiktet, solstrålarna letar sig ned bland det täta lövverket. Den ljumma vinden sveper över mitt ansikte. Jag känner mig fullkomligt lycklig, detta måste vara himmelriket, drömvärlden. Jag känner inget, bara lyckan, ingen smärta, inga problem som ligger och trycker, jag är fri, fri som en fågel. Jag flyger, flyger över vidstäckta skogar och fält, över öppna hav. Sent på kvällen ser jag en liten ö höja sig ur havet, den ser inbjudande ut med sina vita stränder och branta klippor och den lilla skogen i öns mitt. Ju närmre jag kommer, desto större tycks ön vara. När jag kommer ännu närmre ser jag att det inte är en ö, utan sju småöar. Jag tycker mig kunna skymta några hus och rökslingor som letar sig upp mot himlen som färgats röd av den nedåtgående solen.

Jag väcktes tidigt nästa morgon av hammarslag och slamrande av kastruller. Det var en mulen morgon, regnet hängde och tryckte i luften som var fuktig och kvav. Benen och ryggen var stela av nattens kyla. Jag hade sovit i en liten glänta nära byn, dold av undervegetationen. Ingen skulle hitta mig så länge jag höll mig stilla, jag ville inte bli hittad, jag ville se vad detta var för folk innan dess.
Jag tvättade mig i en närbelägen bäck, det kalla vattnet fick mig garanterat att vakna. Jag drack mig sedan otörstig i bäckens källa och började vandra innåt skogen. Det var lättframkomligt och jag var utom hörhåll från byn bara på några minuter. Skogens grönska och det stilla bruset från trädens kronor omslöt mig och jag vandrade längre och längre in, in mot skogens mitt. Luften stod stilla, och det tycktes tiden också göra. Jag vandrade till vad jag tyckte borde vara mitt på dagen, stannade och plockade lite blåbär. Den söta smaken av bären fick mig att vakna upp från den tidlöshet jag känt tidigare. Hungern kom smygande som en lömsk orm. Jag började se mog omkring, efter något mer att äta. Skog, träd, ormbunkar, blåbärsris… Jag ryckte till och vände mig hastigt när det prasslade till i fjolårs löven en bit bort i den tysta skogen, fåglarna hade tystnat. Jag såg blixten innan det öronbedövande dånet skakade marken ögonblicket efter. Stora, tunga regndroppar började falla. Jag försökte söka skydd under en stor gran, men stormens gudar ville inte skona mig. Det blåste upp och regnet piskade mig i ansiktet, himlen var helt mörk men lystes upp av blixtrar med jämna mellanrum. Den värld som jag dagen innan hade kallat himmelriket eller drömvärlden, blev med ens ett levande helvete. Helvetet, mardrömsvärlden.

Jag huttrade av köld och de våta kläderna klibbade fast mot kroppen, marken var hård och obekväm, men det hade i alla fall slutat regna. Fåglarna började så småningom kvittra lite blygt tills skogen genomljöd av fågelkvitter. Jag låg alltjämt kvar och skakade tills jag kände en varm hand på min axel. Jag vände mig skräckslaget om och tittade in i ett par mörka ögon, en av öns invånare. Jag backade undan så gott det gick. Han tecknade åt mig att inte vara rädd, utan att jag skulle följa med honom. Jag tvekade, men vad hade jag för val, han kanske skulle kunna hjälpa mig.
Han ledde mig genom skogen, tiden slutade att existera även denna gång. Jag tittade på honom där han smidigt, utan ett enda ljud vandrade genom skogen. Jag kom brakande efter och fick småspringa för att hålla jämna steg. Plötsligt stannade han framför några träd som stod mycket tätt tillsammans. Han steg åt sidan och visade mig in bland träden. Nyfikenheten övervann rädslan och jag gick in. Väl inne bland vad jag trodde var ett tätt skogsparti blev jag så häpen så att jag var påväg att tappa andan. Jag hade kommit in i ett rum, en stor sal, träden bildade dess väggar och högt ovan mig fanns ett grönskimrande tak. På golvet låg det djurhudar och väggarna var prydda av diverse djurskallar och andra något skrämmande föremål. Rummet var sparsamt möblerat, några bänkar längs väggarna och ett bord, som ett slags altare, stod i ensamt majestät vid ena kortsidan av rummet. Min vägvisare avbröt mina iakttagelser av rummet och tecknade att jag skulle följa med. Genom en sidogång från den stora salen kom vi in till ett smalt avlångt rum som liknade en korridor, det måste det också ha varit för från rummet löpte flera andra gångar ut till ytterligare rum. Jag förstod inte hur något så stort kunde vara så väl gömt i skogen. Jag blev visad in i ett av de mindre rummen. Möbleringen där var nästan lika sparsam som i den stora salen, i rummet fanns en säng, ett litet bord och ett vackert snidat skåp. Han, som jag inte visste vad han hette, som inte hade sagt ett ord på hela vägen, han gjorde gester som för att visa att detta var mitt rum. Men vad gjorde jag här? Varför skulle jag ha ett eget rum i en boning av sammanflätade träd? Jag hann inte fråga något, han var borta på ett ögonblick. Jag satte mig på sängen och tittade ut genom en springa mellan två trädstammar. Jag såg ett annat rum, likadant som mitt, fast med möbler i sämre skick. Skåpet var bara några tillfälligt ihopspikade plankor, inget hantverksmässigt mästerverk som mitt skåp. En tanke slog mig, var jag viktig som fick det finaste rummet?

En lätt knackning innan dörren öppnades. In kom min vägvisare med en bricka med mat, min mage kurrade oroväckande mycket. Han satte ned brickan på det lilla bordet och lämnade rummet. Jag började genast äta med en aptit som aldrig förr. När den värsta hungern var stillad började jag äta mer kontrollerat, slutade att slänga i mig maten. När jag ätit färdigt ville jag bara sova, jag la mig utmattad på sängen. Ögonlocken föll ihop, det kändes som att det hade varit sömnmedel i maten. Snart sov jag djupt.
Tyst så att jag inte skulle vakna öppnade han dörren, smög in med en klädhög och hängde in kläderna i skåpet. Innan han gick ut kastade han en blick på mig och tog sedan den tomma matbrickan. Hans leende var lömskt när han vände sig mot dörren och reglade den utifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *