Lilla Charlie

5 februari 2009

Det sägs att glömskan kommer att jaga dig när du blir gammal och stjäla alla dina minnen ifrån dig, både de du helst av allt vill glömma och de du gör allt för att bevara. Tiden kanske kan läka dina sår eller lära dig att förlåta allt ont som du mött på din livsvandring. Men tiden kan inte hjälpa dig att fly från rädslan eller skräcken som du en gång upplevt, de kommer att jaga dig tills din vandring tar slut och smyga efter dig likt skuggor i mörkret. Tro mig jag har länge försökt att glömma rädslan men henne kan tiden inte sudda ut.

Jag minns henne fortfarande efter alla dessa år, för hur skulle jag kunna glömma den lilla flickan med sitt långa röda hår fäst i det svarta sammetsbandet, eller hennes lilla kropp i den svarta sammetsklänning?
Lilla Charlie brukade jag kalla henne, varför minns jag inte men jag tror att det var för att hon såg så liten och nätt ut. Hennes hy var blek som frusen marmor och hon hade de vackraste ögonen, grönare än vårgräset. Hon var som en liten märklig älva som stulits från ett sagans land där inga frågor har ett svar och där skräcken lurar bakom varje dörr, väntandes på att någon ska komma förbi och släppa ut den.

Lilla Charlie såg ofta på mig med den intensivt gröna blicken men jag anade aldrig vad som pågick i hennes lilla huvud. Hade jag vetat vad hon tänkte på hade jag kanske blivit galen eller blundat för den hemska sanningen. Men jag förstod inte vad hon tänkte på och jag kan fortfarande inte förstå det, jag menar hon var ju bara fem år och så oskyldig, det trodde jag då i alla fall, men så fel jag hade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *