Leonas grotta del 5 – Avfärd i gryningen

9 augusti 2006

Helene betraktade den lilla skaran krigare som stod nedanför trappan till huset. Det var en sorglig syn, de förr så blanka rustningarna var rostfläckade och de en gång så skarpa svärden var fulla av fula hack. De var så stridsberedda som man kunde förvänta sig, anförda av en kvinna.
“Nog pratat,” när Helene tog till orda tystnade männen. De hade i alla fall respekt för henne, eller så trodde de att Gerold skulle dyka upp snart. Hon suckade inombords, hon hade inte funnit honom igår. Regnet hade spolat bort alla spår. Men det var hennes plikt till Modern att samla krigarna i hans ställe. “Vi ger oss nu av mot trädens salar för att befria vår moders dotter Leona. Vi kämpar för välgång och fred i landet, de som stupar i denna stid för fred och rättvisa ska hedras i evigheten. För Modern!!” Männen ropade bifall innan de skramlande började vandra mot sitt mål. Helenes hjärta tog ett skutt, hon var påväg mot sin första strid. Efter allt hennes far lärt henne, nu äntligen skulle hon få göra bruk av sina kunskaper. Hon hoppade vigt ner från trappan och satt upp på sin makes stridshäst, kontrollerade att pilbågen satt där den skulle och satte av efter sina krigare.
Färden från Helenes och Gerolds gård gick snabbt och utan några som hellst bekymmer under den första dagen. Helene njöt av att vara ute i friska luften, hon hade suttit instängd hemma så länge nu. De passerade genom skogar och över ängar på vägen mot trädens salar. Helene hoppades att trädens folk inte anade att de kom för att befria Leona. De måste vara helt ovetande för att detta skulle lyckas, Modern hade kommit till Helene i en dröm och berättat hur hon skulle göra för att befria Leona, dessutom hade hon sagt att Leona hade blivit förvarnad och att hon skulle bereda sig på flykt. Krigarna var på gott humör och det smittade sannerligen av sig på Helene som ofta satt vid lägerelden och sjöng sånger med dem.

En dagsfärd sydväst om Helene och hennes krigares läger färdades en ensam kvinna. Månen lyste upp stigen framför henne. Hon vandrade med bestämda steg. En kall vindil svepte genom skogen och hon drog manteln tätare om sig. Hon tycktes vara en ensam vanderska som sökte inre frid på vägarna. Förklädnaden var bra, man kunde aldrig ana vem som dolde sig under den slitna manteln och enkla klänningen.

Efter en hastig frukost tredje dagen efter avfärden bröt det lilla krigsföljet läger och fortsatte sin färd. Några krigare skakade sömnen ur kroppen och tog plats bland de andra i följet, den ene viskade lågt till sin kamrat:
“Jag tror att Helene har blivit galen, hon pratar för sig själv om natten. Jag brukar höra henne viska Moderns namn, det som inte får nämnas.” Den andre bleknade knappt märkbart.
“Du menar att hon talar med Mor i sömnen, att hon besöker henne i drömmens värld.” Han hade svårt att hålla rösten stadig. Alla tecken på något övernaturligt fick hans knän att darra. Snabbt slog han bort tanken och koncentrerade sig på att inte snava på några rötter.
Senare samma dag när de gjorde rast vid en liten bäck frågade den första krigaren sin kamrat om vad han menat med att modern besökt Helene i drömmen.
“Hon använder trolldom för att prata med folk i drömmen. Jag vet inte hur det går till, och jag har inte lust att ta reda på det heller.” Krigarna höll sig alltid långt borta från moderns stuga. Det var bara Helene och Gerold som varit hos den gamla i stugan, krigarna var glada så länge de fick mat på bordet och ära att vinna på slagfältet. Men de skulle offra allt det bara de slapp träffa Modern, så skräckinjagande tedde hon sig.
När Helene satt upp på en av de tio hästar som följet hade kom en ensam kvinna gående på stigen. Helene kastade en blick på henne och tänkte sedan fortsätta, men kvinnan gick med bestämda steg mot Helene och stannade framför hästen.
“Var hälsad, Helene av Stengård!” Hon gled ned på marken i en elegant bugning och stannade i den ställningen.
“Stig upp min vän.” Helene var förbluffad över att denna okända vandrare kände till hennes namn. “Vad kan en ensam vandrare vilja?” Frågan hängde i luften.
“Jag kräver att få tala ensam med dig.” Helene förbluffades av hennes befallande ton, det var bäst att lyda. Helene beordrade krigarna att vänta på vägen där de stod, så satt hon av hästen och följde med den främmande kvinnan.
Hon stannade i skogsbrynet utom hörhåll för krigarna. Helene betraktade henne, hon såg ut att vara omkring fyrtio med grå slingor i det mörka håret. Manteln var enkel liksom den långa klänningen.
“Nå, vad kan du vilja?” Helene var otålig eftersom att hon ville vara framme vid trädens skog innan skymningen.
“Jag skulle vilja be om en tjänst. Jag har fått reda på att du, på uppdrag av kvinnan ni kallar Modern, är påväg till skogens folk för att “befria” flickan Leona som Modern påstår är hennes dotter.”
“Hur kan du veta?” Helene var förbluffad, men kvinnan viftade bort hennes fråga med handen och fortsatte.
“Jag ber dig, att när ni fått ut flickan ur salarna ska du be henne söka upp drottning Tellena av Mårma.” Mårma var den sydligaste av de sju öarna, den sydligaste och mäktigaste. Drottning Tellena styrde över tre av de sju öarna som ögruppen bestod av.
“Vad kommer hända hos Tellena?”
“Leona kommer att bli väl omhändertagen tillsammans med sin bror, de kommer vänta på sin mor i palatset.”
“Och när hon kommer?”
“När hon kommer är det hennes ansvar att besluta vad som ska ske, men jag antar att hon kommer bli glad över att få träffa sin förlorade dotter. Du kan följa med som vittne, och föra Moderns talan om du vill. Jag följer i alla fall med dig till trädens salar, jag har några saker att uträtta där.” Helene hann inte svara, kvinnan hade redan vänt sig om och gick mot krigarna. Helene följde efter henne och satt tyst, grubblande upp på sin häst.

Sent på kvällen nådde de utkanten av Glitneskogen Helene beslutade att det var bäst att slå läger utanför skogen, väl inne i bland träden skulle de behöva vara på sin vakt varje sekund. Trädens folk hade ögon överallt.
Någon timme efter mörkrets inbrott gick Helene runt och synade sina mannar, alla var i stridbart skick och Helene var nöjd. Hon hade klarat sig bra hittils, den stundande striden var långt borta när hon föll i sömn.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *