Leonas grotta del 3 – Ankomsten

9 augusti 2006

Längst ut vid den nordöstra kusten av ön låg det lilla huset, inbäddat i skogskanten inte långt ifrån klipporna som stupade ned i havet. Huset var litet men hemtrevligt. Det var inte många som hittade dit, men de få som kom ända fram till dörren blev vänligt välkomnade och väl omhändertagna. Regnet smattrade på taket när det knackade på dörren. Utanför stod en kraftigt byggd man, det blöta håret hängde i stripor och hans andhämtning var tung som om han hade ansträngt sig.
“Mor,” rösten var skrovlig men ändå inte obehaglig.
“Kom in, kom in,” svadade kvinnan som stod i dörren.
Inne i stugan var det dunkelt och mannen satte sig ned på en stol framför spisen, det började ånga om hans kläder. Han var blöt inpå bara kroppen, regnet hade inte avskräckt honom från färden till den avlägsna stugan.
“Vad har du på hjärtat?” frågade kvinnan “Som kommer så här mitt i regn och rusk, jag tror då inte att detta var en nöjestripp för att besöka mig inte.”
“Nej, du har aldeles rätt…” han dröjde lite på orden, som att han fasade för att fortsätta.
“Vad är det då?” hon verkade otålig.
“Hon har kommit.” Den gamla suckade lättad, men hejdades genast av mannens fortsättning. “Hon har kommit, men hon är fångad. Hon sitter inspärrad i ett litet rum i trädens salar.”
“Nej, nej, nej, det kan inte vara möjligt!”
“Det är så sant som att jag sitter här, tyvärr.”
“Det finns inget annat att göra än att befria henne, samla så många mannar som möjligt. Detta får på intet vis misslyckas, hör du det?!” Han nickade.
Några minuter senare skyndade han med snabba steg bort från stugan. Regnet öste fortfarande ned när han försvann utom synhåll, in bland träden. Där saktade han av lite på stegen, så bråttom var det inte. För, så viktig kunde väl inte denna mystiska flicka från fjärran vara?

Väl hemma i tryggheten så berättade han inte för sina mannar om vad som skett i stugan. Han tänkte minsann inte mista livet på grund av ett försvarslöst flickebarn som hamnat i orätta händer. Ville Mor ha henne så fick hon skaffa fram henne själv.
“Nå, vad sa hon?” en silkeslen stämma väckte honom från sina funderingar. Han suckade tungt, han kunde inte ljuga för sin älskade.
“Hon tyckte att jag skulle samla så många mannar som möjligt och befria ungen.”
“Det låter förnuftigt.” Han ryckte till, skulle hon också gå emot honom när han hade det som svårast? Livet var inte lätt.
“Jag tänker inte förlora mina bästa mannar för en småunges skull,” fräste han ilsket till svar. Helene ryggade undan. En stunds tystnad innan hon tog till orda:
“Du måste göra det för allas bästa!”
“Allas,” muttrade han. “Allas, ha!” Han fnyste. “Det är då inte bra för oss, det gynnar bara den gamla kärringen. Hon sitter där och tror att hon kan bestämma, tror att alla ska tjäna henne och offra allt de har kärt…” han fortsatte en lång stund tills Helene fått nog.
“Tig!” Han blängde ilsket på henne innan han reste sig så häftigt att stolen slog i golvet med en hård duns, han smällde igen dörren och tågade ut i regnet som stod som spön i backen.

Helene suckade och kisade ut genom fönstret efter sin man. Han brusade upp allt oftare nu när det var orostider, än hade det bara börjat. Hon tänkte inte foga sig efter honom om han trotsade de allas Moder. Med bestämda steg gick hon till matsalen där krigarna samtalade över ett stop öl.
När hon uppenbarade sig i dörröppningen tystnade sorlet och det enda som hördes var regnet som smattrade mot taket och fönsterrutorna. Hon väntade några ögonblick innan hon tog till orda.
“Vår allas Moder vill att vi ska befria hennes dotter från trädens ondsinnade folk. Vi ger oss av mot trädens salar i gryningen, gör er redo!” Innan någon hunnit reagera vände hon och gick med raska steg ut i regnet för att leta efter sin make. Hon måste få honom att förstå att detta var det enda rätta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *