Leonas grotta del 2 – Fången

25 juli 2006

Inlåst.
Inlåst i ett hus av bastanta trädstammar. Jag visste inte var jag var, visste att ingen skulle leta efter mig. Ingen visste något om mig, jag var förlorad. Förlorad, om inte… tanken började ta form i mitt huvud… var det möjligt att fly? Eller, ville de mig illa överhuvudtaget? Tankar som fladdrade runt i mitt huvud under sömnen. Tillsist lyckades mitt medvetande samla sig och tränga bort den gnagande oron.
Trädkronorna brusade i vinden, friheten, där långt uppe. Jag tittade upp och såg en bit av den klarblå himlen. Det var morgon och jag bar en av de enkla klänningar som Han hade hängt in i skåpet kvällen innan. Än så länge hade jag inte sett några tecken på liv. Jag försökte underhålla mig själv så gott som möjligt i det lilla rummet. Jag hade ängnat all min uppmärksamhet till väggarna en lång stund, tills jag insåg att det var lönlöst att försöka fly. Det gick helt enkelt inte. Minuterna gick, trädens brus måste ha sövt mig för jag vaknade med ett ryck när det knackade på dörren.
“Kom in”, sa jag. Dörren öppnades och in kommer han, vägvisaren. Han granskar mig från topp till tå och nickar gillande. Jag sitter helt stilla på sängen, tiden stannar, alla frågor som surrar i mitt huvud börjar ta form. Formas till ord på mina läppar.
“Vad gör jag här? Vem är ni? Varför håller ni mig inlåst?” Han tystar mig med en blick. Ett stilla lugn sänker sig över platsen.

När jag vaknar nästa gång står solen högt på himlen. På bordet står en bricka med mat. Jag tittar misstänksamt på den, den måste vara förgiftad. Jag rör den inte.
Tiden släpar sig fram, ännu en gång övertar frågorna mina tankar. Jag kan inte tänka på annat än varför. Varför, vad hade hänt. Jag tänkte tillbaka, tillbaka på färden hit. Färden med fantasin, detta var inte fantasi. Detta var verklighet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *