Leonas grotta del 4 – Feberyra

9 augusti 2006

Regn smattrar mot ett plåttak, skogens mörker, en blixt som lyser upp ett blodigt ansikte. Stridande män, kvinnors skrik. Ytterligare en blixt, en ylande varg, en blick. Frammåt, följ vargen.
“Den vill inget ont! Den vill inget ont!” Rösten ekade i huvudet. Grenar som rispade benen, ett färskt blodspår. Vargen ökade takten, Leona sprang. Rösten kallade:
“Kom till mig, följ vargen, kom mitt barn!” Benen värkte, men hon saktade inte på stegen. Vargen stannade, tittade på henne. Plötsligt stod en gammal kvinna framför henne. Håret hängde blött i gråa stripor över det vänliga ansiktet. Leona stirrade förundrad, den gamla talade utan att röra på munnen.
“Var inte rädd mitt barn, jag ska hjälpa dig att fly. Men först måste du lyssna.” Leona nickade och den gamla fortsatte:
“Jag ska hjälpa dig att fly, men tro inte att det kommer bli lätt, mitt barn. Men du måste vara beredd, du kommer ställas inför svårare uppgifter än att fly från trädens salar. Trädens folk kommer att söka efter dig, dag som natt. Den enda plats som kommer att vara säker för dig är min stuga.”
“Din stuga?” undrade Leona. “Mor.”
“Ja, mitt barn. Du kommer att finna den om du beger dig norrut och följer kusten till det högsta stup du någonsin sett. I skogsbrynet ligger den, svår att upptäcka, men ändock så verklig. Det är dit du ska ta dig, du får inte stanna och vila förns du är framme.”
“Men Mor, hur ska jag fly?”
“Det, mitt barn, det får du veta i sinom tid. Ha tålamod, Leona! Du får inte misslyckas!”
Leona ville fråga mer, men den gamla löstes upp inför hennes ögon, världen började snurra.

Den gamla skrockade förnöjt, hon hade varit först, hon skulle lyckas snärja flickan. Hon skulle bli hennes, hon skulle få makt. Mer makt än hennes syster kunnat ana. Flickans mor hade knappt fått budskapet om hennes ankomst än. Hon skulle segra, bli den mäktigaste kvinnan på de sju öarna.
“Vad säger du nu käraste syster?”

Jag vaknade alldeles blöt av svett, minnet av den hemska drömmen fanns kvar. Gamligen som gett löftet om flykt. Ett svagt hopp, men… det var ju bara en dröm. Den lilla lågan av hopp försvann från mitt inre lika plötsligt som den dykt upp. Ett tvättfat var framställt, så jag tvättade mig i det kalla vattnet innan jag satte på mig en av de enkla men vackra bruna klänninar jag fått. Tyget kändes varmt mot kroppen. Ute regnade det, mörka moln drog över himlavalvet och fördunklade det lilla rummet. En kall kåre löpte längs min ryggrad, jag var helt säker på att någon betraktade mig, med ondska i sinnet. Jag försökte vifta bort känslan som blev allt starkare.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *