Leonas grotta del 7 – Befrielsens dag

25 september 2007

Helene vankade av och an längs den prydliga raden med krigare. Alla visste vad de skulle göra, men Helene var ändå nervös – hennes första strid. Hon kastade en blick in i skogen, Glinteskogen som dolde trädens folk. Trädens folk som visste allt som hände i deras skog, trädens folk som höll Leona fången. Idag skulle de besegras, raseriet hjälpte Helene att hålla nervositeten borta. Strax därpå satt hon på hästen och red före männen in i skogen. Vandrerskan från gårdagen hade inte synts till, men hon kom och gick som hon ville.

Jag tittade mig om i rummet, kunde inte bli kvitt känslan. Någon eller något betraktade mig i detta nu. Det knackade på dörren, livrädd kurade jag ihop mig i ett hörn. Det hjälpte inte mycket, dörren öppnades och en ung kvinna klev in och ställde en bricka mat på bordet. Hon vände sig om för att gå, men innan jag han inse vad jag gjorde ropade jag:
“Vänta gå inte, jag vill prata.” Hon stannade förvånad mitt i rörelsen. Sedan kastade hon en blick bakom axeln, ingen där. Hon stängde dörren och satte sig på sängkanten och tecknade åt mig att sätta mig bredvid henne. Jag gjorde som hon sa, men jag visste inte vad jag skulle säga. Tungan fastnade i munnen på mig och jag kunde inte få fram ett ljud. Tystnaden verkade oändlig tills hon med brytning på ett främmande språk bröt tystnaden.
“Mitt namn är Nethe, du ska inte vara rädd.” Rösten hade en lugnande effekt på mig, och jag slappnade av.
“Vad är det här för ställe?” frågade jag. Nethe suckade, jag trodde inte att hon skulle svara och skulle just komma på en ursäkt när hon öppnade munnen.
“Du befinner dig i vad som kallas Trädens salar, du befinner dig långt inne i Glinteskogen. Men efter allt jag har hört om dig så säger dessa namn dig inget alls, eller hur?”
“Vad har du hört om mig?” Jag var minst sagt förvånad.
“Det är en lång historia, men nu, min vän så måste jag gå. Men kom ihåg, var på din vakt så kan du slippa ut härifrån snarare än du anar.” Med de orden lämnade hon mig på sängen, jag satt nog och gapade flera minuter efter att hon hade gått. Hela min värld var som ett stort frågetecken. Jag visste ingenting.
Några timmar senare när solen sakta sjönk ned över horisonten satt jag och filosoferade, jag funderade på det som Nethe hade sagt. Att tänk om jag skulle kunna ta mig härifrån. Jag fantiserade om hur det skulle vara om jag kom ut, var skulle jag hamna och vad skulle jag göra där.
Plötsligt slets jag ofrivilligt upp ur mina funderingar, jag hörde ljudet av hundratals springande fötter, ord som lät som svordomar. Något var på gång, kanske min chans att fly. Jag väntade.

Nu var de nära, inte ett ljud, det var helt tyst i skogen. Helene gjorde tecken till krigarna att stanna. Skogen höll andan. Sedan hördes ett avlägset mullrande, de var på väg. Vetskapen spred sig mellan krigarna, några skruvade nervöst på sig.
När ljudet av den annalkande fienden blev starkare satt Helene och hennes krigare väl gömda i undervegetationen eller uppe i träden. Det skulle gå snabbt, skapa förvirring bland fienden och sedan skicka en grupp att hämta ut Leona från hennes fängelse.

Jag väcktes ur mina drömmar om hur jag skulle räddas från mitt fängelse när Nethe rusade in i rummet och grep tag i min arm.
”Det är dags nu, följ mig!” hon tecknade åt mig att följa med. Vi kom ut i korridoren som jag bara sett skymtar av den senaste veckan. Jag följde Nethe längre ner i korridoren tills den tog slut, där fanns en väl dold liten dörr mellan trädstammarna. Jag följde efter henne och befann mig plötsligt i en grönskande glänta, ljudet av porlande vatten fyllde luften. Jag kände med ens friden från färden till ön.
”Kom,” väste Nethe. Hon hade hunnit en bra bit längre än mig, bort från gläntan in bland träden. Jag sprang ifatt henne så tyst jag kunde. Bäckens porlande hade tystnat och inga fåglar sjöng. Det var kusligt tyst och jag visste att skogens folk kunde ta sig fram utan ett ljud, så tystnaden var ingen garanti för att vi inte var förföljda. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att jag trodde att det skulle hoppa ut, men det gjorde det inte.
Jag andades tungt när Nethe som var en bra bit framför mig stannade, jag sjönk ner i den mjuka mossan, solens strålar lyste klart röda, nattens kyla kom smygande.
”Röd solnedgång en stridens dag”, mumlade Nethe medan hon gjorde i ordning ett provisoriskt nattläger. Jag hörde det knappt, jag var dödstrött och hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag sjönk in i ett drömlikt mörker och somnade.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *